Subscribe
Med denna avslutar jag en relativt lång artikelserie där jag kortfattat har analyserat det dokument som Europeiska kommissionen presenterade förra veckan och som kallas A Compass for Competitiveness; ett slags ny Green Deal, som både bryter med de mål som sattes upp för fem år sedan och är en knuff mot dem. Kort sagt, ett dokument som har skapats i syfte att sätta stopp för de politiska rörelser som är kritiska till den gröna given, utan att egentligen hamna i konflikt med den europeiska vänstern. Det råder ingen tvekan om att den europeiska försvarsindustrin redan är en politisk prioritering för medlemsstaterna. Detta gäller i ännu högre grad efter Donald J. Trumps seger i USA, som redan har klargjort sin önskan att sluta vara Natos och FN:s ekonomiska stöttepelare och krävt att de militära partnerna ska öka sina utgifter och investeringar. Kommissionen klargör dock ingenting om hur, när, vem och var den kan leda de gemensamma ansträngningarna. Ukraina befinner sig fortfarande i krig.
Kommissionens dokument stöder de tre pelare som jag har hänvisat till i tidigare artiklar med fem övergripande åtgärder, som man säger är nödvändiga ”för att underbygga konkurrenskraften inom alla sektorer”: 1. Förenkla regelverket, minska bördan och gynna snabbhet och flexibilitet. Det är verkligen inte särskilt trovärdigt att Europeiska kommissionen och Europaparlamentet, som har befunnit sig i en veritabel regleringsflod av bestämmelser i mer än 15 år, framgångsrikt kan genomföra detta mål utan en radikal förändring av de politiska åtgärderna, som för närvarande endast kan komma från patriotiska, konservativa och reformistiska alternativ. I grund och botten därför att själva dokumentet visar att konkurrenskraftskompassen kommer att användas i ett stort antal nya förordningar som oundvikligen kommer att medföra nya skyldigheter. I den offentliggjorda kompassen fastställs som mål att minska skyldigheterna eller anmälningsbördan med 25 procent för alla företag och med minst 35 procent för små och medelstora företag. Detta mål är kvantifierbart och därmed kontrollerbart, och det vore önskvärt att det uppnåddes på kortast möjliga tid och inte under mandatperiodens långa femårsperiod. Dessutom är detta mål inte särskilt ambitiöst eftersom själva anmälan bara är den sista delen av en tidigare börda, som kommissionen inte åtar sig att avskaffa, så i verkligheten kommer effekten att bli minimal. En av de mest intressanta frågorna i dokumentet är förslaget om att skapa en ny företagskategori mellan små och medelstora företag och stora företag, som skulle dra störst nytta av dessa förenklingsåtgärder. Vi får se hur byråkraterna utformar det och vilka konsekvenser det får. Den svarta fläcken i denna övergripande åtgärd är idén om att främja en europeisk digital identitet, som säkerligen kommer att krocka med nationernas suveränitet och den individuella friheten. 2. Stärka den inre marknaden, en av de frågor som verkligen har glömts bort under de senaste decennierna. 3. Finansiering av alla de åtgärder som anges genom en union för sparande och investeringar och inrättandet av en europeisk konkurrenskraftsfond, vilket kan låta mycket bra men inte utvecklas det minsta.
4. Främjande av kompetens och kvalitetsjobb samt en plan för bostäder till rimligt pris. Sett i detta ljus finns det inte mycket att invända mot, även om prejudikaten inte är särskilt positiva. På denna punkt finns det en tydlig konflikt med unionens brist på kompetens i frågan, vilket riskerar att leda till en ny konfrontation mellan det makthungriga Bryssel och de nationella regeringarna. Vi befarar att främjandet av färdigheter kommer att gå hand i hand med åtgärder för att främja invandring, vilket uppenbarligen kommer att avvisas av befolkningen. 5. Och slutligen, att förbättra samordningen av politiken på EU-nivå och nationell nivå. Europeiska kommissionen vill utveckla vad den kallar ett verktyg för samordning av konkurrenskraften, för att ”anpassa” industri- och forskningspolitiken och investeringarna på nationell nivå och EU-nivå, vilket vi vågar påstå kommer att misslyckas om samordningen blir centraliserad planering och programmering. Följaktligen kan en blandning av storslagna deklarationer, vackra ord och till synes positiva mål, tillsammans med upprätthållandet av målen om påtvingad minskning av koldioxidutsläppen, centralisering av beslutsfattandet och ökad beskattning, få alltihop att spåra ur redan i det första skedet. Naturligtvis måste vi vänta på kommissionens konkreta förslag, men allt som låter som planering, strategier och lagstiftning får oss att föreställa oss en ny urspårning. Vägen till frihet är med all säkerhet avreglering, att sätta upp mål för skapande av arbetstillfällen och produktivitet, att stärka ekonomins primära och sekundära sektorer, att skydda gränserna (vilket är ett skydd för stabil sysselsättning av hög kvalitet) och nationella program för födelseincitament. Det verkar inte så.