Kommer 2025 att bli de konservativas år i Europa?

Ah, 2025, äntligen. Är det året då konservativa rörelser i Europa är redo att rida på en triumferande våg eller kommer de att möta den motreaktion som stoppade dem i deras spår för tio år sedan? Låt oss ta en promenad genom det nuvarande landskapet och se hur framtiden kan komma att se ut för Europas högerinriktade fraktioner, med olika exempel på europeiska politiska partier och politik.

Den högervridna driften: En sammanfattning

Om du har levt under en sten (eller kanske bara lyckligt ignorerat nyheterna) så var 2024 ett viktigt år för Europas konservativa och högerextrema partier. I valet till Europaparlamentet fick dessa grupper ett stöd utan motstycke, vilket effektivt försköt det politiska landskapet åt höger. Detta var inte bara en slump eller en engångsföreteelse. Bakom uppgången låg en cocktail av ekonomisk stagnation, invandringens konsekvenser (t.ex. ökad brottslighet) och en allmän känsla av att ”vi tänker inte tolerera samma gamla, samma gamla längre”. Väljare över hela kontinenten bestämde sig för att traditionella mittenpartier var ungefär lika användbara som en chokladkanna, vilket ledde till betydande vinster för nationalistiska, konservativa och högerorienterade grupper i allmänhet. Låt oss inte lura oss själva; den europeiska högerns uppgång skedde inte i ett vakuum. Karismatiska personer som Jordan Bardella i Frankrike och Giorgia Meloni i Italien har spelat en avgörande roll för denna ideologiska förändring. Deras plattformar, som genomsyras av nationalism och är beväpnade med skarp kritik av EU:s politik, har fått gensvar hos en befolkning som är trött på status quo. Dessa ledare har lyckats fånga upp den kollektiva ångesten i sina länder och erbjuder lösningar som varierar från extremt rationella till ibland kontroversiella.

Förändringar i energipolitiken: Är grönt föråldrat?

En av de mer anmärkningsvärda förändringarna har skett inom miljöpolitiken. Europeiska folkpartiets mitten-högergrupp (EPP) vill riva upp förbudet mot fordon med förbränningsmotorer från 2035, med motiveringen att det sätter onödig press på Europas redan hårt ansatta bilindustri. Istället föreslår de att man ska tillåta traditionella motorer som använder biobränslen och andra alternativ med låga utsläpp. Detta har mötts av en blandning av applåder och ansiktslyftningar, beroende på vilken sida av klimatdebatten man befinner sig på. Men det understryker en bredare trend: konservativa rörelser utmanar i allt högre grad progressiv politik, särskilt sådan som uppfattas som skadlig för ekonomiska intressen. I den pågående debatten om Europas energiframtid har högerfalangerna i allt högre grad positionerat sig som högljudda förespråkare för kärnkraft. Denna hållning återspeglar en bredare ideologisk avvikelse från den gröna energipolitik som förespråkas av vänster- och progressiva rörelser. För de konservativa utgör kärnkraften en pragmatisk lösning på Europas energiutmaningar, i synnerhet som kontinenten brottas med energisäkerhetsfrågor, ekonomiska påtryckningar och behovet av att minska koldioxidutsläppen. Anledningen till att man stöder kärnkraft är att den upplevs som tillförlitlig och effektiv. Till skillnad från sol- och vindenergi, som är föremål för vädervariationer, ger kärnkraft en konsekvent och stabil energiförsörjning. Denna tillförlitlighet tilltalar konservativa grupper, som ofta kritiserar gröna energiinitiativ för att vara opålitliga eller alltför beroende av subventioner. Ledare som Giorgia Meloni i Italien och Marine Le Pen i Frankrike har betonat vikten av att upprätthålla en diversifierad energimix, med kärnkraft som en hörnsten i deras strategier för att säkerställa energioberoende. Ekonomiska överväganden spelar också en viktig roll i högerns stöd för kärnkraft. Många konservativa rörelser hävdar att övergången till förnybar energi har varit kostsam för hushåll och företag, vilket har bidragit till inflation och ekonomiska påfrestningar. Kärnkraft ses däremot som en långsiktig investering som kan ge hög energiproduktion med lägre driftskostnader över tid. Detta ligger i linje med konservativa prioriteringar om finanspolitiskt ansvar och ekonomisk konkurrenskraft. Det geopolitiska sammanhanget stärker ytterligare högerns förespråkande av kärnkraft. Energikrisen som förvärrades av den ryska invasionen av Ukraina underströk Europas beroende av externa energikällor, särskilt naturgas. Kärnkraft, som till stor del produceras inom landet, ses som ett sätt att öka energisäkerheten och minska beroendet av import från politiskt instabila regioner. Detta stöd är dock inte okontroversiellt. Miljöaktivister och progressiva grupper invänder ofta att kärnkraften medför betydande risker, bland annat när det gäller slutförvaring av radioaktivt avfall och risken för katastrofala olyckor. Högerfalangerna har bemött dessa farhågor genom att betona framstegen inom kärnkraftstekniken, t.ex. små modulära reaktorer (SMR), som lovar säkrare och mer flexibel drift.

