Italien säger nej till fler senatorer för livet

Avskaffandet av livstidssenatorer som utses av republikens president har godkänts i senaten, ett avskaffande som är en del av den konstitutionella reform som håller på att godkännas av Melonis regering.
Att senatorerna var livstidssenatorer var en av de många anomalierna i italiensk politik, i själva verket finns det ingen annan nation där liknande befogenheter kan ges till icke valda personer.
Trots detta var det naturligtvis ingen brist på kontroverser kring denna förändring, särskilt från PD och 5 Stars.
Ändå var det just förfäderna till den nuvarande PD som var de hårdaste fienderna till denna praxis. I synnerhet PCI:s sekreterare Palmiro Togliatti och Umberto Terracini, ordförande i den konstituerande församlingen, var starkt emot det och gick så långt som att hävda att ”varje utnämning ovanifrån av en representativ församling utgör en monstruositet i en demokratisk regim”. Året var 1947 och konstitutionen höll på att skrivas i Italien.
Under årens lopp och under de olika regeringarna har idén om att ändra artikel 59 diskuterats flera gånger i parlamentet, särskilt under det senaste kvartsseklet, en period då rösterna från senatorer på livstid har varit avgörande för många regeringars överlevnad eller födelse.
I Italiens historia har republikens olika presidenter utsett totalt 38 livstidssenatorer, den första var Arturo Toscanini, som dock avsade sig sin utnämning bara två dagar efter att ha nominerats, den sista Liliana Segre.
Däremellan en rad förvisso förtjänstfulla och framstående personer, som dock av olika skäl ledde till en mängd kontroverser.
Särskilt känd var den som gällde det totala antalet och tolkningen av vad som föreskrevs i artikel 59.
I själva verket var det inte klart om varje president i republiken kunde utse fem livstidssenatorer eller om det totala antalet livstidssenatorer inte kunde vara mer än fem. Det var just denna tolkningsmöjlighet som nästan orsakade skandal och strid i juni 1991, när den dåvarande presidenten Francesco Cossiga samtidigt utnämnde fyra nya livstidssenatorer, så att deras totala antal uppgick till tio, inklusive den dåvarande premiärministern Giulio Andreotti. En utnämning som i själva verket uteslöt att han, just som Cossigas efterträdare, skulle kunna utnämnas till republikens president. Enligt vissa rekonstruktioner siktade Andreotti i själva verket på en stor valframgång just för att tvinga fram en hand, stark i samförstånd, inom DC. Detta skedde inte och drömmen försvann som sagt.
Ändå skulle Cossiga själv flera år senare kritisera art. 59 och definierade institutionen med senatorer på livstid som en ”vulnus mot principen om folklig representation”.
I maj 1994 var det dåvarande premiärminister Berlusconis tur att vädja till livessenatorerna att vinna förtroende för hans regering. Och majoritet blev det, om än med en enda rösts marginal.
År 2006 var det center-vänsterns tur, som räknade med rösterna från livstidssenatorerna för att säkra en majoritet för Romano Prodis andra regering.
Kontroversen fortsatte under Giorgio Napolitano, som utnämnde Mario Monti endast fyra dagar innan han gav honom i uppdrag att bilda en teknisk regering.
Och återigen med Napolitano på Quirinale var det de kontroversiella utnämningarna av fyra nya senatorer på livstid: Claudio Abbado, Elena Cattaneo, Renzo Piano och Carlo Rubbia, fyra namn som säkerligen står nära den nya center-vänsterregeringen under ledning av Enrico Letta och som därför, enligt kritikerna, utsågs som möjliga ”räddningsröster”.
Och återigen från livessenatorerna kom de röster som behövdes för att rädda Giuseppe Contes regering 2021, en räddning som skulle visa sig vara värdelös efter bara två veckor.
Så varför argumentera om ett val som är en garanti för demokrati och som i huvudsak skyddar mot alla institutionella intrång i en vald regerings liv?
Ärligt talat är svaret enkelt: PD och 5Stelle fruktar att Giorgia Meloni verkligen kommer att lyckas få igenom den reform som man har talat om i åratal, men aldrig lyckats få igenom ens i den parlamentariska kammaren.
En reform som, det måste man komma ihåg, kommer att gälla från nästa valperiod, därför inte till fördel för Meloni-regeringen, men som säkert kommer att garantera vem som röstar: folket.
Och det är just detta som är rädslan, att folket kommer att vara verkligt suveränt, att inga fler inciuciusis och regeringar kan bildas, vilket ofta har hänt i Italiens nyare historia och alltid till fördel för vänstern och dess allierade.
En vald regering, som Giorgia Melonis, men stärkt i sin genomförbarhet, stark i den nya reformen och äntligen i stånd att vara ett verkligt uttryck för vad italienarna kommer att skriva i valurnan.
Det är skrämmande, men bara för dem som väl vet att utan trovärdighet och konsekvens kommer rösterna inte att komma.

Femo