Inget Schengen, inget europeiskt projekt

Framtiden för Schengens fria rörlighet ifrågasätts återigen i och med Polens och Tjeckiens beslut att införa gränskontroller mot Slovakien. De följdes av Österrike, som tillkännagav skärpta kontroller vid sina ”gränsövergångar” till samma land.

Rumänien ser på denna situation med oro och viss frustration eftersom landet har väntat i mer än ett och ett halvt decennium på att välkomnas till Schengen, och under denna tid har landet gjort allt som krävs för att stärka sin gränssäkerhet. Nedgången i Schengensamarbetet inleddes 2015 med återinförandet av inre gränskontroller i sex länder i samband med migrationskrisen. Nästa slag mot Schengen – vars grundprincip är fri rörlighet – kom i samband med pandemierna, då många medlemsländer upprepade gånger begränsade den fria rörligheten i folkhälsans namn. Debatterna om behovet av en Schengenreform, som inleddes för nästan tio år sedan, har lett till praktiskt taget inga resultat, och den senaste tidens händelser spär bara på retoriken från vissa länder, till exempel Österrike, som hävdar att Schengen inte fungerar (och att det därför inte finns något berättigande för att utvidga det). Men ett icke-fungerande, bräckligt Schengen hotar det europeiska projektets själva existens, varnade 2019 Tanja Fajon, en tidigare S&D-ledamot i Europaparlamentet, nu Sloveniens utrikesminister.

Inför parlamentsvalet tillkännagav Polen nyligen tillfälliga kontroller vid sin gräns mot Slovakien, med hänvisning till rädsla för att en tillströmning av migranter skulle kunna ta över landet. I själva verket kommer åtgärden mitt i den senaste skandalen om korruption i dess konsulat, som påstås ha gett hundratusentals olagliga visum till medborgare från Afrika, Mellanöstern och Asien. Återinförandet av gränskontroller tolkas av analytiker som en maktdemonstration av regeringar som vill visa att de är tuffa i migrationsfrågan, och för ledningen i Warszawa verkar det för närvarande vara ett försök att mildra effekterna av visumskandalen. Samtidigt är migrationsfrågan en central fråga i den polska valkampanjen. På valdagen uppmanas polackerna att rösta i en folkomröstning om huruvida de ska ta emot vidarebosatta migranter från andra EU-länder eller inte.

71 000 olagliga övergångar i Tyskland bara i år

Polen följdes av Tjeckien, som omedelbart meddelade att man ”i samordning” med sina grannländer skulle vidta samma åtgärd. Det följdes av den österrikiske förbundskanslern Karl Nehammers regering, som sade att Österrike skulle öka gränskontrollerna mot Slovakien för att avskräcka migrantsmugglare innan de byter rutt. Tidigare hade Tyskland vidtagit en liknande åtgärd, som tillkännagavs dagen före mötet i RIF-rådet, som hade migration på sin dagordning. Detta kommer efter att den tyska federala polisen rapporterat 71.000 illegala gränspassager sedan årsskiftet.

Polens problem med illegala invandrare är obestridliga. För nästan ett år sedan, i november 2022, meddelade Polen att man skulle barrikadera sin gräns mot den ryska enklaven Kaliningrad med taggtråd för att hålla migranter borta och ge lokalbefolkningen en känsla av säkerhet. Ungefär samtidigt tillkännagav Bulgarien en liknande åtgärd. Det 33 kilometer långa taggtrådsstängslet skulle byggas på några månader vid gränsen till Turkiet. I december 2022 bad Österrike, som vid den tidpunkten såg en ökning av antalet migranter och asylsökande, EU att anslå ytterligare medel – 2 miljarder euro – för att sätta upp sådana taggtrådsstängsel vid EU:s yttre gränser.

Gränsen mellan Serbien och Ungern, en av de mest frekventerade landvägarna för migranter

Ungern har också problem med illegala invandrare. Ungerns premiärminister Viktor Orban, som 2015 också byggde taggtrådsstängsel och pekade finger åt Rumänien, medgav nyligen att problemen kommer från Ungerns gräns mot Serbien. Och inte på en rutt som inkluderar Rumänien, som den österrikiske förbundskanslern Nehammer påstår. Och det pågår ett verkligt ”krig” vid Ungerns gräns mot Serbien, mellan migrantsmugglare och ungersk polis, där skjutvapen används, hävdar Orban.

