Subscribe
Före det senaste regeringsskiftet i Polen, då PiS-partiet förlorade mot den Frankenstein-koalition efter valet som leddes av Tusk, hade EU-kommissionens anklagelse om att Warszawa inte följde rättsstatsprincipen att göra med hur medlemsstaten ville organisera sin egen dömande makt.
Förra året publicerade Europaparlamentet en studie om EU-domstolens potentiella jurisdiktion över nationella rättsrelaterade åtgärder.
I artikel 19.1 andra stycket i Fördraget om Europeiska unionen anges att medlemsstaterna ska föreskriva rättsmedel som är tillräckliga för att säkerställa ett effektivt rättsskydd på de områden som omfattas av unionsrätten. Detta ger dock inte uttryckligen Europeiska unionens domstol någon behörighet över medlemsstaternas rättsväsenden.
Å andra sidan meddelade samma domstol 2018 sin dom i målet Associação Sindical dos Juízes Portugueses mot Tribunal de Contas , i vilken medlemsstaterna uppmanades att till Luxemburg hänskjuta frågor som rör det nationella rättsväsendet, främst genom begäran om förhandsavgörande.
Kan man förstå det som att sådana rättsakter från en medlemsstat omfattas av artikel 19.1? Och i vilken utsträckning? Det förefaller som om klausulen endast kräver rättsligt skydd för att lyckas åstadkomma ett önskat eller avsett resultat och att den omfattar frågor som rör unionens befogenheter.
Det är därför endast på områden som omfattas av unionsrätten (inte nationell rätt) och där det rättsliga skyddet inte är effektivt som EU-domstolen kan ifrågasätta nationella åtgärder.
Låt oss också titta på artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna bestämmelse ger rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol. Vad är ”ett effektivt rättsmedel” enligt denna primärrätt? I första stycket definieras det: Den lösning som ges av en domstol till var och en vars rättigheter och friheter som garanteras av unionsrätten har kränkts, med de villkor som anges i samma artikel.
I punkterna två och tre beskrivs dessa villkor: en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid av en oberoende och opartisk domstol som tidigare inrättats enligt lag, samt rätten att få råd, försvar och ombud, varvid rättshjälp ska tillhandahållas dem som saknar resurser i den mån sådan hjälp är nödvändig för att få tillgång till rättslig prövning.
Den gemensamma tolkningen av artiklarna 19.1 och 47 ger en klar bild av begreppet ”effektiv”, medan ”områden som omfattas av unionsrätten” inte är ett tvetydigt begrepp och inte bör behöva tolkas ytterligare.
Enligt Associação Sindical dos Juízes Portugueses innebär emellertid begreppet ”områden som omfattas av unionsrätten” inte bara aspekter som omfattas av unionslagstiftningen, utan är bredare än begreppet omfattningen av unionens behörighet. Den fokuserar inte på huruvida medlemsstaternas domstolar säkerställer rättsligt skydd på områden som omfattas av den internationella organisationen, utan på domstolarna själva. Från att objektivt ha fokuserat på åtgärder som rör unionens ansvarsområde, avviker domstolen från att se till de nationella domstolarna själva och uppfinner därmed en jurisdiktion över nationella domstolar.
Detta har naturligtvis tjänat EU-kommissionen till att använda EU-domstolen som en hävstång för att utpressa Polens konservativa regering från 2015 till 2023 för att få dem att lyda kommandon från Bryssel.
Endast två aspekter av Luxemburgdomstolens tolkning leder till en begränsning av EU:s makt för att minska dess invasion av nationella jurisdiktioner: För det första bör artiklarna 19.1 och 47 egentligen inte tolkas tillsammans, eftersom den förra gäller för medlemsstaterna medan den senare är avsedd för medborgarna.
För det andra skall artikel 19.1 inte anses vara gränslös utan endast avse institutionella frågor, oavsett om de härrör från unionsrätten eller från nationell rätt, vilket särskilt domaren Sacha Prechal har hävdat genom en ex nihilo-argumentation. Detta är emellertid inte vad som anges i artikel 19.1 andra stycket. Följaktligen tolkar varken EG-domstolen eller professor Prechal genom sin begränsning lagen, vilket de borde göra i sin egenskap av domare, utan de skapar den.
Detta är inte bara en källa till fara för polska medborgare, utan potentiellt för alla medlemsstater. Med den nya koalitionsregeringen i Polen har naturligtvis alla dessa konflikter glömts bort, som genom en trollkonst. Rättsstatsprincipen är inte längre en fråga i den östeuropeiska nationen och Europeiska unionens domstol har återgått till sin verksamhet – med ständigt växande befogenheter under fördragens tvetydighet.
Bild: President Duda (Wikipedia)