Irlands konstitutionella framtid

Konflikter, debatter och överenskommelser om den irländska öns konstitutionella framtid har varit ett konstant och avgörande inslag i den irländska och brittiska politiska debatten under större delen av förra seklet. Dessa diskussioner har inte bara format den interna politiken på ön utan även det bredare förhållandet mellan Irland, Storbritannien och, under de senaste decennierna, Europeiska unionen. Frågorna kring Nordirlands konstitutionella status har dock åter aktualiserats med särskild kraft efter det brittiska folkets majoritetsbeslut att utträda ur Europeiska unionen i samband med folkomröstningen om Brexit 2016. Detta beslut, med dess djupgående geopolitiska konsekvenser, återaktiverade gamla spänningar samtidigt som det medförde nya och mycket komplexa utmaningar. Det är ett beslut som har fortsatt att ge eko i det politiska och sociala landskapet, både på ön Irland och utanför. Det är allmänt accepterat på Irland, liksom bland internationella observatörer, att Brexit, tillsammans med eskalerande demografiska förändringar och ett skiftande politiskt landskap på båda sidor av gränsen, har skapat en förnyad känsla av brådska kring frågan om konstitutionell förändring. Denna känsla av brådska är inte bara teoretisk eller spekulativ; den är djupt rotad i de förändrade realiteterna kring styrning, identitet och nationell tillhörighet som Brexit har blottlagt. Hur brådskande dessa frågor är underströks på ett dramatiskt sätt på Irland, i Storbritannien och i EU i stort när det blev alltmer uppenbart att resultatet av folkomröstningen om Brexit skulle leda till en situation där de svårvunna vinsterna från 1998 års ”Belfastavtal”, mer känt som Långfredagsavtalet, riskerade att undergrävas. Dessa framsteg, som uppnåtts efter decennier av mödosamma förhandlingar och uppoffringar, hotades särskilt av utsikterna till en så kallad ”hård gräns” mellan de två jurisdiktionerna på ön Irland. För många var denna möjlighet mer än bara en logistisk eller teknisk utmaning; den symboliserade en potentiell återgång till en tid av djup splittring och konflikt. Långfredagsavtalet, som undertecknades 1998 efter tre decennier av hänsynslösa och blodiga konflikter på ön, är en milstolpe när det gäller konfliktlösning och demokratisk samhällsstyrning. Det bygger på en rad viktiga principer, bland annat ”parity of esteem” mellan nationalist- och unionistgrupperna och ”principen om samtycke”, som ligger till grund för Nordirlands och Republiken Irlands respektive konstitutionella anspråk och status. Dessa principer är fortfarande lika relevanta och viktiga idag som de var vid tidpunkten för avtalets undertecknande och fungerar som ett vägledande ramverk för fred och samarbete på ön. Kärnan i avtalet är ett erkännande av legitimiteten i varje val som fritt görs av en majoritet av Nordirlands folk beträffande dess konstitutionella status. Detta inbegriper möjligheten till en förändring av denna status om en majoritet i både norra och södra Irland genom en folkomröstning beslutar sig för att välja ett enat Irland. Dessa bestämmelser godkändes med överväldigande majoritet i maj 1998 när folket på ön Irland, både i norr och i söder, röstade för att stödja långfredagsavtalet i en historisk folkomröstning. Avtalet fick en majoritet på 71% och 94% som röstade ”ja” i Nordirland respektive Republiken Irland.