Förändringar i invandringspolitiken: Dörren verkar vara på väg att stängas

Vid Europeiska rådets höstmöte stod invandringen återigen i centrum. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen utlovade ny lagstiftning för att underlätta utvisningar, vid sidan av migrations- och asylpakten. Trots en nedgång i antalet irreguljära inresor har det politiska klimatet skiftat högerut, vilket möjliggör en hårdare hållning till invandring. Länder som Tyskland har återinfört gränskontroller, och nationer som Nederländerna och Ungern försöker välja att stå utanför migrations- och asylpakten. Det är ett veritabelt bevis på politiska förändringar, som alla pekar mot en mer konservativ inställning till vem som får kalla Europa sitt hem. Frågan om papperslösa migranter och deras koppling till kriminell verksamhet har varit ett omtvistat ämne i Europa och har ofta gett upphov till politiska debatter och oro hos allmänheten. Under de senaste åren har flera uppmärksammade attacker utförda av illegala invandrare intensifierat granskningen av migrationspolitiken, och konservativa och högerextrema grupper har krävt strängare gränskontroller och utvisningsåtgärder. Händelser i Frankrike, Tyskland och Sverige – där gärningsmännen senare identifierades som papperslösa – har väckt nationell upprördhet. Det har rört sig om allt från knivhuggningar på allmän plats till samordnade våldsdåd, ofta riktade mot civila i tätbefolkade områden. Konservativa debattörer menar att bristen på ordentlig säkerhetsprövning och bakgrundskontroller av papperslösa ökar risken för att individer med våldsamma eller extremistiska tendenser tar sig in i Europa. De pekar på luckor i asyl- och utvisningssystemen, som ibland gör det möjligt för asylsökande som fått avslag att stanna kvar i regionen, som en bidragande faktor till sårbarheten i säkerheten.

Förändringar i den ekonomiska politiken: Mer ansvar?

Den ekonomiska prognosen för Europa är inte direkt solig. Med tillväxtprognoser som ligger runt 0,8 procent för 2025 finns det en påtaglig känsla av ekonomisk oro. Konservativa rörelser har tagit fasta på denna osäkerhet och positionerat sig som förkämpar för finanspolitiskt ansvar och ekonomisk återhämtning. Konservativa kritiserar ofta höga offentliga skuldnivåer och underskott, som ofta förknippas med progressiv socialpolitik. De förespråkar balanserade budgetar och menar att en begränsning av de offentliga utgifterna – särskilt inom välfärdsprogrammen – kommer att förhindra statsfinansiella kriser. Ett vanligt tema bland de konservativa förslagen är dessutom skattereformer. Partier som tyska CDU och italienska Italiens bröder har förespråkat skattesänkningar för företag och medelinkomsttagare i syfte att uppmuntra investeringar, jobbskapande och konsumtion. Dessutom föreslår de en effektivisering av byråkratiska regleringar, som de hävdar kväver små och medelstora företag (SMF), ryggraden i de europeiska ekonomierna.

Slutsatser

Så kommer 2025 att bli ett bra år för konservativa rörelser i Europa? Alla tecken pekar på ”troligen”. Det momentum som uppnåddes under 2024 har skapat förutsättningar för ytterligare inflytande, särskilt när det gäller att forma politiken för invandring, ekonomi och miljö. Det externa inflytandet från Donald Trumps presidentskap i USA kommer också att stärka trovärdigheten hos hans europeiska ideologiska allierade, men det är ett ämne som kräver en utförlig analys. Det är dock värt att notera att interna splittringar och utmaningarna med det faktiska styret kan utgöra betydande hinder. Det är trots allt en sak att kritisera från sidlinjen och en helt annan sak att sitta i förarsätet utan att krascha bilen. En sak är dock säker: det kommer att bli en intressant resa.