Krig, förstörelse, flyktingar – allt som vanligt i vår tid

För drygt tio år sedan flydde miljontals syrier från sina hem för att undkomma en brutal konflikt som skulle pågå i över ett decennium och leda till omfattande förstörelse och en djupgående humanitär kris. Den involverade flera fraktioner, däribland den syriska regeringen, olika oppositionsgrupper och internationella aktörer, och dess effekter har spridit sig över Mellanöstern och Europa och utlöst en migrationskris samt pågående politiska och humanitära utmaningar. De flesta flyktingar har än idag inte återvänt till sina hem.

För drygt 600 dagar sedan, precis när världen började återhämta sig från covid-19-pandemin som ödelade hela ekonomier, stängde ner företag och krävde miljontals liv, vaknade vi upp på morgonen den 24 februari^th 2022 till en diktators tal om historiska händelser som aldrig ägt rum och obefintliga hot mot hans land medan hans stridsvagnar rullade över gränsen till ett grannland i vad som skulle bli den största väpnade konflikt som Europa hade sett på årtionden.

För drygt 10 dagar sedan vaknade vi återigen upp en varm höstmorgon till de skrämmande bilderna av unga människor som flydde för sina liv, familjer som slaktades i sina hem och kvinnor som fördes bort av Hamas, i vad som skulle bli den blodigaste dagen i Israels historia.

Om de föregående styckena var början på en skönlitterär bok skulle man med säkerhet kunna anta att det var en skräckinjagande bok. Men det är de inte. De är bara en kort beskrivning av en liten del av den verklighet som omger oss, dag ut och dag in, något som vi, hur konstigt det än kan verka, börjar vänja oss vid och som snabbt blir business as usual.

Den syriska flyktingkrisen är en monumental och utdragen humanitär katastrof till följd av det förödande inbördeskrig som har plågat Syrien sedan det bröt ut 2011. Hittills har över 13 miljoner människor tvingats fly, varav mer än 6,7 miljoner har fördrivits inom Syriens gränser och ytterligare 5,7 miljoner har sökt skydd i grannländerna i Mellanöstern. Turkiet har tagit emot det största antalet syriska flyktingar, med mer än 3,6 miljoner, medan Jordanien och Libanon har tagit emot omkring 670 000 respektive 1,5 miljoner, vilket belastar deras resurser och infrastrukturer.

Dessutom hade den syriska flyktingkrisen en djupgående inverkan på Europa, där ett stort antal syrier gav sig ut på förrädiska resor för att söka asyl. Under 2015 anlände över en miljon migranter och flyktingar till Europa, varav en stor del kom från Syrien. Den kraftiga ökningen av migrationen ledde till debatter om invandringspolitik, gränskontroll och hanteringen av humanitära insatser. De europeiska länderna har infört olika strategier för att hantera krisen, där vissa erbjuder skydd och andra skärper gränssäkerheten.

Konflikten mellan Ukraina och Ryssland har lett till en betydande och pågående flyktingkris, med cirka sex miljoner ukrainska flyktingar som tvingats fly från sina hem, varav de flesta har sökt skydd i europeiska länder. Denna häpnadsväckande siffra understryker de bestående mänskliga konsekvenserna av konflikten, eftersom otaliga familjer har ryckts upp med rötterna, deras liv har störts och deras samhällen har splittrats. Den ukrainska flyktingkrisen har inneburit enorma utmaningar för både de fördrivna och de länder som tar emot dem, från att tillhandahålla skydd och grundläggande tjänster till att ta itu med de långsiktiga utsikterna för de drabbade och den svåra om inte omöjliga uppgiften att integrera dem i bräckliga ekonomier, som fortfarande minskar från pandemin.

