fbpx

Hur balansen förändras inom Europaparlamentet: Ursula Bis

Att bygga ett konservativt Europa - augusti 1, 2024

Ursula bis men utan ECR-rösterna

Omvalet av Ursula von der Leyen till EU-kommissionens ordförande för mandatperioden 2024-2029 har lett till en omfattande debatt i Europaparlamentet.
Hennes seger, som säkrades av koalitionen EPP-S&D-RE som har haft majoriteten av parlamentarikerna under en tid nu, präglades av valresultat som nästan överallt såg en framryckning för högern, vilket ökade känslan av ”inringning” och därför paradoxalt nog gynnade överenskommelser mellan europeiska vänsterpartier som är mer splittrade än någonsin.
De 401 röster för som Ursula von der Leyen (CDU, EPP) fick för att vinna posten skapar ett historiskt prejudikat, eftersom hon är den första ledaren som har valts två gånger av Europaparlamentet.
Tidigare har endast portugisen José Barroso (PSD, EPP) bekräftats för en andra mandatperiod, men för sin första mandatperiod hade han utsetts av Europeiska rådet och inte av parlamentet.
Det är osäkert vad von der Leyen kommer att göra härnäst.
Hon hade tidigare byggt upp en nära relation med Giorgia Meloni (FdI, ECR) fram till parlamentets omröstning, för att sedan förhandla med de gröna om en förnyad grön giv för att säkra sitt omval trots potentiell opposition.
Alla ”extremister” uteslöts, inklusive de vänsterorienterade ”Mélenchonian”-grupperna och den nationalistiska högern.
Även om vänstergrupperna kan hävda att de har ”stoppat” högerns framsteg har partierna inom den konservativa och nationalistiska sfären genomgått betydande förändringar till följd av detta EU-val.
Efter ID:s kollaps växte två grupper fram: Patriots for Europe (PfE) och Europe of Sovereign Nations (ESN), som båda starkt motsatte sig omvalet av von der Leyen.
I ECR skapade Fratelli d’Italias ställningstagande stor uppståndelse.
Medan andra partier i regeringsställning (som ODS i Tjeckien) eller med starka ambitioner i denna riktning (som N-VA i Belgien) röstade för von der Leyen av politiska skäl, valde Giorgia Melonis parti att rösta emot.
Efter omröstningen i Europaparlamentet skedde en intern förändring i ECR, som för vissa kan ha kostat de konservativa en viktig position i den framtida kommissionen.
Den konservativa väljarkåren har alltid visat motvilja mot ett eventuellt omval av kommissionens ordförande och hoppats på en förändring.
Detta fick von der Leyen att säkra de grönas röster för att undvika ett negativt resultat i Europaparlamentet.
En av de mest överraskande aspekterna av förhandlingarna var stödet från den europeiska vänstern, trots motstånd från socialister och liberaler, för Ursula von der Leyens ordförandeskap i EU-kommissionen.
Detta stöd kom efter att von der Leyen gjort ett starkt åtagande för den europeiska gröna given och för att hjälpa EU-länderna att ta itu med bostadskrisen.
Det är troligt att valet av António Costa (PS, S&D) till ordförande för Europeiska rådet spelade en roll i dessa förhandlingar och välkomnades också av den macronianska gruppen RE.
Von der Leyen har föreslagit reformer som bland annat innebär att Europaparlamentet ska få befogenhet att lägga fram lagförslag.
Vissa menar dock att detta skulle kunna centralisera makten och undergräva demokratin genom att försvaga dess representativitet.
Det finns också farhågor om att dessa reformer kan få negativa effekter på den sociala rättvisan inom EU, eftersom prioriteringen av ekonomisk konkurrens och tillväxt kan komma att ske på bekostnad av den sociala och miljömässiga politik som man tidigare kommit överens om. Den europeiska vänsterns politik har också visat sig vara skadlig i frågor som säkerhet och försvar, vilket är viktigt med tanke på den roll som Europeiska unionen kan spela i konflikten mellan Ryssland och Ukraina.
Å ena sidan visar omvalet av Ursula von der Leyen till EU-kommissionens ordförande att ett verkligt alternativ till den etablerade blocköverskridande majoriteten mellan folkpartiet och socialdemokraterna ännu inte har skapats.
Å andra sidan bekräftar det Ursulas djupa förmåga att navigera i komplexa politiska scenarier och säkra stöd från olika grupper.
Det är dock viktigt att notera att hennes mandatperiod kommer att präglas av oro på både vänster- och högerkanten över hennes potentiella inverkan på den sociala välfärden, miljöinitiativ och invandringspolitiken.
Hennes omval understryker behovet av ett mer inkluderande och rättvist förhållningssätt till EU:s styrelseformer, som balanserar alla EU-medborgares intressen.