Subscribe
EU:s medlemsländer, liksom regeringar runt om i världen, har verkligen blicken riktad mot den 2 april 2025. Enligt Vita huset kommer nämligen de ömsesidiga tullar som president Trump infört att börja gälla den dagen, utöver de tullar som fastställts till 25 procent för Kanada och Mexiko. På tal om denna passage har tycoonen de senaste dagarna använt den sociala sanningen för att galvanisera sina anhängare och talat om den 2 april som det ögonblick då USA (”kära gamla Amerika”) kommer att kunna ta tillbaka ”pengar och respekt”. I olika analyser som har cirkulerat under de senaste veckorna har man talat om dessa tullar som en åtgärd som kommer att ingå i det nya system för USA:s relationer med den gamla kontinenten som den amerikanske presidenten verkar vilja upprätta. Framför allt talades det om ett instrument som ur amerikansk synvinkel skulle kunna gynna den amerikanska ekonomin mot bakgrund av den ständigt ökande globala instabiliteten. Ett klimat av osäkerhet som förvisso är kopplat till stora internationella kriser som konflikten mellan Ryssland och Ukraina och konflikten i Gaza, men som också är kopplat till investeringar – inte bara ekonomiska utan också av inflytande – i teknik och råvaror, framför allt sällsynta jordartsmetaller. Man får faktiskt inte glömma att en del av dialogen mellan Förenta staterna och Ukraina grundade sig just på möjligheterna att utnyttja fyndigheterna i Kiev. Detta är en rik uppsättning faktorer, inte enbart ekonomiska, som skulle bidra till tycoonens strategi på medellång och lång sikt. I detta scenario måste vi ta hänsyn till den roll som Kina skulle kunna spela på marknaderna, särskilt om vissa EU-medlemsstater (och inte bara de) skulle återgå till att enträget blicka österut.
EUROPA OCH TARIFFER
Under tiden har flera indikationer de senaste dagarna fått analytiker och press att rapportera om vad som skulle kunna vara en ”flexibel” inställning till tullar från USA:s sida. Det skulle kunna finnas undantag för vissa produkter, marknader eller till och med råvaror, men listan över dessa särdrag (det kommer också att vara en fråga om de kommer att vara nationella eller generella) är fortfarande okänd och kommer förmodligen inte att klargöras före den 2 april. Det är just av detta skäl som EU hittills har valt en mer försiktig hållning och väntat på att Trumps tullar ska börja gälla och sedan tagit god tid på sig (det talas om två veckor) att tillkännage och lansera alla tänkbara ekonomiska motåtgärder. Svårigheten i det här läget är uppenbar, och det är att kunna tala med en röst på ett så känsligt område som export och enskilda staters ekonomiska åtgärder. Att satsa allt på en verklig vägg i vägg med Förenta staterna är naturligtvis inte det smartaste draget att göra. Särskilt inte om vi tänker på de ekonomiska data och internationella frågor som tynger Europa. En rent ideologisk hårdnande linje, en kamp om plikter och motplikter mot det som fortfarande är Europas historiska allierade, skulle inte leda till något konkret. I värsta fall skulle det bli en verklig dominoeffekt på tullarna. Om vi föreställer oss produktion och försäljning av en precisionsmaskin, kanske för användning inom det civila, tekniska eller medicinska området, står vi inför en kortslutning av tullar och mottullar. Vi kan tänka oss att denna maskin tillverkas i Förenta staterna och exporteras utomlands, men i dess tillverkningsprocess kan det redan ha uppstått flera kostnader som härrör från lika många tullar. Metallen kan till exempel komma från Kanada, tänk er ett chip som finns på den asiatiska marknaden, eller europeisk design och mjukvarukunskap. Det slutliga exportpriset för denna maskin skulle då innehålla de tullar som USA tillämpar på utländska leverantörer, utöver de tullar som EU skulle kunna ålägga USA. En slutlig avvägning som kraftigt skulle kunna höja produktens slutpris. Exemplet hittills gäller högteknologi, men en liknande väg kan skisseras för nästan alla marknader och produkter som kan komma att omfattas av de tullar som Trump inför. Av denna anledning börjar allt fler länder, även om de inte vill röra sig bort från relationerna med sin transatlantiska allierade, att titta på andra marknader och öppna upp för nya vägar och partnerskap som ännu inte har byggts upp och definierats. Mercosur, Gulfstaterna och den indiska marknaden är utan tvekan platser som europeiska kanslier överväger att inrikta sina ekonomiska förbindelser på, särskilt om det globala ekonomiska scenariot efter den 2 april kommer att påverkas kraftigt av de åtgärder som Förenta staterna vidtar.
