Kommer det nya Europa att vara konservativt?

Giorgia Meloni bekräftade sig själv som den politiska ledare som ”italienarna älskar mest” i EU-valet med över 2,5 miljoner röster, en framgång som bekräftar Fratelli d’Italias förstaplats i valöverenskommelsen.

Statsministerns parti ökade sitt stöd jämfört med riksdagsvalet och landade på 29%.

De två andra partierna i majoriteten, Forza Italia och Lega, noterade också en procentuell ökning och närmade sig båda 10% av rösterna med nästan identiska procenttal, 9,6% för Forza Italia och något över Lega, som kom in på 9%.

Detta är en signal av stor betydelse och styrka för center-högerregeringen, som visar hur italienarna uppskattar dess arbete och hur stort förtroendet är för Giorgia Meloni.

Och förmodligen är det just den nya italienska politiska kursen, med det internationella förtroende som Giorgia Meloni har vunnit, som har varit drivkraften för de borgerliga partierna att nå framgångar i hela Europa, eller nästan.

Det franska fallet är emblematiskt, där Macron, en av Giorgia Melonis största motståndare och kritiker, tvingades hissa den vita flaggan inför Le Pens partis överväldigande framgångar.

Nu kommer matcherna att spelas i Bryssel. Trots att den så kallade ”Ursula-majoriteten” fortfarande är den starkaste inom EU måste balansen förändras.

Och det är Giorgia Meloni som kommer att vara huvudpersonen i denna kursändring i EU-politiken.
I kraft av sitt samförstånd och som ordförande för ECR, den största grupperingen av europeiska konservativa partier, kommer hon att vara den som för in den nya politiska vind som blåser i Europa.

En vind som också ser till de enskilda nationernas och folkens intressen och inte till intressena hos dem som hittills har dikterat lagen, först och främst Frankrike med den besegrade Macrone och Tyskland med von der Leyen.

Migrationspolitiken, den ekologiska omställningen, stödet till Ukraina och krisen i Mellanöstern måste nödvändigtvis ha en annan inriktning, mindre demagogisk och mer pragmatisk och strukturerad, precis som de åtgärder som den italienska ledaren hittills har vidtagit på den nationella och internationella arenan.

Den första knuten som ska lösas upp är säkerligen den om nästa ordförande för Europeiska kommissionen. EU:s stats- och regeringschefer träffas i Bryssel den 28 juni för att formellt nominera en kandidat till kommissionens högsta ämbete. Teoretiskt sett verkar den naturliga kandidaten för rollen vara von der Leyen, stärkt av bekräftelsen av ”hennes” EPP som första parti. För närvarande finns det dock flera variabler som undergräver hennes bekräftelse.

Artikel 17 i Maastrichtfördraget är den som beskriver utnämningsprocessen för Europeiska kommissionens ordförande, en grundläggande roll inom Europeiska unionen. Europeiska rådet, som består av stats- och regeringscheferna i medlemsländerna, ansvarar för att föreslå en kandidat till detta ämbete. Denna förslagsprocess kräver kvalificerad majoritet, en mekanism som är svår att förklara och sammanfatta och som också tar hänsyn till befolkningen i enskilda stater, vilket i praktiken ger större vikt åt de mest folkrika staterna.

Europeiska rådet måste ta hänsyn till resultatet av valet till Europaparlamentet när det föreslår en kandidat. När den föreslagna kandidaten har nominerats måste den få en förtroendeomröstning från Europaparlamentet. Därför är det viktigt att den kandidat som rådet föreslår har stöd av en majoritet i parlamentet.

Urvalsprocessen är oerhört komplicerad med förhandlingar och variabler av olika slag, varför ett informellt möte hålls direkt efter valet för att inleda preliminära diskussioner. I det här skedet är namnet Ursula von der Leyen, den nuvarande ordföranden för Europeiska kommissionen, särskilt relevant. Före valet hade faktiskt Europeiska folkpartiet (EPP) valt henne som kandidat genom spitzenkandidatmekanismen, en indikation som förvisso är viktig men inte bindande.

Detta kommer därför att bli den första knuten att lösa upp i det förnyade EU, att lyckas hitta en syntes mellan olika ”själar” som kan leda till valet av en ny president.

Och även om styrkorna på fältet verkar vara kartlagda, med EPP:s första parti och Ursula-majoriteten potentiellt i ledningen som nämnts, är spelen inte på något sätt klara. Det räcker med att säga att Von der Leyen 2019, med en styrka som på papperet var större än den nuvarande, vann med endast 9 röster mindre än den absoluta majoritet som krävs. Och ett av de största hindren för hennes omval kan komma från Frankrike och Macron.

Att fransmännen inte ”älskar” den tyska presidenten är ett välkänt faktum, vilket Macron själv påpekade den 25 april i sitt ”tal om Europa”, där han utan att någonsin nämna henne angrep Europeiska rådets nuvarande politik. Men det är just i Frankrike som omröstningen kommer att äga rum några dagar efter det första mötet i Bryssel, det möte från vilket namnet på presidentkandidaten ska komma fram. Ett stort problem för den franske presidenten, som skulle få ytterligare en törn för sin trovärdighet om han gav sitt stöd till von der Leyen.

Så spelet är vidöppet, trots en potentiell majoritet påverkas omröstningen i valet av flera faktorer, först och främst varje nations ”interna” intresse. Bland annat är möjligheten att bli vald till president inte replikerbar, förloraren måste stiga åt sidan och ett nytt namn måste föreslås. Och så den grundläggande roll som Giorgia Meloni ledda ECR säkerligen kommer att spela, på grund av sina framgångar i det senaste Europavalet och sina siffror.

För närvarande är det ingen som vågar sig på hypoteser eller möjliga kandidater, men förhandlingar har säkert pågått under en tid, och vi är säkra på att även under det italienskledda G7-mötet kommer ett av de inofficiella ämnena att vara just detta.

”Revolutionen” har börjat och Giorgia Meloni har alla kort på hand för att vinna den tillsammans med sina europeiska allierade.

FeMo