Sedan 2015 har sex länder – Österrike, Danmark, Frankrike, Tyskland, Norge och Sverige – infört inre gränskontroller inom Schengenområdet på grund av ”exceptionella omständigheter”. Även om detta skulle vara en tillfällig åtgärd som kunde förlängas med högst två år, har regeringarna i dessa stater sedan dess och fram till nu utnyttjat olika rättsliga skäl och dragit nytta av en ”gråzon” i Schengenlagstiftningen, genom att vida överskrida denna tidsfrist. Covid-pandemin fick också skulden, vilket gjorde det möjligt för alla medlemsstater att införa tillfälliga gränskontroller för att skydda befolkningens hälsa.

Under 2018-2019, under debatterna om att ändra Schengenlagstiftningen, var Europaparlamentets ståndpunkt att begränsa staternas rätt att införa sådana gränskontroller genom att tydligt definiera de omständigheter under vilka denna åtgärd kan vidtas och genom att minska de perioder under vilka den kan fungera.

LIBE-utskottets föredragande vid den tidpunkten, den slovenska ledamoten Toja Fajon, sade att det i en ny kodex om Schengengränserna är nödvändigt att inkludera mycket tydliga villkor för när länder tillfälligt kan införa gränskontroller. Enligt Fajon bör gränskontroller ses som en sista utväg, och extraordinära situationer där de bör införas skulle vara sportevenemang eller stora migrationsströmmar. Annars, sade hon, äventyras själva kärnan i Schengen, eftersom ”utan Schengen finns det inget europeiskt projekt”.

Enligt Schengenkodexen har medlemsstaterna för närvarande rätt att återinföra tillfälliga kontroller i händelse av allvarliga och verkliga hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Efter covidpandemin 2021 lade kommissionen fram ett förslag till översyn av Schengenkodexen för att se till att återinförandet av interna kontroller förblir en sista utväg och för att uppmuntra användningen av alternativa åtgärder, såsom riktade poliskontroller och förbättrat polissamarbete. Betänkandet från Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter (LIBE) om reformen av gemenskapens regelverk på området för fri rörlighet var emellertid ett betänkande i en helt annan riktning. Enligt dokumentet kommer Schengenområdet alltså inte längre att vara lika fritt som det var före pandemin. De nya reglerna är utformade för att tillåta medlemsländerna att införa gränskontroller under vissa tidsperioder när de anser att det är nödvändigt av olika goda skäl. Dessa bestämmelser undergräver dock själva grunden för Schengenområdet, nämligen den fria rörligheten. Det är värt att notera att parlamentsledamöterna vill att vissa av de migrationsrelaterade begreppen i kommissionens förslag ska tas bort från Schengenlagstiftningen, med argumentet att de hör hemma i en särskild asyllagstiftning. Förhandlingarna om denna reform är dock blockerade i Europeiska unionens råd. Detta trots att Schengenreformen var en av prioriteringarna för det franska ordförandeskapet i EU-rådet under första halvåret 2022, vilket meddelades av ledaren för Elysee, Emmanuel Macron. Han skulle ha velat ”inrätta en politisk styrning av Schengen”, med regelbundna möten mellan ansvariga europeiska ministrar, så att ”gränskontrollerna kunde stärkas”. Under dessa möten kan EU-ministrarna, om de anser det nödvändigt, föreslå att det inrättas mekanismer för akut stöd i en krissituation vid gränsen till ett medlemsland.

Dessa stödmekanismer ”måste kunna räkna med stöd från Frontex, men också med medlemsländernas solidaritet med poliser och gendarmer”, sade Macron.

På det hela taget inger den nuvarande situationen hopp för Rumänien – där förtroendet för Schengens funktion är allt lägre och åtgärderna för att införa gränskontroller urholkar dess underliggande grund. En ytterligare utvidgning med Rumänien och Bulgarien skulle dock kunna ske i ett sammanhang där man kan sätta press på Österrike och Nederländerna att acceptera en utvidgning av Schengenområdet just för att visa att det går bra, att Schengen fungerar och har en framtid inom Europeiska unionen.