Hur Europa ska hantera Trump

Europeisk dagbok: Cluj, juni 2024

Cluj är en trevlig liten stad i mitten av Rumänien, i Transsylvanien. Under antiken låg här en romersk stad, Napoca, och nu kallas staden ofta Cluj-Napoca. (Dess gamla tyska namn är Klausenburg.) Avståndet från Cluj till Bukarest, Budapest och Belgrad är ungefär detsamma. Cluj har länge varit både officiell och icke-officiell huvudstad i Transsylvanien, som dock sällan har varit en självständig eller autonom region, utan i tur och ordning styrts av ungrare, turkar, österrikare, ungrare igen och rumäner. Idag befolkas Cluj främst av rumäner och ungrare. Här finns många pittoreska byggnader från den långa habsburgska eran (1699-1918), och staden är skinande ren med härliga uteserveringar i centrum där det serveras utmärkta rumänska viner. Befolkningen är relativt ung, eftersom det är en universitetsstad. Den 30 juni 2024 befann jag mig på en konferens i Cluj vid Rumäniens största universitet, Babes-Bolyai, som organiserades av två framstående kvinnliga akademiker, Mihaela Rovinaru från universitetets fakultet för ekonomi och företagsekonomi och Barbara Kolm från Austrian Economics Centre i Wien. Detta var Europeiska resursbanken, en årlig sammankomst för tankesmedjor som ägnar sig åt att utforska möjligheterna till spontant samarbete på den fria marknaden i stället för kommandon uppifrån.

Vad händer med EU?

Jag blev ombedd att hålla ett föredrag om EU efter det senaste valet till Europaparlamentet. Jag påpekade att de europeiska väljarna i det ena valet efter det andra visade att de inte tänkte tolerera två konsekvenser av EU:s politik, nämligen okontrollerad massinvandring och förstörelsen av nationalstaten som en förberedelse för byggandet av en europeisk federal stat. EU hade varit en positiv kraft under sina första trettiofem år, från 1957 till 1992, då målet var att öka konkurrensen (billiga varor och tjänster till konsumenterna) genom att upprätta den inre marknaden. Men i början av 1990-talet hade det skett en tyst förändring av det europeiska projektet, åtminstone så som det drevs av eliten i Bryssel. I stället för att främja den ursprungliga idén om ett Europa av nationalstater som skulle ha ett stort frihandelsområde och ingå i en försvarsallians med USA – den mäktigaste militärmakt som världen någonsin skådat – ville Brysseleliten påtvinga européerna ett Europas förenta stater, en rival snarare än en allierad till USA. Den ekonomiska integrationen under perioden 1957-1992 hade varit önskvärd och framgångsrik, men den politiska integrationen sedan dess stöddes inte av en majoritet av de europeiska väljarna. ”Politisk integration” var egentligen en eufemism för ”centralisering”.

EU är här för att stanna, sa jag i mitt anförande. Uppgiften var att reformera den. Jag föreslog flera reformer, främst för att förstärka subsidiaritetsprincipen som den ursprungliga idén om ett fredligt och välmående Europa byggde på (att politiska beslut ska fattas så nära dem som berörs av dem som möjligt): 1) Europeiska unionens domstol, som har fungerat som en centraliserande kraft utan ansvarsutkrävande, bör delas upp i två domstolar. En skulle hantera vanliga juridiska frågor. Den andra domstolen, Subsidiaritetsdomstolen, ska endast behandla behörighetsfrågor mellan EU och dess medlemsländer. Den bör tillämpa ett enda test på alla omtvistade EU-stadgar och åtgärder: Är detta förenligt med subsidiaritetsprincipen? Domarna bör väljas från en pool av erfarna domare, inte enbart från euromantics som nu. 2) Europeiska kommissionen bör bli en vanlig offentlig myndighet utan lagstiftande makt. 3) Europaparlamentet bör bli underhus i ett nytt parlament, där överhuset skulle vara Europeiska rådet. Dessa två organ skulle dela på den lagstiftningsmakt som överförts till dem från Europeiska kommissionen. Detta underhus skulle, till skillnad från dagens EU-kommission, vara ansvarigt inför allmänheten. 4) Europeiska centralbanken bör återgå till att strikt följa sin ursprungliga stadga. Den bör fokusera på att producera sunda pengar, i stället för att försöka lösa problemen med skattemässigt oansvariga europeiska regeringar.

