Subscribe
Den högerorienterade identiteten hos den nya flamländska alliansen och Vlaams Belang gör sig gällande
I samband med EU-valet i Belgien kallades över 8 miljoner belgare att rösta för att förnya det nationella parlamentet. Utgången var avgörande och i vissa avseenden överraskande och innebar slutet för Alexander De Croos regering (Open VLD, RE).
Det parti som fick flest röster var faktiskt Nya flamländska alliansen (N-VA, ECR) under ledning av Bart De Wever, följt av Vlaams Belang (VB, ID) under ledning av Tom Van Grieken, som fick 17% av rösterna och 24 mandat respektive 14% av rösterna och 20 mandat. På tredje plats kom Reform Movement (MR, RE), ett fransktalande liberalt parti som leds av Georges-Louis Bouchez, som också har kopplingar till Europeiska rådets nuvarande ordförande Charles Michel.
Fram till nu har regeringen styrts av Alexander De Croo med stöd av ”Vivaldi-koalitionen”: detta märkliga namn kommer sig av att fyra olika politiska visioner fanns inom koalitionen, nämligen liberalernas (MR och Open VLD), socialisternas (SP.A och PS), de grönas (Groen och Ecolo) och kristdemokraternas (CD&V). Denna breda koalition fick dock 48,01% av rösterna och 76 mandat, ett antal som i sig var tillräckligt för att behålla regeringen men otillräckligt för att garantera stabilitet med tanke på de många politiska ämnena och den knappa majoritet av de 150 parlamentarikerna som det belgiska systemet föreskriver.
Belgiens premiärminister De Croo gratulerade vinnarna och meddelade sin avgång. Han fokuserar nu på att hantera aktuella frågor och underlätta övergången till en ny regering, där liberalerna förväntas spela en nyckelroll. Kung Philippe accepterade hans avskedsansökan och bjöd därefter in ledarna för N-VA, VB och MR till det kungliga slottet i Bryssel.
Målen skiljer sig nu mycket åt mellan de olika politiska krafterna: Liberalerna strävar efter att återupptäcka kompakthet och enighet även på bekostnad av alliansen med vänstern, se bara på Bouchez uttalanden som sade att ”vänstern lovordar demokratin när den ger de resultat som passar den”, han upprepade att endast liberalerna har lagt medborgarnas oro på bordet och att det ansvarsfulla arbetet börjar nu; De Wever har möjlighet att bygga en center-höger kring sitt parti som kan uppvärdera den flamländska identiteten och fördelarna med belgisk federalism utan att ge upp en pro-europeisk inriktning; Vlaams Belang strävar istället efter att förbättra resultatet på flamländskt territorium så mycket som möjligt för att alltmer höja insatserna.
Det är svårt att nu säga vem som skulle kunna ta över regeringsmakten, även om en koalition som omfattar liberalerna, kristdemokraterna och N-VA inte kan uteslutas, med 76 av 150 röster. Ett resultat som helt enkelt skulle representera historien, överträffa år av regeringar ”med breda överenskommelser” och äntligen arbeta på en autentisk belgisk center-höger.
Samtidigt hölls valet till Europaparlamentet, där ”segraren” blev Vlaams Belang med 14,5% och 3 mandat, följt av N-VA med 14% och 3 mandat och MR med 13% och också 3 mandat. Det belgiska arbetarpartiet (PTB-PVDA, GUE/NGL) gjorde ett starkt val med 11% och 2 mandat. Den största nedgången noterades av de gröna grupperna, där Groen och Ecolo tillsammans bara fick 10% jämfört med 15% för fem år sedan och ett mandat mindre. Socialdemokraterna visade också en liten nedgång och landade på 15,5% med 4 mandat, paradoxalt nog ett mer än under den föregående mandatperioden.
Trenden är omisskännlig: identitetspartierna i Flandern (regionen norr om Belgien) har stärkts, liberalerna har behållit sin ställning i det fransktalande syd, den ”moderata” vänstern har minskat och den mest extrema vänstern och den kristna mitten håller på att förskjuta balansen.