Italiens framtid hänger på hur man hanterar invandringskrisen

Giorgia Melonis nyckelroll i Medelhavsområdet

Vid mötet på Malta, i Valletta, den 29 september, med alla stats- och regeringschefer från MED9, den organisation som omfattar de europeiska länderna runt Medelhavet, uppstod en oväntad ny allians mellan Italien och Frankrike.

Till att börja med är det värt att notera att relationerna mellan Italien och Tyskland har svalnat betydligt, om inte helt brutits, på grund av kontroverser kring invandring. Sprickan började med nyheten att den tyska federala budgeten innehöll finansiering för icke-statliga organisationer, som bidrog till räddningen av migranter men också deras ankomst, främst till italienska stränder. Denna nyhet följdes av kommentarer från förbundets vice sekreterare (ID) som påstods ha jämfört Scholz-regeringen med nazismen och sagt att tyskarna under andra världskriget invaderade länder med sin armé, medan de idag gör det med migranter.

Detta var en mycket allvarlig anklagelse som verkligen inte mottogs väl i Berlin. Tyskland måste snarast nå en överenskommelse i Europa om invandring, den så kallade migrationspakten, som främst drivs av socialdemokrater (SPD i Tyskland och PSOE i Spanien). Denna pakt skulle kunna bli hörnstenen i hela den sociala situationen i samband med invandring. Det är särskilt kritiskt för Scholz, eftersom regeringskoalitionen på hemmaplan ligger på 37 procent, med SPD på mindre än 17 procent, de gröna på under 15 procent och FDP på 6 procent. Allt detta medan CDU/CSU-koalitionen står på 27% och är redo att vinna valen i Hessen och Bayern. Det näst största partiet på nationell nivå verkar vara AfD, som har passerat 20%-strecket i opinionsundersökningarna.

Italiens premiärminister Giorgia Meloni kastade inte bort någon tid på att ta itu med denna situation. Hon upprepade hur finansiering av icke-statliga organisationer undergräver det arbete som utfördes under hennes regerings första år för att upprätta bilaterala förbindelser med ursprungsländerna. Dessa relationer syftar till att skydda inte bara migranternas liv utan också stabiliteten i värdländerna.

Därför blir EuroMED9-mötet, där Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, Grekland, Cypern, Malta, Slovenien och Kroatien deltar, en viktig plattform för att utmana Tyskland och stärka Italiens ställning i Medelhavsområdet. För att uppnå detta behövde Meloni en stark motpart. Eftersom det inte var möjligt att direkt ta kontakt med spanjorerna, som är nära lierade med tyskarna, beslutade den italienska premiärministern att ha ett enskilt samtal med Emmanuel Macron, vilket avslutade nästan ett år av fientlighet. Detta möte resulterade i en tvådelad plan: Meloni skickade ett meddelande till Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, där han bekräftade vikten av bilateralt arbete med afrikanska länder och uttryckte sin beredskap för en europeisk plan på flera nivåer. Samtidigt presenterade Macron ett förslag vid EuroMED9-mötet, samordnat med Meloni, för att skicka ett tydligt budskap om behovet av ett europeiskt engagemang.

Vid EuroMED9-mötet betonades behovet av att stärka relationerna med grannländerna i söder och bekräftades Europas åtagande att bekämpa irreguljär invandring genom att öka de europeiska insatserna för att minska de primära rörelserna och därmed förhindra utresor – en hållning som Giorgia Meloni har förespråkat sedan sin första dag i ämbetet.

Utmaningen ligger dock i att hantera Frankrike, Italiens allierade. Det är uppenbart att Frankrike kanske inte ser positivt på att Italien i allt väsentligt tillägnar sig bilaterala förbindelser med afrikanska länder som Tunisien eller Egypten och därigenom undergräver Frankrikes roll som en europeisk referensmakt för kontinenten. Kinas växande närvaro i östra Afrika söder om Sahara (t.ex. Etiopien) och den instabila situationen i västra Afrika söder om Sahara, där man efter kuppen i Niger har varnat för att en fransk eller ECOWAS-intervention skulle betraktas som fientlig, visar dessutom att en ny makt som förvaltar dessa förbindelser skulle kunna skydda många ekonomiska intressen på bekostnad av geopolitisk makt.

Även om Italiens allians med Frankrike är avgörande för att motverka Tysklands finansiering av icke-statliga organisationer, öppnar den upp för en potentiell fråga för framtiden. Det är ingen hemlighet att Macron leder Renew Europe, den centristiska och liberala europeiska rörelsen. För att rubba den maktbalans som för närvarande innehas av folkpartiet, socialisterna och andra politiska grupperingar är det förvisso nödvändigt att liberaler kommer in. Men det är lika sant att en majoritet av PPE-ECR-RE kanske inte räcker för att regera, och att Macron skulle kunna höja insatserna i ett sådant scenario, med tanke på hans centrala roll.

Utöver dessa överväganden verkar Giorgia Melonis idé om att främja Afrikas utveckling för att begränsa avgångarna för närvarande vara den mest uppskattade lösningen, åtminstone av regeringarna vid Medelhavet. Framtiden för Melonis regering och Europeiska unionen hänger på denna fråga.