I efterdyningarna av Hamas-massakern

Jag vill inleda denna artikel med att säga att jag inte tror att någon som är det minsta insatt i Israels historia och sätt att hantera attacker mot den egna befolkningen kan hysa ens det minsta tvivel om att det som väntar under de kommande dagarna och månaderna inte kommer att bli något annat än ett totalt krig som sannolikt kommer att sluta med utrotningen av Hamas och kanske andra terrororganisationer som är oförsiktiga nog att ingripa mot den israeliska säkerheten. För att stödja detta argument tar jag upp massakern vid de olympiska spelen i München, även känd som ”Münchenmassakern”, en tragisk händelse som inträffade under de olympiska sommarspelen 1972 i München, Västtyskland.

Den 5 september 1972 tog en palestinsk terroristgrupp vid namn Svarta september, associerad med Palestinska befrielseorganisationen (PLO), 11 medlemmar av den israeliska OS-truppen som gisslan i OS-byn. Terroristerna krävde att palestinska fångar i israeliska fängelser skulle friges och hotade att döda gisslan om deras krav inte uppfylldes. Under de följande 20 timmarna såg världen med fasa hur ett misslyckat räddningsförsök av tyska myndigheter resulterade i att alla 11 israeliska idrottare och tränare dog. Tragedin sände chockvågor genom den olympiska gemenskapen och världen och markerade en dyster vändpunkt i den internationella idrottshistorien, där de olympiska spelens okränkbarhet brutalt kränktes av politiskt våld.

I kölvattnet av Münchenmassakern lämnades Israel djupt traumatiserat och rasande. Den israeliska regeringen, under ledning av dåvarande premiärministern Golda Meir, var fast besluten att ställa förövarna inför rätta. Som svar på attacken inledde Israel en hemlig operation kallad ”Operation Wrath of God”. Uppdraget syftade till att spåra upp och eliminera de ansvariga för Münchenmassakern, med nyckelpersoner från organisationen Black September som måltavla. Kampanjen sträckte sig bortom de omedelbara förövarna, eftersom Israel ville sända ett tydligt budskap om att terroristhandlingar mot landets medborgare inte skulle förbli ostraffade. Det israeliska svaret var visserligen kontroversiellt och väckte debatt om etiken i riktade mord, men det visade hur långt en nation var villig att gå för att garantera sina medborgares trygghet och säkerhet.

För lite mer än 50 år sedan fick hela världen se hur långt de israeliska myndigheternas reaktion kan gå efter att nästan ett dussin av deras egna dödats i ett främmande land. Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och föreställa oss hur långt Israels reaktion kommer att gå efter att 1300 av deras egna medborgare, däribland äldre, kvinnor och barn, dödats på inhemsk mark, i sina hem, på gatorna, på den heligaste av judiska dagar, sabbaten.

Fredagen den ¹³ oktober hade den israeliska försvarsmakten redan skickat ut en order om evakuering från den norra delen av Gazaremsan till över 1 miljon palestinier. Detta är sannolikt ett förstadium till vad som kommer att bli Israels invasion av det omtvistade territoriet, en invasion som kommer att ha som enda syfte att eliminera minsta spår av Hamas verksamhet och försäkra att en sådan fruktansvärd händelse som den i lördags aldrig kommer att inträffa igen.

Den tragedi som utspelar sig kommer med största sannolikhet att orsaka ett oerhört lidande för de mer än 2 miljoner palestinier som bor i det överbefolkade landområdet, som inte har någonstans att fly eller gömma sig och som pressas undan för undan mellan Hamas fanatism och Israels svar. Som i alla krig kommer de oskyldiga att drabbas hårdast. Som med alla krig kommer våld att leda till mer våld framöver. Som vi har sett under de senaste åren har fördelarna med tekniska framsteg, upplysningen av det mänskliga sinnet med nästan obegränsad tillgång till kunskap ännu inte lärt oss att dödande bara kommer att leda till mer dödande framöver.

Den brutala israeliska reaktion som säkert kommer att följa, hur berättigad den än må vara, kommer inte att ge en enda själ tröst.