Subscribe
Den 23 november, efter två veckors förhandlingar och en reell risk för att en kompromiss inte skulle kunna nås, nåddes ett avtal mellan de nästan 200 länder som deltog i Cop29-toppmötet i Azerbajdzjan. Det nyligen godkända målet för klimatfinansiering, som visserligen ansågs vara en framgång eftersom det förhindrade att konferensen misslyckades, lämnade ändå länderna i Syd olyckliga. Under de föregående dagarna, särskilt den 13 november, talade Italiens premiärminister Giorgia Meloni vid toppmötet med ett tal som syftade till att föra tillbaka diskussionen till pragmatism och orientera den mot verkligheten i de enskilda staternas ekonomier och behov. ÖVERENSKOMMELSENS PUNKTER Den överenskommelse som nåddes har dock några ganska intressanta punkter som förtjänar särskild reflektion. Det gäller framför allt finansieringen – som är obligatorisk för de rika länderna – på 300 miljarder dollar per år fram till 2035. Med dessa medel kommer utvecklingsländerna att kunna finansiera energiomställningen för att anpassa sina ekonomier och industrier till de behov som klimatförändringarna medför. Nyttiga investeringar, enligt Cop29:s indikationer, för att göra sig av med kol, olja och gas och i allt större utsträckning övergå till att använda alternativa och rena energikällor. Naturligtvis kommer det också att behövas medel för att med tiden hantera de skador som klimatförändringarna orsakar, till exempel stigande temperaturer som kan skapa problem för jordbruket och andra mänskliga aktiviteter. Detta var naturligtvis det mest efterlängtade målet för hela Cop29, precis som det var den mest diskuterade och kritiserade punkten. Det måste sägas att detta löfte ersätter det tidigare löftet som syftade till 100 miljarder per år (2009 års avtal löper ut), men trots detta utgör det fortfarande en mycket lägre tröskel än de 1,3 biljoner som utvecklingsländerna begärde under förhandlingarna. Det är dock en siffra som med åren skulle kunna justeras uppåt, särskilt med tanke på den privata finansiering som de utvecklade länderna kan samla in samt intäkter från en eventuell ”global beskattning” som för närvarande bara studeras.
Frågan om en övergång från fossila bränslen är annorlunda. Något som var starkt önskvärt i Dubai, i huvudtexterna för detta nya toppmöte, har istället lagts åt sidan. Naturligtvis saknas inte implicita hänvisningar, särskilt när man hänvisar till förra årets text, men den långa förhandlingsstriden gjorde det inte möjligt att förstärka detta koncept genom att anta en specifik text i slutet av årets Cop29. Detta var EU:s mål, i motsats till vad många länder – däribland Italien – hade sagt, där man uttryckte sin avsikt att här få en kontinuerlig övervakning, åtminstone på årsbasis, av de ansträngningar som staterna gör för att komma bort från beroendet av fossila bränslen. En mycket framfusig ståndpunkt, som ibland inte var i sitt sammanhang, och som inte accepterades. Von Der Leyen nämnde själv inte omställningen i sina uttalanden, utan betonade i stället hur detta avtal markerar en ny era för klimatsamarbete och finansiering. Enligt Von Der Leyen kommer avtalet att ”stimulera investeringar i en ren omställning, minska utsläppen och stärka motståndskraften mot klimatförändringarna”, och hon tillade att ”EU kommer att fortsätta att spela en ledande roll och fokusera stödet på de mest utsatta”. RÖSTER MOT Naturligtvis välkomnades inte avtalets storlek – som var betydligt lägre än de krav som tidigare ställts – av de minst utvecklade länderna (LDC).
