Subscribe
Som en fortsättning på denna serie artiklar om den konkurrenskraftskompass som von der Leyen tillkännagav för några dagar sedan (jag hoppas att denna och en sista artikel blir slutet på tetralogin) tillkännager kommissionen också en investeringsplan för hållbara transporter, inklusive en plan för ett europeiskt järnvägsnät för höghastighetståg, samt en strategi för hamnar och sjöfartsindustrin. Men som med allt som nämnts ovan är det inte särskilt trovärdigt och strider dessutom mot de beslut och förordningar som, med ursäkt för klimatet, godkändes av den stora koalitionen av konservativa, socialister, liberaler och gröna. De stränga miljöbestämmelserna för sjötransporter har till exempel redan lett till att multinationella företag flyr till hamnen i Tanger i Marocko i stället för Algeciras i Spanien, vilket verkar vara ett skott i mörkret utan någon annan strategi än att upphäva all den skada som gjordes under den förra mandatperioden.
En annan aspekt där kommissionen verkar backa – trots den skada som redan har åsamkats europeiska företag – är den som rör den så kallade mekanismen för justering av koldioxidutsläpp vid gränserna, en dold tull i form av klimatskydd. Så även om de säger att de vill se över och förenkla den, överväger de i själva verket också en möjlig utvidgning till nya sektorer och produkter samt åtgärder för att hantera effekterna på exporten av relevanta varor, så att det kanske, efter allt prat, inte blir något av det. Slutligen föreslås i kommissionens dokument att en lag om cirkulär ekonomi ska införas för att fungera som en katalysator för investeringar i återvinningsindustrin och för att uppmuntra den europeiska industrin att ersätta jungfruliga material och minska avfallet och förbränningen av råvaror. Det måste dock nämnas att Spanien redan har en lag om cirkulär ekonomi, som enligt uppgift infördes för att uppfylla EU:s mål från 2022, och att det enda den har lett till är regelkaos, förvirring och nya skatter för medborgarna, t.ex. den så kallade avfallsskatten. Det råder ingen tvekan om att den europeiska ekonomin – om man bortser från extrema ståndpunkter från gröna, socialister och vissa så kallade liberaler – befinner sig i en situation med ett alltför stort beroende av internationella marknader och av tredjeländers ekonomier, vilket utan tvekan skapar en osäker situation för ekonomier och medborgare. Det är ingen idé att gratulera oss själva till att ha det största nätverket av frihandelsavtal om resultatet av deras genomförande inte gynnar européer och företag. Jag håller med kommissionen om att ett stort antal handelspartner bidrar till att undvika försörjningsproblem när det gäller råvaror och energi, vilket är bra, eftersom det är en lärdom av beroendet av rysk gas. Men detta får inte leda till slutsatsen att vi kan bygga vår ekonomiska modell på internationella avtal, utan snarare att vi måste fortsätta att öka vår egen produktion inom alla strategiska sektorer. Och med strategiska menas allt från jordbruk, boskap och fiske till försvar och marin sektor, energi och så kallade kritiska råvaror.
Det som har sagts hittills är på EU-nivå, men om vi tittar på Sydeuropa kan det som är en möjlighet också vara en risk. Den nya Medelhavspakten är avsedd att vara ett ambitiöst samarbetsavtal om energi och ren teknik, vilket kommer att vara fördelaktigt om det hanteras på lika villkor och baseras på ömsesidighet, och inte som ytterligare en mekanism för att flytta energiproduktionen till Nordafrika, även om sysselsättning och andra produktionskostnader är billigare där, eftersom det kan öka beroendet. Vi får se.
Vad vi vet hittills är att investeringar och samarbetsavtal med tredjeländer under de senaste årtiondena har slagit tillbaka på de europeiska ekonomierna, oavsett om det gäller Marocko med Spanien eller Kina med hela Europa, men särskilt med Tysklands industriella makt. Av denna anledning skulle vi välkomna, om det sker, införandet av en europeisk preferens vid offentlig upphandling för strategiska sektorer och tekniker. Detta bör utvidgas till alla ekonomiska sektorer där produkter eller tjänster från tredjeländer inte konkurrerar på de europeiska marknaderna på lika villkor.