Irlands omsvängning tillbaka till flytande naturgas

Irlands politiska förhållande till flytande naturgas (LNG) står återigen i centrum för landets politiska och ekonomiska debatt om hur man bäst uppnår energisäkerhet och energioberoende.

Detta följer på det irländska kabinettets beslut i mars att godkänna Irlands första flytande lagringsanläggning för återförgasning och LNG med ett investeringsvärde på 300 miljoner euro. Terminalen kommer att fungera som en statlig nödreserv för gas. Betydelsen av denna utveckling kan inte överskattas. En analys, som gjordes mot bakgrund av den oro som uttrycktes i översynen av försörjningstryggheten om Irlands beroende av import av naturgas via rörledningar från Storbritannien, visade att Irland är ett av de länder i EU som är mest beroende av energiimport. 71% av all naturgas importeras via två sammanlänkade gasledningar från Storbritannien.

Den bredare politiska reaktionen på regeringens godkännande har varit avgjort blandad, med de största vänster-centerpartierna trotsiga i sitt motstånd, medan de största regeringspartierna Fianna Fáil och Fine Gael, tillsammans med en betydande grupp oberoende alliansfria parlamentsledamöter, har gett sitt fulla stöd. För många inom denna majoritet ses frågan inte bara utifrån klimatmålen utan också utifrån den hårda verkligheten med geopolitisk volatilitet och infrastrukturell sårbarhet.

Beslutet innebär ett stort avsteg från den politik som fördes av den tidigare regeringen, som bestod av Fianna Fáil och Fine Gael, men framför allt även av Miljöpartiet. Den regeringen hade uttryckligen uteslutit stöd till LNG-infrastruktur, och deras motstånd var inskrivet i flera formella policydokument.

Det irländska Green Party utplånades dock nästan helt efter valet 2024, då partiet minskade från 12 till 1 mandat i parlamentet och endast dess ledare, Roderic O’Gorman, valdes in efter en utdragen rösträkning. Partiets dramatiska kollaps tolkades av många analytiker som ett folkligt förkastande av en rad politiska åtgärder som ansågs vara ideologiskt rigida och ekonomiskt osammanhängande.

Däremot återvände Fianna Fáil och Fine Gael med en hälsosam kombination av totalt 86 platser, strax under en övergripande majoritet. Det finns en tydlig känsla av att detta har uppmuntrat de två partierna att överge politik som tidigare gynnats av De gröna – särskilt de som anses hindra pragmatiska åtgärder för energiresiliens. Detta inkluderar LNG, som länge betraktats av industrin och energiplanerare som ett nödvändigt övergångsskydd i en tid av leveransstörningar och växande efterfrågan.

Reaktionen från miljögrupper som Friends of the Earth har varit snabb och förutsägbart fördömande; en ståndpunkt som överensstämmer med deras långvariga motstånd mot utbyggnaden av LNG-infrastruktur och exportgodkännanden på grund av vad de uppfattar som oacceptabla miljö- och klimateffekter. Dessa grupper hävdar att alla LNG-investeringar riskerar att låsa fast Irland i decennier av beroende av fossila bränslen, även om de bara är avsedda som en tillfällig åtgärd.

Irlands tidigare regeringar hade dock uttryckt ett starkt stöd för LNG som ett led i landets försök att diversifiera energiförsörjningen. Detta följde på insikten om att inhemska naturgasfält, som de i Kinsale, började minska och så småningom skulle ta slut.

För över två decennier sedan lämnade Shannon LNG Ltd in planer på att bygga en LNG-importterminal för 650 miljoner euro vid Shannons flodmynning i County Kerry. Den inledande planeringen inleddes i mitten av 2000-talet med ett utbrett stöd för projektet som en strategisk infrastrukturutveckling för att förbättra energisäkerheten. Projektet utsågs därefter till en ”strategisk infrastrukturutveckling” av Irlands planeringsmyndighet, An Bord Pleanála, vilket gjorde att det kunde kringgå lokala planeringsprocesser och gå direkt till den nationella planeringsnämnden. Det sågs då som ett viktigt skydd mot framtida energichocker.

I de irländska debatterna om denna fråga har det också förekommit förslag om att staten skulle kunna utnyttja ledig LNG-lagringskapacitet i Storbritannien för att lagra gas för Irlands egen användning. Förespråkarna hävdade att en sådan strategi skulle kunna ge framtidssäkrad nödgaslagring av gas och fungera som backup i händelse av problem med direkt tillgång till nöd-LNG, samtidigt som det skulle ge mer tid för övergången till ett förnybart energisystem. Denna idé sågs som en politisk kompromiss för dem som fortfarande var ideologiskt engagerade i att undvika ny fossil infrastruktur på irländsk mark.

