Kommer vänstern att styra Frankrike?

Trots att Marine Le Pens parti kraftigt ökade sin väljarbas till aldrig tidigare skådade nivåer, från 9 miljoner i den första omgången till över 11 miljoner i den andra (ett jordskred om man bara skulle ta hänsyn till folkets röster), lyckades man inte samla en absolut majoritet. Skyll på skrämselpropagandan, skyll på ”backstageavtalen” mellan NPF (Nya folkfronten) och Macrons regeringsparti Renässans för att strategiskt dra tillbaka kandidater, men det spelar ingen roll i slutändan. Resultatet har fastställts och Frankrikes parlament är oavgjort.

Ännu värre är att vänsterpartiet NPF, som fick flest mandat (182), ur askan av den politiska striden, omedelbart begärde att få möjlighet att bilda en minoritetsregering (vilket republikens president beviljar om han så önskar). Deras uppmaning följdes av gatuprotester från de redan internetkända skarorna av franska vänsteranhängare, invandrare och några av deras etablerade agitprop-organisationer.

Vänsterkoalitionen, en brokig skara av kommunister (PCF), gröna (EELV), socialdemokrater (PS) och det auktoritärt-populistiska Frankrike utan böjelser (LFI) under ledning av Jean-Luc Mélenchon, fick inte sitt önskade mandat. Inte just nu, i alla fall. Och för att vara exakt, även om Macron skulle ha velat ge dem chansen att utse en premiärminister (vilket han inte gör), har vänsterpartierna fortfarande inget namn på honom eller henne, eftersom de är fångade i sina egna interna konflikter.

För många européer låter ett sådant scenario ganska bekant, partier som vanligtvis måste dela makten i flerfärgade parlament för att bilda en koalitionsregering som i stort sett representerar intressena hos 50% + 1. Tyskland, Italien, Rumänien och Tjeckien är exempel på system som är utformade på detta sätt, även om det sällan är en bred höger- eller vänsterkoalition som tar makten. Men Frankrike var inte utformat som ett sådant. En kombination av väljarnas mentalitet och röstningssystemet med två omgångar garanterade nästan alltid en mycket stark majoritet för det ena eller andra partiet.

I ett brev till den franska allmänheten, som på ett subtilt sätt underströk det faktum att Macron inte kommer att ge vänstern chansen att sätta ihop en minoritetsregering, sade han att: ”Ni uppmanade till uppfinnandet av en ny fransk politisk kultur”. De flesta forskare och journalister håller med om att ett parlament som är nästan jämnt fördelat mellan tre krafter är ett extremt ovanligt fall i Frankrikes historia.

Sin vana trogen kritiserade Mélenchon snabbt Macrons budskap och kallade det för ett ”kungligt veto” som skulle hindra vänstern från att styra Frankrike. Men varför skulle den styra? Vem ska styra?

Vissa vänsteranhängare från The Front kan ha tur, men inte alla. Presidenten (som även han utser premiärministern) efterlyste en ”republikansk” och proeuropeisk koalition. Han nämnde inga namn, så analytiker hoppade snabbt till för att förklara formuleringen.

Vissa spekulerar i att Macron önskar en bred regeringsallians som skulle omfatta LR (som han ser som en moderat höger), hans presidentparti (naturligtvis) och de mer moderata delarna av den nya folkfronten, de gröna respektive socialisterna. I praktiken skulle detta spegla koalitionen EPP-Renew-S&D i Europaparlamentet, men i nationella termer.

Men luften av intriger är tjockare i Paris än i Bryssel, och kompromissviljan är objektivt sett lägre. En sådan bred konstruktion skulle ha en mycket skakig grund, på grund av många meningsskiljaktigheter om politiken (särskilt migration och ekonomi).

Det andra scenariot som anses vara påtagligt av forskare och experter är en teknokratisk regering, som inte styr utan snarare förvaltar Frankrike under överskådlig framtid, medan de viktigaste besluten om splittrande frågor lämnas till parlamentet. Detta scenario skulle ge mer flexibilitet, eftersom allianser av omständigheter skulle kunna bildas i specifika frågor.

Sammantaget innebär de kommande veckorna fler frågor än svar. Kommer den franska politiska klassen att anamma samarbete och kompromissvilja? Kommer Macron att ge vänstern en chans att regera i hopp om att entusiasmen snabbt kommer att brinna ut när den väcks av verklighetens vindar? Kommer det en teknokrat?