Subscribe
Vid en ECR-konferens på hög nivå som just avslutats på Cypern utvärderade de konservativa Europeiska kommissionens gröna politik och pekade på flera luckor och begränsningar i denna strategi. Därmed bekräftade talarna också inriktningen i Kilkenny-principerna, som hade framkommit vid den föregående konferensen på Irland i november förra året.
Bara några månader efter konferensen i Kilkenny har det blivit överväldigande uppenbart hur snäv Europeiska kommissionens strategi för den ekologiska omställningen är. Till att börja med är denna strategi inriktad på att minska koldioxidutsläppen utan att beakta de bredare konsekvenserna för konkurrenskraft och hållbarhet som är förknippade med den policymix som valts för att uppnå en sådan minskning, konstaterade talarna undantagslöst.
Att uppnå en minskning av koldioxidutsläppen är inte särskilt relevant om den föreslagna politiska inriktningen inte säkerställer social och ekonomisk hållbarhet för de åtgärder som genomförs. Med andra ord kan det finnas fall där de europeiska företagen och hushållen inte har råd med alternativa energikällor eftersom de inte är tillgängliga eller, mer enkelt, för dyra. Dessa kritiska aspekter bör därför bedömas noggrant, och utjämningsåtgärder bör undersökas och erbjudas.
Alternativt, om övergångspolitiken genomförs oavsett, vilket hittills har varit fallet, kommer Europa att förlora konkurrenskraft till förmån för de ekonomier som inte följer samma normer. Som ett resultat av detta skulle européerna oundvikligen uppleva en självförvållad sjunkande levnadsstandard.
Dessutom har övergångspolitiken genomförts utan vederbörlig hänsyn till kostnaderna för miljön, inte bara för företag och hushåll. Detta är fallet med utvinning och efterföljande bearbetning av kritiska råvaror som har långtgående miljökonsekvenser. Sådana konsekvenser har inte öppet delgivits den allmänna opinionen eftersom européerna troligen skulle ha reagerat negativt. Faktum är att europeisk ren luft också kommer på bekostnad av befolkningar i utvecklingsländer som bär konsekvenserna av miljöförstöringen av deras mark och luft – befolkningar som ofta lever under auktoritära regimer.
Mot denna bakgrund föreslår de europeiska konservativa en övergångsagenda som är inriktad på pragmatism och subsidiaritet, samtidigt som vår planet skyddas på vederbörligt sätt. Pragmatism innebär att övergångspolitiken måste vara lyhörd för de specifika förhållandena i våra territorier och bygga på tillgänglig teknik. Även om förnybara energikällor står för en allt större del av energiförsörjningen är de fortfarande långt ifrån att utgöra en stor och stabil energikälla. Detta beror på de nuvarande begränsningarna när det gäller att producera energi från förnybara källor och att lagra den för framtida användning.
Geografiska skillnader förklarar också EU-staternas varierande förmåga att generera förnybar energi. Som ett resultat av detta bör energi som produceras av gas och kärnkraft utforskas i större utsträckning. I alla dessa frågor var talarna överens om att EU inte bör begränsa sig till en snäv ideologisk strategi, utan snarare ta tillfället i akt att utnyttja omställningen för att bygga upp ett nytt paradigm för framtida välstånd.
Det som står på spel är alldeles för viktigt för vår framtid. Den europeiska allmänna opinionen har redan noterat detta.