Subscribe
Situationen i Venezuela är särskilt bitter vid en tidpunkt då den regering som just har ”bekräftats” (använd citationstecken) i landets ledning, efter oppositionens fördömanden, som anklagade Maduro Chavista-regimen för valfusk, blodigt undertrycker det venezuelanska folkets protester.
Protesterna fortsätter oförtrutet och demonstranterna kräver att Maduro-regimen, som uppenbarligen rör sig allt längre bort från en demokratisk modell, offentliggör röstlängderna: motståndarna räknar många fler röster än de som deklarerats, medan den tydliga skillnaden mellan de senast tillgängliga realtidsuppgifterna som publicerades, som visade att oppositionen ledde och vann, och de resultat som deklarerades av regimen, som upphävde det på förhand tillkännagivna resultatet, verkar oproportionerlig och orealistisk.
Valet i Venezuela, å andra sidan, hade redan inletts under tecknet av en förändring som medborgarna i Sydamerika eftersträvade: önskan att frigöra sig från en kommunistisk diktatur, en av de få som fortfarande existerar söder om USA.
Tusentals dissidenter, som fängslats utanför landet och avvisats vid gränsen, hade försökt nå sitt hemland på privata båtar för att kunna rösta.
En situation som på mycket kort tid har blivit glödhet: Maduro berövar sitt eget folk den princip om självbestämmande som de västerländska staterna vunnit.
Internt och externt självbestämmande, att frigöra sig från utländsk dominans och att välja den regeringsform som bäst passar deras gemensamma behov.
Reaktionen från västvärlden har varit stark och många länder har vägrat att erkänna Maduro som ny president.
Reaktionen från USA, som i stället utropade oppositionsledaren González Urrutia till Venezuelas nye president, har varit mycket stark.
Fördömandet från Europa var också starkt: ett möte mellan Frankrikes president Emmanuel Macron och Italiens premiärminister Giorgia Meloni, ledare för de europeiska konservativa, resulterade i en gemensam kommuniké som undertecknades av andra EU-länder som Polen, Portugal, Tyskland, Spanien och Nederländerna.
Stats- och regeringscheferna uttryckte sin ”allvarliga oro över situationen i Venezuela” och uppmanade de behöriga myndigheterna att ”omedelbart offentliggöra alla röstresultat för att säkerställa full transparens och integritet i valprocessen”.
I själva verket borde situationen vara helt annorlunda än den som beskrivs av Chavista-regeringen: ”Oppositionen uppger att den har samlat in och offentliggjort mer än 80 procent av de röstlängder som upprättats i varje vallokal. Denna verifiering är nödvändig för att erkänna det venezuelanska folkets vilja”. Länderna ville komma till det venezuelanska folkets försvar, som berövats grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter, såsom den okränkbara rätten att se en man vid makten uttryckas genom en fri och obehindrad röstning: ”Alla venezuelaners rättigheter”, står det att läsa i det meddelande som cirkulerar, ”särskilt de politiska ledarnas, måste respekteras i denna process.
Därför måste de olika länderna ”kraftfullt fördöma alla arresteringar eller hot mot dem”.
Hittills har hundratals skadats och många dött, alltför många av politiska skäl.
Tusentals arresteringar av oliktänkande som gick ut på gatorna och protesterade med rop på ”frihet”. Maria Corina Machado, ledare för Venezuelas anti-Chavista opposition, hade beslutat att inte visa sig offentligt efter omröstningen för sin egen säkerhets skull.
Men i ett av sina sista framträdanden, på en vagn med texten ”Venezuela har vunnit”, framförde hon ett budskap om hopp till alla demonstranter: ”Vi har aldrig varit så starka som vi är i dag”, sa hon till den protesterande folkmassan, ”regimen har aldrig varit så svag”. Så det är en mycket komplex och känslig fråga, men nu är den mycket enkel: det venezuelanska folkets röst, deras vilja som uttrycks bakom valurnorna, måste lyssnas till: Det venezuelanska folkets vilja”, förklarade de olika europeiska länderna, ”måste respekteras, liksom deras rätt att protestera och samlas fredligt. Vi kommer att fortsätta – tillade de – att följa situationen noga tillsammans med våra partner och – avslutade de – att stödja det venezuelanska folkets krav på demokrati och fred. Och protesterna sprider sig som en löpeld, och andra rörelser och demonstrationer äger också rum i städer i västra USA och Europa: alla under ropet ”frihet”, i solidaritet med folket i Caracas.
I samma anda har ett antal sydamerikanska länder som inte har erkänt Maduro som Venezuelas nya president anslutit sig.
Argentina, Uruguay, Costa Rica, Ecuador, Peru och Panama har alla krävt att vallängderna, som fortfarande saknas, ska offentliggöras.
Men det är i detta sammanhang som Maduro söker internationellt stöd och legitimitet.
Faktum är att han har för avsikt att öppna upp för den meditation som föreslagits av presidenterna i Brasilien, Colombia och Mexiko, även om han ännu inte har fastställt ett exakt datum för de påstådda samtalen.
Å andra sidan, även om de också kräver att vallängderna ska offentliggöras, styrs alla tre länderna av vänsteranhängare som står Maduro själv nära: President Lula i Brasilien, Andres Manuel Lopez Obrador i Mexiko och Gustavo Petro i Colombia.
Det är därför svårt att föreställa sig någon verklig fredsmedling i avsaknad av andra aktörer, kanske med en annan politisk färg än den sydamerikanska chavistvänstern: Åtminstone skulle närvaron av en medlare från ett europeiskt eller amerikanskt land vara nödvändig för att ge trovärdighet åt en dialog som lätt kan förvandlas till en fars och sluta i dödläge.
Under tiden fortsätter protesterna, mer än två tusen personer har gripits och sociala nätverk som X (tidigare Twitter) blockeras för att hindra motståndare till Maduros regim från att kommunicera med sina väljare.
Slutligen måste man ta hänsyn till USA:s ställning, som hittills har varit Maduros hårdaste internationella motståndare.
Efter att ha erkänt den chavistiska oppositionsledaren som president, som nämnts ovan, ställer Washington nu ett slags ultimatum: Maduro måste lämna makten i utbyte mot en internationell amnesti.
Detta avslöjades i går av Wall Street Journal, som rapporterade att den amerikanska regeringen har ”lagt allt på bordet” för Venezuela: det amerikanska justitiedepartementet har mycket riktigt utfärdat en rad åtal mot Maduro och hans män och utlovat en belöning på 15 miljoner dollar för den som lämnar information om hans gripande.
En glimt av hopp för Maduros motståndare: Enligt tidningen Star & Stripes innebär dialogen ”en strimma av hopp för Venezuelas opposition, som har samlat in valresultat som visar att deras kandidat, den tidigare diplomaten Edmundo Gonzalez, besegrade Maduro med en jordskredsseger i valet den 28 juli. Det ska bli intressant att se vad som händer härnäst i Caracas: Maduro verkar inte ha för avsikt att avgå och lämna ledarskapet i Venezuela, vilket skedde vid tidigare försök till dialog med de amerikanska myndigheterna, som misslyckades förra året i Doha.
Faktum kvarstår att Maduro inte kan dölja sanningen mycket längre: det står nu klart för alla att döljandet av valhandlingarna är ett tydligt försök att undvika att tillkännage sitt eget nederlag och ge upp den plats som han har innehaft sedan 2013 till sin motståndare, vilket normala demokratiska regler kräver.