DET ITALIENSKA FÖRHÅLLNINGSSÄTTET
Mot den ideologiska konflikten mellan de två sidorna av Atlanten och mot rösterna från dem som skulle vilja resa en ännu högre mur runt Europeiska unionens medlemsstater, är det italienska förhållningssättet till denna kris just att försöka öppna nya avsättningsmöjligheter (utan att glömma tidigare relationer) för Made in Italy-marknaden. Om vi tittar på de uttalanden som den italienske utrikesministern Antonio Tajani har gjort de senaste dagarna kan vi se att han vid flera tillfällen har upprepat att försiktighet, till och med innan man visar musklerna, är vägen framåt i denna känsliga situation. Tanken är därför att försvara och skydda företagare och produkter så att exportnivåerna inte sjunker så lågt att vi hamnar i en kris igen. Samtidigt kan det inte löna sig att vara marginell i det här spelet, utan att ta en central roll i ett snabbt föränderligt internationellt sammanhang kan vara en vinnande strategi. Oavsett vilka åtgärder de italienska företagen vidtar för att bemöta denna eventuella nya kris, där de kan räkna med en respektabel tillgång och know-how på den internationella scenen, försöker den italienska regeringen definiera nya avsättningsmöjligheter och nya möjligheter på marknaden, med ett exportvärde på cirka 623 miljarder euro per år. Blicken är därför riktad mot alternativa – men inte exklusiva – marknader till USA:s, som är föremål för (kanske) alltför höga tullar. Eftersom exporten utgör en viktig del av den nationella bruttonationalprodukten har Italien och de andra EU-medlemsstaterna verkligen till uppgift att förbereda ett lämpligt svar på USA:s ekonomiska politik, ett svar som är förenligt med internationella åtaganden. Detta kan göras med tanke på exporten till marknader utanför Europeiska unionen och som alternativ till USA:s. I denna politik skulle man kunna se stora möjligheter och en mycket hög och outnyttjad ekonomisk potential som skulle kunna få EU-länderna att återgå till att tala med USA på ett annat sätt. Detta innebär naturligtvis inte att relationerna med Trump och den amerikanska ekonomin ska upphöra. Detta är varken möjligt eller önskvärt. Den italienska ekonomin – och de andra medlemsstaternas – uppmärksamhet bör dock riktas mot andra länder, t.ex. Indien, Kanada, Saudiarabien och Mexiko, som den amerikanske magnaten har så nedvärderat. Studiet av dessa ekonomiska realiteter inom den italienska regeringen har redan inletts och stod i fokus för det senaste mötet i Villa Madama under ledning av minister Tajani. Målet, trots den eventuella kris som är i sikte, skulle vara att höja nivån på den italiensktillverkade exporten till den historiska tröskeln på 700 miljarder euro vid slutet av premiärminister Giorgia Melonis nuvarande mandatperiod. Det utmanande målet, särskilt i detta läge, söker den italienska regeringen framför allt genom nya samarbeten och genom att stimulera exporten till nya och framväxande marknader, där inga tullar eller ideologiska begränsningar skulle väga tungt. Endast på detta sätt kan datumet den 2 april bli en möjlighet till tillväxt, till och med innan en ny sträng kris inleds.