Subscribe
Iran är i uppror. Kvinnor har gått ut på gatorna, ett desperat rop mot ayatollornas teokratiska diktatur, som successivt har begränsat alla grundläggande rättigheter.
Protesten utlöstes av den 22-åriga kurdisk-iranska Masha Aminis död, som avled den 16 september på sjukhus tre dagar efter att ha gripits av ”moralpolisen”. Enligt olika källor blev den unga kvinnan brutalt misshandlad för att hon hade burit sin islamiska slöja på ett olämpligt sätt, dvs. att några hårlockar var synliga.
Enligt nyhetsbyrån Reuters har 83 personer redan dött i protesterna, däribland några barn. Bland dessa människor finns en 20-årig flicka, Hadis Najafi, som dödades av sex skott som avlossades av den iranska polisen när hon protesterade. Bilden av hennes blonda hår som dras tillbaka till en svans har blivit en symbol för frihet.
För Irans president Ebrahim Raisi är protesterna ”ledda” av väst, som har varit fientligt inställd till Iran sedan den islamiska revolutionens början.
1979 föll Mohammad Reza Pahlavis, Persiens siste shah, monarki under religiöst inspirerade och marxistiska krafter som samlades kring den karismatiske iranske imamen Ayatollah Ruhollah Khomeyni.
Den nya republiken genomsyrades omedelbart av den radikala och fundamentalistiska shiitiska islamiska religionen. En stat skapades med två huvuden, två olika ”myndigheter”: den ena var rent administrativ och leddes av en president och ett parlament, båda formellt valda, även om det finns många tvivel om huruvida dessa val verkligen var demokratiska; den andra, definierad som ”religiös auktoritet”, var det verkliga centrumet för den politiska makten och Khomeyni själv blev genast ledare för den. Det är den religiösa auktoritet som dikterar vilka regler som ska följas, baserat på Koranens och sharians föreskrifter och principer.
Den nya regimen upphävde några av de grundläggande friheter som garanteras i fria stater, såsom religions- och pressfrihet. Dessutom tvingades kvinnor att bära slöja och giftermål var tillåtet från nio års ålder. Hårda straff infördes för dem som inte respekterade den islamiska lagen, och man gick till och med så långt som att införa dödsstraff för ”brott” som äktenskapsbrott.
Vissa bilder av iranska kvinnor före den khomeinistiska revolutionen är kända över hela världen: unga skolflickor klädda i ”västerländsk stil”, med nedfällt hår, färgade kjolar och sminkade ansikten. Bilder som mer än 40 år senare krockar med porträttet av det nuvarande kvinnliga tillståndet, där en ung flicka förlorar sitt liv för att hon inte bar hijab på ett korrekt sätt.
På gatorna finns det numera också många unga människor. De är inte längre villiga att leva i ett land där tiden tycks stå stilla.
Michael Mandelbaum, professor emeritus i amerikansk utrikespolitik vid School of Advanced International Studies vid Johns Hopkins University, skrev 2017: ”Av de stater som uppstod ur 1900-talets tre stora revolutioner – Ryssland 1917, Kina 1949 och Iran 1979 – är det bara Islamiska republiken Iran som lever kvar i något som ligger nära sin ursprungliga form. Dagens Iran är alltså en historisk kvarleva, men också en modern dynamo. Dess revolutionära regim är alltmer sklerotisk och belägrad.”.
Därför är det västvärldens plikt att inte vända ryggen åt en protest som kommer nerifrån. Det är också Europeiska unionens plikt att göra något för att uppmuntra till förändring i ett land där människor dör för att de visar en hårlock.
ECR-gruppen har bett Europaparlamentet att arbeta på en brådskande resolution där man fördömer Masha Aminis död och det våldsamma förtrycket av protesterna och till och med går så långt som att tänka sig att reagera bestämt och konkret genom att införa sanktioner mot Iran.
Med kriget i Ukraina på Europas tröskel och energikrisen som hotar under de kommande månaderna, destabiliserar situationen i Iran ytterligare en redan osäker internationell stabilitet.
The text was translated by an automatic system