Invandring förändrar äntligen irländsk politik

Sinn Fein, Irlands största oppositionsparti, har lyssnat, tänkt och förändrats.
De säger så här.
För några korta månader sedan låg de högt i opinionsundersökningarna och fick regelbundet poäng i mitten av trettiotalet och detta var ett solitt mönster som upprepades månad efter månad.
Det var inte en blixt i pannan.
Det såg ut som att de lätt skulle bli det största partiet i nästa Dail och det fanns en mycket god chans att de i det största tektoniska skiftet i den irländska valpolitiken sedan 1933 skulle bilda nästa regering.
Sedan började utförslöpan.
Från en toppnotering i slutet av 2022 på 37% ligger de nu på 18% i den senaste opinionsundersökningen.
I det som är det mest exakta testet av opinionen, ett faktiskt val, gjorde de ännu sämre ifrån sig än så.
I euro- och lokalvalen fick de endast 11,1 respektive 11,8 procent.
Partiet var chockat och det var även många kommentatorer.
Ledningen utlyste därför en period av reflektion och självkritik.
För att vara rättvis kunde de ha gjort vad irländska politiska partier har gjort i det förflutna i kölvattnet av nederlag, de kunde ha skyllt på väljarna.
De kunde ha skyllt på kommunikationen, vilket egentligen är ett sätt att säga att väljarna skulle ha valt oss om de hade förstått vår politik, men tyvärr är väljarna dumma i huvudet.
Mary Lou McDonald meddelade i ett berömvärt drag av ärlighet: ”Vi och jag, som partiledare, måste erkänna att en betydande del av våra anhängare anser att vi inte har stöttat dem och att vi inte har lyssnat på deras oro. ”Det är uppenbart att vi i de lokala och europeiska valkampanjerna förlorade förtroende och stöd” Så från och med nu kommer de att lyssna.
Vilket är bra, men vad ska de göra på policynivå?
Enligt den nya policyn får inga asylcenter etableras utan att man först har gjort en grundlig genomgång av hur den lokala servicen och infrastrukturen ser ut.
Det är viktigt att inga nya center öppnas i ”eftersatta samhällen som redan har det svårt” eller, som mer cyniska personer påpekade, på platser där det finns ett stort antal Sinn Fein-väljare.
Det finns en oro i språket i kommunikén som återspeglar de interna spänningarna i partiet.
Det måste finnas lokala samråd, men det kan inte finnas något lokalt veto.
Irlands invandringspolitik måste vara begriplig för människor (Sinn Feins väljare), men partiet har förbundit sig att vara antirasistiskt.
Som har förklarats på andra ställen har partiet ett grundläggande problem med samstämmighet.
Det är i ett europeiskt sammanhang något av en udda figur, nationalistpopulistiskt men vänsterorienterat.
Under första hälften av^1900-talet kunde vi ha sagt att vänsterns lackmustest var att vara internationalistisk medan högern var nationalistisk.
Detta förändrades i och med efterkrigstidens nedmontering av de europeiska imperierna i Afrika och Asien, där nationalismen döptes till antiimperialism och antikolonialism och därför var acceptabel.
Det är denna typ av nationalist som partiets ledning och intellektuella drivkrafter ser sig själva som.
Detta är inte lika sant för väljarna som bara är ganska gammaldags nationalister och inte riktigt så vänster, särskilt inte i kulturella frågor.
Den aktuella heta punkten i invandringsdebatten är Coolock, ett arbetarklassområde i norra Dublin. En före detta färgfabrik ska byggas om till bostad för personer som ansöker om internationellt skydd.
Detta förslag har mött starkt motstånd från lokalt håll och under flera månader upprättades en strejkvakt på platsen för att hindra utvecklingen.
Nyligen eskalerade en fredlig protest till sammandrabbningar med polisen och uppenbara mordbränder i vad vissa har kallat slaget om Coolock.
Coolock ligger i en valkrets i Dail där Sinn Fein fick knappt 30 procent av rösterna i det senaste parlamentsvalet, vilket skulle ha räckt för att ta två av de fem platserna om de hade ställt upp med en annan kandidat.
Det är emblematiskt för deras problem.
På toppen är de bekväma med språket för antirasism, avkolonisering och vita privilegier, men deras väljare på fältet är inte lika bekväma.
Mary Lou McDonald ringde Taoiseach och berättade för honom ”Det finns ett akut behov av engagemang och dialog med samhället i Coolock. Detta är avgörande i ett samhälle som har ignorerats och lämnats efter gång på gång. Människor måste höras och bemötas.” Hon sade sig ha träffat invånare och samhällsgrupper i området.
Det finns dock kontroverser om vem hon pratade med eftersom många lokala aktivister säger att de inte kontaktades.
Hur som helst kommer samråd inte att skära det eftersom alla har hört tydligt kvalet.
Ingen kan ha vetorätt.
Detta är kärnan i problemet, när staten väl har beslutat att bygga ett IPAS-center i ditt samhälle finns det inga effektiva juridiska eller politiska möjligheter att agera.
För några år sedan gjordes en ansökan om att utveckla platsen för färgfabriken.
År 2018 ansökte man om planeringstillstånd för att omvandla den gamla färgfabriken till ett område med blandad användning.
Den fullständiga ansökan skulle omfatta, förutom 4 flerfamiljshus med 198 bostäder, ett hotell med 172 bäddar, festlokaler och butiksutrymmen, ett lägenhetshotell med 120 enheter för längre vistelser, kommersiella utrymmen, inklusive kontor och inkubator, samt bekvämligheter som en lekplats, 238 bilparkeringsplatser, 360 cykelparkeringsplatser och en förskola.
Planeringen avslogs.
Planering krävs dock inte av staten för att bygga IPAS-centret, så det viktigaste instrumentet som en individ eller ett samhälle skulle använda för att motsätta sig olämplig eller oönskad utveckling tas ifrån dem.
För ett parti som Sinn Fein med sina rötter och sin historia är det djupt nedslående att se två vattenkanonlastbilar levereras till Gardas högkvarter på lån från Nordirland.
Lastbilar som lånas för att förbereda polisens svar på en planerad protest i Coolock, där många av demonstranterna tidigare har varit Sinn Fein-väljare.
Mary Lou står inför en föga avundsvärd uppgift, men om hon kan klara det och förena de till synes oförenliga fraktionerna i partiet så kommer hon verkligen att förtjäna segerns palmer.