Gruppen, som leddes av delegaten Sunday Evans Njewa från Malawi, betecknade i själva verket slutdokumentet från Baku som inte tillräckligt ambitiöst, ett mål som inte stämde överens med vad de hade förväntat sig att uppnå efter åratal av diskussioner och förhandlingar. En förståelig ståndpunkt, om man ser till den ursprungliga begäran på 1,3 biljoner per år, men en ståndpunkt som kanske krockar med verkligheten och det internationella scenario som utgjorde bakgrunden till detta toppmöte. Kritik kom naturligtvis också från förhandlarna i Afrikagruppen. Här klagade man på att avtalet var för litet och framför allt för sent, särskilt för den afrikanska kontinenten. I det här läget ville förhandlarna betona att de kommer att fortsätta att slå larm om den otillräckliga finansieringen. En ståndpunkt som även Indien ställde sig bakom, med tjänstemannen Leela Nandan som talade om ett belopp som är ”avgrundsdjupt futtigt”. På den europeiska fronten är det Frankrike som gör sin röst hörd: enligt Elyséepalatset är avtalet inte anpassat till tidens utmaningar. ITALIENSK PRAGMATISM Delvis i kontrast till dessa ståndpunkter har den italienska premiärministern Giorgia Meloni under de senaste dagarna talat i Baku med ett officiellt tal som uppmanade delegaterna till pragmatism och staternas ansvar inför sina medborgare. I det tal som den italienska premiärministern höll uppmärksammades behoven och förväntningarna, inte bara ekonomiska, hos länderna i Europeiska unionen, även inför en grön omställning som inte behöver orienteras och styras av blinda förutfattade ideologier. Åtagandet att begränsa den globala temperaturökningen till högst 1,5 °C var den röda tråden i resonemanget, som också utgick från Dubais mål. Bland de många målen kan vi framför allt nämna önskan att tredubbla världens kapacitet att generera förnybar energi och att fördubbla den globala förbättringstakten i energieffektivitet fram till 2030. Melonis avsikt med sitt tal var att uppmana alla, särskilt de som släpper ut mest växthusgaser, att samarbeta och dela ansvaret för att nå en syntes och överbrygga motsättningarna mellan industriländer, tillväxtekonomier och utvecklingsländer. En ståndpunkt som inte bara är ett spel för gallerierna. Det räcker med att säga att Italien redan avsätter en stor del av klimatfondens mer än fyra miljarder euro till den afrikanska kontinenten, och Meloni bekräftade att hon vill fortsätta att stödja initiativ som Gröna klimatfonden och fonden för förluster och skador, samt främja multilaterala utvecklingsbankers deltagande i dessa politiska åtgärder och finansiella transaktioner. Premiärminister Meloni ville dock ta ner toppmötesdeltagarna på jorden igen och hävdade att processen för minskade koldioxidutsläpp absolut måste ta hänsyn till hållbarheten i de enskilda staternas produktions- och samhällssystem, som också kan variera kraftigt beroende på regionala och kontinentala förhållanden. På så sätt betonar Italien, som man har gjort vid andra tillfällen i Europa och vid G7-toppmötet, återigen en viktig punkt, nämligen att ”naturen måste försvaras med människan i centrum”. I det avseendet riskerar ett alltför ideologiskt och inte alls pragmatiskt förhållningssätt till dessa frågor att leda till att de mål som det internationella samfundet har satt upp inte uppnås.
I stället måste debattens centrala tema återgå till teknikneutralitet, eftersom det för närvarande inte finns något verkligt alternativ till användningen av fossila bränslen.
Den realism som den italienska regeringen eftersträvar ligger först och främst i uppgifterna. Det räcker med att säga att befolkningen på vår planet förväntas uppgå till cirka 8,5 miljarder år 2030. Med denna befolkningsmassa kommer också den globala BNP:n att fördubblas under det kommande decenniet. Enbart dessa två faktorer – utan att ta hänsyn till det politiska, ekonomiska och internationella säkerhetsscenario som vi lever i – kommer att leda till en stadig ökning av energianvändningen. Om vi tänker på de senaste årens tekniska och digitala upptrappning och utsikterna till en alltmer uppkopplad värld kopplad till utvecklingen av artificiell intelligens, kommer de enskilda staternas energibehov att öka ytterligare. Det italienska förslaget handlar därför om en energimix som ska tjäna en övergång som är realistisk och inte ideologisk. Det kommer att bli nödvändigt att använda all tillgänglig teknik, från förnybara energikällor till gas, vidare till biobränslen, väte, koldioxidavskiljning och, i framtiden, kärnfusion. Det sistnämnda är en utmaning, påminde premiärminister Meloni, och Italien är redo och i frontlinjen för att ge sitt bidrag.