Att hantera Biden

Ett ämne som diskuterades flitigt under konferensen var den nuvarande extraordinära politiska situationen i USA. Historiens mäktigaste militärmakt, som två gånger har räddat Europa från totalitarism (under andra världskriget och under det kalla kriget), leds av en uppenbart senil person omgiven av en klick radikaler. Jag uttryckte åsikten, baserad på min erfarenhet av politik under de senaste femtio åren, att Joe Biden, även om han är olämplig som president, både nu och i framtiden, inte skulle sluta om han inte tvingades till det. Han skulle behöva släpas ut, men förmodligen inte sparkande och skrikande. Han skulle inte låta sig övertalas av några vackra ord från demokratiska storheter. Han hade redan gott om pengar på banken och en skyldighet från delegaterna vid det demokratiska konventet i augusti att rösta på honom. Hans familj och hans personal, som försökte skydda sina positioner, uppmuntrade honom. Det var dock mer än troligt att han skulle förlora mot Donald Trump i valet om han skulle stå kvar. Hans fysiska och psykiska tillstånd kunde bara bli värre.

Vad kan det demokratiska etablissemanget göra för att tvinga bort honom och undvika en valkatastrof? Två möjligheter nämndes i informella diskussioner under konferensen. En var att han skulle bli övertygad om att om han inte slutade skulle det 25:e tillägget åberopas, enligt vilket vicepresidenten och majoriteten av kabinettet skulle besluta att han var oförmögen. Om hotet var realistiskt skulle han kanske sluta frivilligt. Den andra möjligheten var hotet om att justitiedepartementet verkligen skulle börja undersöka alla affärstransaktioner och utländska bankkonton som familjen Biden (inte han personligen, det bör understrykas) hade och hans egen eventuella medverkan i dem. Om Biden insåg att detta hot var verkligt (och att det skulle komma från hans nära vänner och allierade i det demokratiska partiet) skulle han kanske avgå frivilligt.

Att hantera Trump

Om Trump blir president, hur ska Europa förhålla sig till honom? Tyvärr har Trump sänt missvisande signaler till de fyra vargar som i sina mörka gränder väntar på varje tecken på amerikansk svaghet, Putin i Ryssland, Xi i Kina, Khameini i Iran och unge Kim i Nordkorea. Men hans rena oförutsägbarhet kan hindra dem. Dessutom hade Trump visserligen rätt i att de europeiska länderna själva borde betala för sitt försvar och inte bara förlita sig på USA. Nordamerika och Europa bör ingå i en allians, inte i ett beroendeförhållande. De bör förstärka varandra. Det är att hoppas att en sådan allians kan upprätthållas och stärkas. Där jag däremot är starkt oense med Trump (eller åtminstone med vissa av hans uttalanden, eftersom han hela tiden ändrar åsikt) är i fråga om frihandel. Argumenten för frihandel är oantastliga, vilket alla som har läst Adam Smith och Frédéric Bastiat kan intyga. Men återigen har Trump delvis rätt om Kina. Faktum är, som historikern Niall Ferguson på ett övertygande sätt har hävdat, att Xi, uppenbarligen med stöd av det kinesiska kommunistpartiet, för en tid sedan inledde ett kallt krig mot den fria världen. Uppgiften är därför att utveckla ett stort och välförsvarat frihandelsområde utan de fyra länder som utgör verkliga hot mot den fria världen, Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea. Detta frihandelsområde skulle kunna utvidgas till Europa, de två amerikanska kontinenterna, Oceanien, Indien, Japan, Sydkorea, Taiwan och andra asiatiska länder, och förhoppningsvis även till Afrika. Varför ska EU begränsa frihandeln till sina egna medlemsländer och bli ett ”Fort Europa” omgivet av tullmurar? Varför kan inte Nordafrika, Indien och Brasilien ta över Kinas roll som leverantörer av arbetskraftstjänster som är billigare än de som finns i Europa och Nordamerika?

Detta är naturligtvis bara spekulationer. Kanske slutar Biden, kanske vinner inte Trump och kanske händer något helt annat, helt oväntat. Eller, som en dansk humorist en gång sa, det är svårt att förutspå, särskilt om framtiden.