Enligt Africa Center for Strategic Studies har antalet tvångsförflyttade afrikaner, inklusive internflyktingar, flyktingar och asylsökande, ökat till uppskattningsvis 40,4 miljoner, vilket är mer än en fördubbling sedan 2016. För att sätta detta i perspektiv överträffar denna siffra befolkningen i hela länder som Angola, Ghana eller Marocko. Framför allt är en betydande majoritet, mer än 77 procent, internflyktingar i sina hemländer. Av dem som lämnar sina länder stannar cirka 96 procent kvar i Afrika, ofta genom lagliga kanaler som vidarebosättning eller utbildningsvisum. Den alarmerande trenden med tvångsförflyttningar i Afrika är nära kopplad till konflikter, och 14 av de 15 afrikanska länder som genererar det högsta antalet tvångsförflyttade personer är för närvarande inblandade i konflikter. Dessutom uppvisar 12 av dessa 15 länder auktoritära tendenser, vilket understryker att ett förtryckande styre fungerar som både en direkt orsak, genom förtryck, och en indirekt katalysator, genom konflikter, för den eskalerande tvångsförflyttningskrisen på kontinenten.

Ända sedan attacken mot Israel den⁶ oktober har världen hållit andan i väntan på den kommande reaktionen. Israels tuffa svar kommer med största sannolikhet att omfatta en invasion av Gazaremsan, vilket mycket väl kan leda till ökad oro även på Västbanken. Den palestinska befolkning som bor i de ockuperade områdena uppskattas till över 5 miljoner, varav cirka 2,3 miljoner bor i Gaza och resten på Västbanken. Låt oss för ett ögonblick fundera över vad som ska hända med dessa människor när Gazaremsan har förvandlats till ruiner, vilket den med största sannolikhet kommer att göra. De enda vägarna ut ur Gaza är sjövägen eller landvägen, genom Egypten eller Israel. Eftersom det är högst osannolikt att Israel kommer att tillåta palestinierna att ta sig in i landet, kan man anta att de flesta kommer att ta sig till Egypten, vilket kommer att leda till spänningar mellan arabstaterna och Israel samt belasta landets resurser och infrastruktur. Vi kan förvänta oss att åtminstone en del av flyktingarna kommer att ta vägen över havet, vilket ökar antalet migranter i Europa, om de har tur, eller antalet migranter som dör till havs under försöket. Dessutom är det möjligt att andra länder med muslimsk majoritet som sympatiserar med den palestinska saken, som Libanon, Syrien, Iran och kanske, med mer diplomatiska medel, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar och Bahrain kommer att dras in i affären på ett eller annat sätt.

Mellanöstern är redan en smältdegel av skilda intressen som består av rika oljenationer och krigshärjade nationer. Misslyckade stater är många gånger säkra tillflyktsorter för terroristverksamhet, medan svaga regeringar som inte kan tillhandahålla ett ordentligt ledarskap ofta är korrupta och maktlösa när det gäller att tillgodose behoven hos de människor som de förväntas företräda. Vi har sett en normalisering av förbindelserna mellan Israel och flera arabländer under de senaste åren genom Abrahamavtalen, men tragedin inträffade precis när optimismen började slå rot i regionen. Man kan inte låta bli att fråga sig om detta bara är ett sammanträffande eller om det ligger något fult bakom. Oavsett vad svaret på denna fråga blir är det nästan säkert att vi får räkna med en längre period av instabilitet i Mellanöstern.

Trots siffrorna och de politiska diskussionerna är det viktigt att komma ihåg att kärnan i alla flyktingkriser är de individuella berättelserna från miljontals människor som har upplevt förflyttning, förlust och trauma. Oavsett om de är syrier, ukrainare, sudaneser, nigerianer, palestinier eller har någon annan nationalitet eller etnisk tillhörighet är deras motståndskraft och beslutsamhet inför motgångar ett bevis på den mänskliga andan. Dessa kriser understryker det akuta behovet av internationellt samarbete, humanitärt stöd och diplomatiska insatser för att inte bara tillgodose flyktingarnas omedelbara behov utan också arbeta för en fredlig lösning på de konflikter som plågar oss och göra det möjligt för dessa fördrivna personer att bygga upp sina liv på nytt och återvända till ett stabilt hemland.