Sådana argument skulle dock förlora politiskt fotfäste. Från 2008 och framåt började en samlad kampanj med fokus på miljökonsekvenserna av import av LNG – särskilt frackad gas – att ta form. Denna kampanj var särskilt effektiv när det gällde att koppla samman frackad gas med ekologiska skador, grundvattenföroreningar och folkhälsorisker. Resultatet blev en växande politisk försiktighet kring hur man skulle gå vidare med LNG-infrastrukturen.

Dessa farhågor blev i viss mån överspelade 2011 på grund av de djupa ekonomiska skador som den globala finanskrisen orsakade. LNG-projektet Shannon lades i praktiken på hyllan, även om det fortfarande fanns med på EU:s lista över projekt av gemensamt intresse (PCI), vilket tyder på att Bryssel fortsatte att betrakta det som en strategisk tillgång. På hemmaplan innebar detta att Irland fortsatte att vara nästan helt beroende av gasimport via de brittiska sammanlänkningarna – ett beroende som energianalytiker upprepade gånger varnade för gjorde landet utsatt.

2016 var förslaget om att utveckla LNG-infrastrukturen aktivt under attack från inhemska och internationella klimataktivister. Deras motstånd katalyserades av det globala momentum som följde på Parisavtalet 2015, som lade stort fokus på att minska utsläppen av växthusgaser. Frackad gas och LNG blev föremål för särskild granskning eftersom de är fossila energikällor med höga utsläpp.

Kampanjen mot frackad gas var utomordentligt effektiv i det irländska sammanhanget. Icke-statliga miljöorganisationer lyckades pressa regeringen och lokalsamhällena att behandla LNG-förslag som liktydigt med klimatförnekelse. Berättelsen om energisäkerhet underordnades klimatrenhet, och politiska partier pressades mot hårda ståndpunkter.

Denna utveckling ledde till stora politiska förändringar, och under den gröna regeringen/Fianna Fáil/Fine Gael (2020-2024) försvann den politiska viljan att satsa på LNG-infrastruktur. Koalitionens numerära beroende av de gröna säkerställde att varje rörelse i fråga om LNG skulle vara politiskt giftig. I Irlands regeringsprogram som publicerades 2020 angavs uttryckligen att regeringen inte skulle stödja import av frackad gas från andra länder när Irland gick mot koldioxidneutralitet.

Denna hållning förstärktes i Policy Statement on the Importation of Fracked Gas, som publicerades av Irlands miljö-, klimat- och kommunikationsdepartement i maj 2021. Det låste fast förbudet och firades av miljögrupper som en stor seger.

Efter ihärdig lobbying från industrin, och i kombination med den ökande internationella osäkerheten på energiområdet till följd av händelser som den ryska invasionen av Ukraina, beslutade regeringen dock i tysthet att beställa en översyn av energiförsörjningstryggheten i Irlands el- och naturgassystem. En djupt ironisk vändning var att översynen leddes av den gröna minister som då ledde miljödepartementet.

I översynen föreslogs slutligen två politiska alternativ som en del av en bredare begränsningsstrategi för att trygga Irlands energitrygghet:

• Alternativ 1: Möjliggöra för den privata sektorn att utveckla och driva ny kommersiell gasinfrastruktur, inklusive kommersiell gaslagring och/eller LNG-importanläggningar.

• Alternativ 2: Staten stöder utvecklingen av en strategisk gasinfrastruktur som uteslutande används som reserv i tider av otillfredsställd efterfrågan och som i huvudsak utgör en offentlig nödreserv.

Irland har nu beslutat att gå vidare med ett alternativ som ligger nära policyalternativ 2. Även om den nuvarande miljöministern Darragh O’Brien har beskrivit beslutet som ett tillfälligt och snävt definierat svar på den osäkra energiförsörjningen, råder det i politiska kretsar ingen tvekan om att politiken innebär en avgörande omorientering. Det finns nu ett öppet erkännande av att ett system med ett fullständigt nationellt beroende av gasimport – utan någon lagrings- eller återförgasningskapacitet – är ohållbart.

Detta, i kombination med att Miljöpartiet – den viktigaste ideologiska förkämpen för en ortodox hållning mot LNG – i praktiken har utplånats, har lett till att det nya LNG-projektet, trots högljutt motstånd, kommer att gå framåt i snabb takt. Det finns ett växande samförstånd bland mitten- och högerpolitikerna om att den nationella energiresiliensen måste prioriteras framför symboliska klimatgester.

Därmed inte sagt att godkännandet att gå vidare med LNG-infrastrukturen kommer att stå oemotsagt. Man kan förvänta sig en rad rättsliga åtgärder från Irlands välfinansierade och oproportionerligt inflytelserika nätverk av gröna och miljömässiga icke-statliga organisationer. Men eftersom det politiska centrumet nu är mindre begränsat och allmänheten är mer inställd på energifrågor kan deras förmåga att stoppa projektet visa sig vara betydligt mindre.