Lärarrekryteringskris på Irland och i EU

När Irland formellt anslöt sig till Europeiska ekonomiska gemenskapen 1973 tillämpades iriska (Gaeilge) endast på översättningar av befintliga fördrag samt eventuella kommande fördrag som skulle komma att upprättas senare. Vid den tidpunkten begärde Irland inte att iriskan skulle erkännas fullt ut som officiellt språk eller arbetsspråk inom gemenskapens institutioner, vilket återspeglade både den tidens politiska prioriteringar och iriskans marginella ställning i den statliga förvaltningen.

Det skulle dröja ytterligare tre decennier innan Irland, under en Fianna Fáil-ledd regering med premiärminister Bertie Ahern i spetsen, officiellt begärde att Gaeilge skulle erkännas som ett officiellt språk och arbetsspråk inom Europeiska unionens (EU) institutioner. Denna förändring kom inte plötsligt, utan var ett resultat av en växande kulturell väckelserörelse under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, där man försökte omformulera det irländska språket, inte som en symbol för landsbygdsnostalgi, utan som ett legitimt uttryck för den moderna irländska identiteten.

Detta politiska skifte följde på intensiv lobbyverksamhet från framstående iriskspråkiga organisationer som Conradh na Gaeilge, vars påverkanskampanjer blev alltmer sofistikerade och internationella. Rörelsen fick ett avgörande uppsving i och med mobiliseringen av stora offentliga möten 2004, med tiotusentals deltagare under STÁDAS fana, en koalition bestående av iriskspråkiga organisationer, lärare, studenter och jurister. Deras huvudkrav var tydligt: full språklig jämlikhet för iriskan inom EU:s rättsliga och politiska maskineri.

Dessa ansträngningar kulminerade så småningom i regeringens formella begäran 2005 om att iriska skulle erkännas som ett officiellt språk och arbetsspråk. Begäran framställdes inte bara som en symbolisk gest, utan som ett nödvändigt steg för att stärka Irlands språkliga och kulturella suveränitet inom ett expanderande EU.

Europeiska rådet enades om att bevilja denna status genom att från och med den 1 januari 2007 genomföra förordning (EG) nr 920/2005. Detta var en milstolpe för förespråkarna för det irländska språket. I rådets förordning föreskrevs emellertid också en övergångsperiod, och det noterades att det visserligen var lämpligt att ge ett positivt svar på den irländska regeringens begäran, men att Europeiska unionens institutioner av praktiska skäl inte omedelbart skulle vara bundna av skyldigheten att utarbeta och översätta alla rättsakter – inklusive domstolens domar – till iriska.

Detta så kallade undantag skulle gälla under en femårsperiod, fram till 2012, och en formell översyn skulle göras 2010. Det var tänkt som en pragmatisk kompromiss som balanserade den irländska regeringens ambitioner med de operativa realiteterna i EU:s flerspråkiga byråkrati.

Som svar åtog sig den irländska regeringen att skapa förutsättningar för att ett tillräckligt antal kvalificerade akademiker skulle kunna utbildas för att möta EU:s rekryteringsbehov. Detta skulle bli en hörnsten i statens bredare 20-åriga strategi för det irländska språket 2010-2030, som syftade till att integrera språkplanering i centrala områden av den nationella politiken.

För att uppnå dessa mål utökade staten finansieringen av språkutbildning och tolkutbildning, särskilt genom institutioner som National University of Ireland. Specialiserade forskarutbildningsprogram stöddes för att utbilda en ny generation juridiska och tekniska översättare som behärskar både iriska och EU:s institutionella språk. Fram till 2008 hade denna investering resulterat i cirka 15 översättare för EU:s institutioner, en blygsam start men långt ifrån vad som behövdes.

Trots dessa ansträngningar stod det snart klart att Irland inte lyckades rekrytera tillräckligt många iriskspråkiga tolkar, utan låg långt under de uppskattningsvis 100 yrkesverksamma som krävs för att upprätthålla full språklig paritet. Klyftan var särskilt tydlig i jämförelse med mer väletablerade EU-språk med fler talare och djupare institutionella traditioner.

Efter att ha utvärderat de framsteg som gjorts rekommenderade därför EU-kommissionen 2011 en förlängning av undantaget till den 31 december 2015. Även om förlängningen var en besvikelse för kampanjmakarna möjliggjorde den en ytterligare uppskalning av utbildnings- och rekryteringsinitiativ.

År 2015 hade ett visst mått av framsteg uppnåtts. Cirka 60 irländska översättare och tolkar var nu tillgängliga för att arbeta med Europaparlamentets debatter och dokumentation. Uppmuntrad av detta begärde den irländska regeringen formellt att rådet skulle överväga att minska omfattningen av undantaget, i syfte att fasa ut det helt senast den 1 januari 2022.

Även om detta var ett stegvis tillvägagångssätt välkomnades det varmt av irländskspråkiga kampanjer. Conradh na Gaeilge:s dåvarande ordförande Cóilín Ó Cearbhaill lovordade åtgärden och konstaterade att den återspeglade organisationens långvariga krav på en stegvis plan för att avskaffa undantaget och att den underströk Irlands förnyade engagemang för att säkra iriskan som ett fullvärdigt arbetsspråk på europeisk nivå.

