Subscribe
Vad kan förändras med den före detta nederländska premiärministern vid rodret?
Jens Stoltenbergs (Norwegian Labour, AP – S&D) tid som Natos generalsekreterare går mot sitt slut. Stoltenberg, som i praktiken har haft rollen i mer än två mandatperioder och officiellt utsågs den 1 oktober 2014, kan snart komma att ersättas eftersom flera länder har enats om ett namn.
Enligt vad som har rapporterats av flera källor finns det en överenskommelse mellan USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland om den avgående nederländska premiärministern Mark Rutte (VVD – RE) och några små tecken i detta avseende kunde redan märkas av det europeiska uppdraget i Tunisien, dit Ursula von der Leyen (CDU – PPE), Giorgia Meloni (FdI – ECR) och Rutte åkte.
Tjänsten bör tillsättas i oktober, exakt i slutet av det tionde året för Stoltenbergs sekretariat. Hur många och vilka är de viktiga aspekterna av denna kandidatur? Kort sagt är den första viktiga aspekten hur den ryska och även den israeliska fronten kommer att fortsätta.
Rutte-regeringarna har ofta bedömts som anhängare av finanspolitiska åtstramningar och en av de sektorer som drabbades var just försvaret. Det kan få oss att tänka på ett sekretariat som är mer inriktat på diplomati än på att fördela resurser. Men efter Rysslands invasion av Ukraina ökade Nederländerna de offentliga försvarsutgifterna till 2 % av Nederländernas BNP. Det säger sig självt att Rutte kommer att fortsätta att föra en hård politik mot Vladimir Putin.
En annan faktor är förhållandet mellan de olika Nato-partnerna: om Förenta staterna, Förenade kungariket, Frankrike och Tyskland är utmärkta sponsorer för Rutte, är det lika sant att det kommer att bli svårt att hålla de östeuropeiska länderna borta från spelen. Det räcker med att säga att Polen, särskilt nu när Tusk är premiärminister igen, inte har någon ståndpunkt om Rutte, vilket nästan verkar som en begäran om garantier. Turkiet skulle inte se särskilt positivt på hans kandidatur på grund av tidigare (men kanske även framtida) överenskommelser med Geert Wilders (PVV – ID) om anti-islamistisk och anti-immigrationspolitik, samt Ruttes aversion mot Orbans politik (Fidesz – NI) om HBT-rättigheter skulle kunna leda till en splittring inom Nato. Tre andra namn är kandidater – eller har varit kandidater: Rumäniens president Klaus Iohannis (PNL – PPE), Estlands president Kaja Kallas (ER – RE) och Lettlands utrikesminister Krisjanis Karins (JV – PPE), namn som kan uppskattas både av Visegradblocket och av de skandinaviska länderna, så Rutte kommer först att behöva övertyga eventuellt internt motstånd.
Den interna fronten är också mycket viktig: Mark Rutte avgick som Nederländernas premiärminister den 10 juli 2023 och är fortfarande premiärminister eftersom förhandlingarna om att bilda en ny regering inte har slutförts sedan i slutet av november. Det verkar helt klart att nomineringen av ett så starkt namn från de nederländska liberalerna skulle öppna viktiga möjligheter att nå en politisk majoritet som inte ser VVD som ett parti som kan uttrycka premiärministern. Om det kommer att vara till stöd för ett namn från VVD eller socialisterna i PvdA (S&D) är ännu inte känt.
Det viktigaste är dock förhållandet till den amerikanska politiken: Mark Rutte verkar stå Donald Trump ganska nära och är en av de få som kan styra Tycoon i utrikespolitiken. Fler detaljer gör detta tydligt: för det första uppmanade Mark Rutte i en intervju för några dagar sedan europeiska ledare att sluta klaga på Trump och istället fokusera på vad man ska göra med Ukraina; i en intervju med Bloomberg kommenterade Mark Rutte också positivt Trumps uttalanden om Natos ”svaghet” och sade att ”Donald Trump sa att vi inte spenderade tillräckligt och han hade rätt! Amerika står för 50 procent av Natos ekonomi och när han var president hade de nått 70-75 procent av de allmänna utgifterna, så han hade helt rätt”; vidare rapporterar tidningen Politico hur Rutte vid flera tillfällen lyckades få Trump att ändra sig utan att kollidera utan snarare hitta den diplomatiska vägen mellan den amerikanska presidentens idé och de allierades motstånd, på ett så vänligt sätt att Trump själv kallade honom sin ”vän”.
Osäkerheten om resultatet av presidentvalet, som förmodligen kommer att involvera Joe Biden och Donald Trump i november, väger förmodligen tungt i detta beslut: att ha en generalsekreterare för Nato som kan tala med båda de potentiella presidenterna är den bästa livförsäkringen för själva Atlantpakten.