Detta krävde också betydande och symboliska ändringar av artiklarna 2 och 3 i den irländska konstitutionen, vilket återspeglade en ny era av ömsesidigt samtycke och samarbete. Före ändringen 1998 stod det i artikel 2 i den irländska konstitutionen att ”det nationella territoriet består av hela ön Irland, dess öar och territorialhavet”. I artikel 3 fastställdes samtidigt ett tydligt territoriellt anspråk på hela ön: ”I avvaktan på att det nationella territoriet återintegreras, och utan att det påverkar rätten för det parlament och den regering som inrättas genom denna konstitution att utöva jurisdiktion över hela territoriet, ska de lagar som antas av parlamentet ha samma tillämpningsområde och omfattning som Saorstát Éireanns lagar och samma extraterritoriella verkan.” Efter folkomröstningen ändrades dessa artiklar för att återspegla ett mer inkluderande och samtyckesbaserat synsätt. Institutioner med verkställande befogenheter och funktioner som delas mellan de två jurisdiktionerna förutsågs också enligt avtalet, vilket förstärker den anda av samarbete och gemensamt beslutsfattande som ligger till grund för fredsprocessen. När det gäller den specifika frågan om hur resultatet av folkomröstningen om brexit hotade att påverka långfredagsavtalet lämnade EU:s politiska avdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor en insiktsfull och detaljerad analys. I analysen beskrevs hur Storbritanniens och Irlands EU-medlemskap utgjorde ett viktigt sammanhang för utformningen och genomförandet av långfredagsavtalet. Det framhölls hur Förenade kungarikets utträde ur EU äventyrade detta gemensamma sammanhang och därmed undergrävde både själva avtalet och dess effektiva genomförande. Vidare betonades i analysen att den brittiska regeringens beslut att lämna EU:s tullunion och inre marknad gjorde en hårdnande av den irländska gränsen nästan oundviklig. En sådan utveckling, som till synes var av teknisk karaktär, hade djupgående symboliska och psykologiska konsekvenser för många och innebar ett betydande steg bakåt i fredsprocessen. Den utgjorde också ett påtagligt hot mot avtalets integritet, eftersom skillnaderna mellan Storbritannien och Irland på områden som juridik, handel, säkerhet, rättigheter, politik och policy blev alltmer oroväckande. Dessa slutsatser upprepades i en forskningsrapport från 2019 med titeln ”Northern Ireland Returning to Violence as a Result of a Hard Border or a Rushed Border Poll: Risk to Youth”, författad av den irländska senatorn Mark Daly, tillsammans med medförfattarna professor Pat Dolan och professor Mark Brennan. Rapporten underströk riskerna för destabilisering, särskilt bland unga människor, om fredsprocessen skulle undermineras. Lyckligtvis ledde intensiva förhandlingar till Windsor-ramavtalet i februari 2023 mellan Europeiska kommissionen och den brittiska regeringen. Detta ramverk utgör en omfattande uppsättning lösningar som syftar till att ta itu med specifika frågor, skydda långfredagsavtalet och se till att rösterna från Nordirlands befolkning hörs bättre. Trots dessa lösningar är frågan om Irlands konstitutionella framtid fortfarande långt ifrån löst. Kraven på en ”border poll” – en folkomröstning om irländsk återförening – har intensifierats sedan folkomröstningen om brexit, vilket återspeglar ett växande intresse för och brådska med denna fråga. Bestämmelser om en gränsomröstning finns i Nordirlandslagen från 1998, som gav långfredagsavtalet i Nordirland rättslig verkan.

Där anges att samtycke till ett enat Irland måste ges ”fritt och samtidigt” i både norra och södra delen av ön Irland. Beslutet att utlysa en sådan omröstning ligger dock i slutändan hos statssekreteraren för Nordirland, som måste vara övertygad om att en majoritet i Nordirland sannolikt kommer att stödja återföreningen. Professor Jon Tonge vid University of Liverpool har analyserat opinionsundersökningar som genomförts i Nordirland sedan folkomröstningen om Brexit. Av 12 undersökningar var det bara tre som visade fler respondenter för ett enat Irland än emot. Detta belyser komplexiteten och osäkerheten kring tidpunkten för och sannolikheten för en gränsundersökning. Samtidigt har den irländska regeringen bekräftat sitt engagemang för principerna i långfredagsavtalet och förklarat sig beredd att respektera resultatet av en framtida folkomröstning som genomförs enligt avtalets villkor. Det är uppenbart att den irländska öns konstitutionella framtid fortfarande är ett ämne för intensiv debatt, underbyggd av decennier av historia, kamp och framsteg. Att upprätthålla enigheten och samarbetsandan i långfredagsavtalet är avgörande för att säkerställa att denna debatt utvecklas på ett fredligt och demokratiskt sätt och att en återgång till det förflutnas instabilitet undviks.