Subscribe
Jag är ingen ekonom eller finansman, men i dagens värld kan alla med lite sunt förnuft och kunskap om den politiska verkligheten upptäcka sanningen eller falskheten i politiska förslag. Det första arbetsprogrammet för Von der Leyen II-kommissionen är redan här. I går tillkännagav Europeiska kommissionen med stor fanfar sin konkurrenskraftskompass för Europeiska unionen, ett nytt och omfattande femårsprogram som vi redan är vana vid. Kom ihåg vad den gröna given var, har varit och är, vars effekter inte har avbrutits utan fortfarande märks. Kommissionen säger att detta i konkurrenskraftskompassen anges som en av huvudprinciperna för gemenskapens åtgärder under denna mandatperiod, vilket visar, vilket många partier, specialister och ledare har fördömt, att unionen under den senaste mandatperioden – och kanske ännu fler – har avstått från sina företags och sin ekonomis konkurrenskraft. Jag tänker inte dölja det. Det dokument som kommissionen lade fram i går låter som en ny bluff. Formuleringarna, den offentliga kommunikationen och propagandan tillkännager stora förändringar i hur saker och ting görs i Bryssel, men när man läser hela dokumentet får man en känsla av att allt kommer att fortsätta mer eller mindre på samma sätt.
Till exempel det upprepade behovet av att alla länder ska anpassa sig.
Varför då? Bryssel förstår fortfarande inte att varje medlemsstat har sina egna behov, prioriteringar eller sektorer som den anser att den bör stärka. Bryssel avstår inte från att planera och styra de nationella ekonomierna, från lagstiftningsuppgiften, men man glömmer att ekonomier växer, som träd, när de har vatten, sol och utrymme. Och det är vad politikerna borde göra, befria eliten från djungeln av regler, restriktioner, förbud, begränsningar och anvisningar. 
Men låt oss fortsätta att granska sammanfattningen av denna konkurrenskraftskompass. Kommissionen tar förvisso upp ord som verkade bortglömda, som konkurrenskraft (vilket missat tillfälle de sex månaderna av ungerskt ordförandeskap är, där Orban ständigt talade om konkurrenskraft men den socialistiska folkmajoritetens antidemokratiska cordons sanitaires systematiskt har blockerat det pågående arbetet och initiativen i Budapest!), samordning, inre marknad eller förenkling. Det som händer är dock att andra som verkar vara oöverstigliga hinder, såsom reglering, minskade koldioxidutsläpp eller offentlig finansiering, inte försvinner. Vi får inte glömma att världen har förändrats radikalt på några veckor. Trumps brutala seger och hans första beslut – som visar att han är fast besluten att genomföra sitt ekonomiska program – borde få kommissionen att tänka till, men det verkar inte ha skett. Det faktum att Förenta staterna har beslutat att dra sig ur Parisavtalet eller rimligen kräver att alla Natos medlemsstater avsevärt ska öka sina militär- eller försvarsutgifter verkar inte ha beaktats. Om det är något vi vet i Europa, efter 70 års praktiskt taget oavbruten dominans av socialdemokratisk politik som bygger på planering och ökade offentliga utgifter, så är det att reglering inte skapar välstånd, att införa regler inte uppmuntrar till gott ekonomiskt beteende och entreprenörskap och att det ständiga skapandet av myndigheter, organ och offentliga kontrolltjänster inte garanterar goda resultat. Jag säger inte att sådana offentliga ingripanden ibland – och inom specifika sektorer av verkligheten som rättsväsendet, inre och yttre säkerhet, försvar – inte bara är lämpliga, rekommenderade eller till och med nödvändiga, vilket också är fallet med ingripanden i enlighet med subsidiaritetsprincipen i frågor som hälsa eller utbildning. Men ekonomins funktionssätt, innovation, forskning och skapande av arbetstillfällen kan inte överlåtas till reglering. Dessutom säger erfarenheten oss att de förmodade fördelarna med planeringsutopier vanligtvis leder till ekonomiskt misslyckande, social kollaps och en massiv förlust av rättigheter och friheter. Vi har kommunismen som exempel, men i dag har vi den lagstiftning som kom ut ur Von der Leyen I-kommissionen.