När tidsfristen löpte ut i december 2015 drog EU:s råd tyvärr slutsatsen att institutionerna fortfarande inte var i stånd att avsluta undantaget. Detta innebar att övergångsarrangemangen skulle förlängas ännu en gång, denna gång till den 1 januari 2022. Tonläget i diskussionerna hade dock ändrats – det fanns nu en tydligare förväntan om att undantaget så småningom skulle upphöra.

Det fanns några hoppfulla tecken. År 2016 meddelade den irländska regeringen att mer än 700 personer skulle utbildas för att översätta icke-officiella EU-dokument till iriska före 2022. Irländska medier rapporterade då att denna satsning skulle leda till att tusentals sidor översattes varje år och att det skulle skapas omkring 180 heltidsjobb med löner som ofta översteg 100 000 euro per år.

Denna senare punkt skulle komma att bli en central punkt för kritik. Hela processen beskrevs av vissa som en övning i språklig elitism. I mediekommentarer 2022 återkom man till anklagelsen att samtidigt som irländska lingvister som arbetade för EU-institutionerna hade löner på 50 000-70 000 euro eller mer – åtminstone delvis finansierade av irländska skattebetalare – fortsatte samhällena i Gaeltacht-områdena, där iriska fortfarande talas som modersmål, att lida av kronisk underinvestering och ekonomisk marginalisering. Medianinkomsterna i vissa av dessa regioner låg kvar under 30 000 euro.

Sådan kritik framförs ofta av irländsktalande och författare utanför EU-institutionerna, och många av dem ifrågasätter om EU:s fokus på status och prestige har skett på bekostnad av praktiskt stöd för iriskan som ett levande gemenskapsspråk.

Irland är faktiskt känt för att det fortfarande finns en kulturkritik som inte betraktar irländsktalande som en marginaliserad minoritet utan som en självupptagen elit som åtnjuter statligt beskydd samtidigt som den hävdar att den är ett offer. Som det stod i en svidande artikel i Irish Times 2018 hade den ”irländska språklobbyn” blivit ”för mäktig för att ignoreras, men för osammanhängande för att reformeras”.

Ytterligare kritik kom från politiska personer och förespråkare för det irländska språket som lyfte fram frågor om valuta för pengarna. Man uppskattade att det hade kostat den irländska staten över 20 miljoner euro att uppnå full status som arbetsspråk sedan processen inleddes 2005. Vissa kritiker hävdade att dessa medel skulle ha använts bättre för att stödja Gaelscoileanna (grundskolor med irländsk grundskola) eller för att förbättra tillgången till iriskspråkiga tjänster inom hälso- och sjukvård och socialt skydd.

Motståndarna till detta argument hävdade att båda målen kunde och borde eftersträvas parallellt: att stärka användningen av iriska på EU-nivå, samtidigt som man investerar i iriskans överlevnad och expansion i det dagliga livet. För dem var EU-kampanjen inte en distraktion, utan en källa till nationell stolthet som kunde höja språkets profil internationellt och inspirera till förnyat intresse på hemmaplan.

Vad som är obestridligt är att strategin att integrera iriskan i EU:s verksamhet aldrig drogs tillbaka, trots bakslag och kritik. I en rapport från kommissionen till rådet 2022 bekräftades att EU-institutionerna stadigt hade ökat volymen av iriskspråkigt innehåll och framgångsrikt hanterat den gradvisa minskningen av undantaget.

I samma rapport framhölls att sedan 2016 hade volymen av EU-dokument som översatts till iriska tredubblats. Den största ökningen ägde rum under 2021 års fas, som visserligen var begränsad till kommissionen, men som resulterade i en 70-procentig ökning av översättningen av lagstiftning till iriska. Detta var en viktig administrativ och symbolisk milstolpe.

Insatser som dessa ledde slutligen till att det länge eftersträvade målet att iriska formellt skulle erkännas som ett fullvärdigt arbetsspråk i EU den 1 januari 2022 kunde uppnås. Detta var kulmen på nästan två decennier av ihärdiga ansträngningar och visade att en liten språkgemenskap kan forma EU:s språkpolitik genom uthållighet och politisk strategi.

Med tanke på att EU har 23 andra officiella språk och över 60 regionala språk eller minoritetsspråk är det fortfarande en anmärkningsvärd bedrift att iriskan har upphöjts till arbetsspråk. Det är ett bevis inte bara på de irländska språkkämparnas uthållighet utan också på den strategiska användningen av nationella och europeiska institutioner för att främja kulturarvet.

Även om det fortfarande finns kritik mot initiativets kostnader, syfte och klasspolitik, finns det också ett brett erkännande av att skyddet och främjandet av iriska som ett talat och levande språk är ett gemensamt nationellt mål – oavsett var man står när det gäller fördelarna med just denna politiska väg.