Kort om energi vid NATO-toppmöte

År 2017 publicerade professor Samuele Furfari ”La energia, de la guerra a la paz y la seguridad” (Eixo Atlantico do Noroeste Peninsular), där han kopplade samman frågorna om krig, fred och säkerhet med energifrågorna.

Det är i hög grad vad stats- och regeringscheferna i Nordatlantiska alliansen har diskuterat, sju år senare, i Washington, D.C., vid firandet av 75-årsjubileet av denna internationella organisation, där Sverige formellt har accepterats som ny medlem.

Enligt punkt 34 i deklarationen från toppmötet har Natoländerna åtagit sig att öka sina ansträngningar för att trygga energiförsörjningen. Enligt den officiella texten är energi en kritisk kapacitetsfaktor för Natos kärnuppgifter och militära operationer och därför är det nödvändigt att säkerställa en säker, motståndskraftig och hållbar energiförsörjning, inklusive bränsle, till de nordatlantiska militära styrkorna.

I det andra kapitlet i sin bok påminde professor Furfari om hur Winston Churchill också fick i uppdrag av den brittiska regeringen 1912 att säkerställa energiförsörjningen som ett nödvändigt medel för ett modernt krig. Frankrike förstod inte energifaktorns betydelse förrän 1920 och befann sig därför i en kvävningssituation på gränsen till första världskriget.

Versaillesfreden var mycket sträng mot Tyskland, bland annat på energiområdet. Prof. Furfari förklarar att den förlorande nationen skulle behöva leverera 60 miljoner ton kol till Frankrike, Belgien, Italien och Luxemburg, och därmed minska sitt eget årliga lager från 139 miljoner till 79 miljoner. I Frankrikes fall motsvarade det Tyskland försåg sitt grannland med hela den egna produktionen i Nord-Pas de Calais-gruvorna, som förstördes under kriget.

Sådana energibegränsningar bidrog till att Tyskland utarmades, vilket i slutändan ledde till andra världskriget. Hur spelar energirestriktioner in i krigskonflikten mellan Ryssland och Ukraina? Den brittiska tidskriften ”Spectator” har nyligen rapporterat att EU fortfarande importerar 15 procent av sin naturgas från Ryssland.

Denna import passerar genom Ukraina, för vilket Ryssland betalar sin nuvarande militära fiende ett betydande belopp i termer av den sistnämnda statens BNP. Å andra sidan har USA förbjudit Ukraina att avfyra missiler mot ryska raffinaderier för att inte framkalla en global bränslekris.

Det verkar som om NATO-allierade har lärt sig de läxor som professor Furfari berörde och inte vill använda energi som ett destabiliserande vapen, av rädsla för att konsekvenserna kan bli värre än problemet, som det var fallet med 1918 års Tyskland.

Nato är ju trots allt en försvarsorganisation. Den kanske mest relevanta punkten på Natos toppmöte i juli 2024 har varit det så kallade löftet om långsiktigt säkerhetsbistånd till Ukraina. De allierade åtar sig en proportionellt delad finansiering på 40 miljarder euro 2025 för att täcka kostnaderna för tillhandahållande av militär utrustning, bistånd och utbildning.

Med andra ord ligger fokus på att finansiera Ukraina snarare än att avväpna Ryssland via energigeopolitik. År 1941, och återigen på grund av bränslen enligt professor Furfari, anföll Japan Pearl Harbour. Nationen med den stigande solen behövde expandera till kontinentala Asien, där president Roosevelt blockerade en del av dess energiförsörjning genom embargo. Historien visar återigen att alltför stora påtryckningar på energiområdet kan slå tillbaka, och Nato verkar nu inse just den risken.

Prof. Furfari nämner många andra exempel på kopplingen mellan energi och krig: Ribbentrop-Molotov-avtalet 1939 för att säkerställa att Tyskland fick tillräckligt med bränsle, slaget vid Stalingrad som ett desperat nazistiskt försök att återvinna fossila bränslen (olja och kol), och till och med produktionen av syntetiskt bränsle för Tredje rikets räkning när inga andra källor fanns tillgängliga.

Inte undra på att Ukrainakriget uppfattas som en ganska lång konflikt – om än med ett visst energipausläge, där Nato inte vill driva på för mycket. Ett enda stycke i ett viktigt toppmöte.