Europeisk dagbok: Stockholm, juni 2022
Stockholm är byggt på fjorton öar där sötvattensjön Mälaren mynnar ut i Östersjön. Platsen kunde knappast vara mer attraktiv, och staden kallas ibland för ”Nordens Venedig”. Mycket av den gamla stadsdelen är intakt, även om många pittoreska hus revs på 1950-talet och ersattes av fula, brutala höghus, särskilt i Klarakvarteren. Staden överlevde detta precis som Sverige som land överlevde fyrtiofyra år av socialdemokrati. Stockholm blev Sveriges huvudstad när Sverige bröt sig loss från Danmark 1523. Staden är relativt solig, även om det kan bli ganska kallt där, vilket den franske filosofen René Descartes upptäckte efter att han 1649 förhastat hade accepterat en inbjudan från drottning Christina att bli hennes privatlärare vid hovet: ett år senare dog han av lunginflammation. En annan fransk filosof, Madame de Staël, som var gift med en svensk diplomat, utbrast 1812 att det bara fanns två årstider i Sverige, grön vinter och vit vinter. Men det är en orättvis fransk vits. Stockholms somrar är varma och behagliga, vilket jag kunde intyga i juni 2022 när jag talade vid en konferens för Europeiska resursbanken, där företrädare för flera marknadsliberala tankesmedjor i Europa samlades. Jag gjorde reklam för min senaste bok, Twenty-Four Conservative-Liberal Thinkers.
Stockholm 1981
Ett av mina mest minnesvärda besök i Stockholm var 1981 då jag deltog i ett regionalt möte för Mont Pelerin Society. Den anglo-österrikiske filosofen Friedrich A. von Hayek hade grundat sällskapet 1947, tre år efter att han publicerat sin Vägen till underkastelse där han hävdade att Hitlers nationalsocialism och Stalins kommunism var av samma slag, att central ekonomisk planering kan leda till en enpartipolisstat och att vi bör återgå till den klassiska liberalismen från 1700- och 1800-talen, modifierad och reviderad i ljuset av erfarenheterna. Hayek introducerade mig 1980 till Mont Pelerin Society. Mötet i Stockholm 1981 var ett stimulerande tillfälle. Den amerikanske ekonomen Gordon Tullock hävdade att om vi ville påverka politiken borde vi hålla oss borta från politiken. Hans poäng var att resultaten inte bestämdes av politikerna utan av omständigheterna eller ännu hellre av rådande tolkningar av omständigheterna, och de bestämdes i sin tur av de idéer som var förhärskande vid den tidpunkten. Uppgiften var därför att förändra dessa idéer genom sund akademisk forskning och dess efterföljande effektiva och tillgängliga presentation av tankesmedjor. Några framstående svenska företagsledare och intellektuella, däribland Curt Nicolin och Sven Rydenfelt, höll instruktiva tal vid konferensen om kampen mot socialismen i deras land. Hayek närvarade och var i god form.
Stockholm 1986
Ett besök i Stockholm i december 1986 var också minnesvärt. Nobelpriset i ekonomi hade just tilldelats en av mina intellektuella mentorer, James M. Buchanan, och vi nordiska medlemmar i Mont Pelerin Society beslöt att fira detta med en middagsbjudning. Det var en glädjefylld händelse. Mina svenska vänner Dr. Carl Johan Westholm och Sture Eskilsson var ansvariga. Buchanan, som normalt var lite tystlåten, var nu glad och pratsam. Han uttryckte förhoppningen att ekonomer nu skulle ta större notis om hans idé att konkurrerande politikers beteende måste analyseras med samma verktyg som konkurrerande affärsmäns beteende. Människor förändrade inte sin natur genom att gå från marknaden till den politiska arenan. Om ett egennyttigt beteende var utgångspunkten för analysen av marknaden, borde det också vara utgångspunkten för analysen av den politiska arenan.
Precis som 1981 bodde jag på Grand Hotel, och jag minns fortfarande hur animerad och högljudd vinnaren av 1986 års Nobelpris i litteratur, Wole Soyinka, och hans följe var i hotellbaren varje kväll. De visade högljutt hur glada de var över den hedersbetygelse som den nigerianske författaren tilldelats. Grand Hotel är gammaldags men välbevarat, byggt och designat i samma stil som d’Angleterre i Köpenhamn, Copacabana Palace i Rio de Janeiro och Majestic i Cannes. De ser alla ut att komma direkt från romaner av William Somerset Maugham eller Scott Fitzgerald. En av Grand Hotels speciella attraktioner är det svenska Smörgåsbordet i verandarestaurangen, en buffé med smörgåsar och andra delikatesser som sill, gåsleverpaté, gravad lax, ostron och hummer. (Smörgåsbord betyder bokstavligen ett bord med smör och gäss). Senare tillkom ett välutrustat och bekvämt spa på hotellet, som jag uppskattade mycket vid senare besök.
Ett Randianskt experiment
Sverige är ett särskilt intressant land för både konservativa och klassiska liberaler eftersom det ofta framhålls, till exempel av den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs, som ett framgångsrikt exempel på socialdemokrati och som en slutgiltig vederläggning av Hayeks ”Road to Serfdom thesis”. Men som de svenska forskarna Johan Norberg, Nima Sanandaji och Nils Karlson har klargjort, var den nordiska framgången trots och inte på grund av socialdemokratin. Den byggde på de långa nordiska traditionerna av rättsstatsprincipen, inklusive skyddet av äganderätten, frihandel, social sammanhållning och hårt arbete. Under 1800-talet hade liberala regeringar, influerade av Adam Smith och Frédéric Bastiat, lagt grunden för det svenska välståndet i modern tid. Det är sant att socialdemokraterna satt vid makten under en lång tid. Det är också sant att deras parti i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet inte styrdes av pragmatiker som tidigare, utan av ideologer som försökte omvandla Sverige till ett socialistiskt land. Men de mötte hårt motstånd från många håll, eftersom människor insåg att en ytterligare tillväxt av staten var oönskad och kontraproduktiv. Inga nya jobb skapades inom den privata sektorn, och entreprenörerna lämnade landet: Det var nästan ett experiment som beskrivs i Ayn Rands Atlas Shrugged, där de produktiva individerna bestämde sig för att dra sig tillbaka, antingen till andra länder eller till icke beskattade sysselsättningar, och ekonomin stagnerade.
Middag med Göran Persson
Under 1990-talet skedde en stor förändring i Sverige, inte bara i de icke-socialistiska partierna under Hayeks inflytande, utan även i det socialdemokratiska partiet som övergav många av sina radikala idéer. Ett nytt samförstånd, eller om man så vill en ny svensk modell, bildades, där man accepterade generösa välfärdsförmåner, men tillät valfrihet inom utbildning och hälsovård och uppmuntrade entreprenörskap. En kraftfull socialdemokratisk pragmatiker, Göran Persson, var finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006 och stabiliserade och liberaliserade den svenska ekonomin. En berömd ordväxling ägde en gång rum mellan honom och en journalist som hade frågat honom vad han tyckte om socialism. ”Jag är socialdemokrat”, svarade han. ”Inte socialist?” frågade journalisten. ”Nej, om du kallar dig socialist så blandar de ihop dig med en massa galningar”, svarade Persson. Han blev god vän med David Oddsson, Islands premiärminister 1991-2004, en annan kraftfull och pragmatisk politiker. När Persson höll ett föredrag i Reykjavik den 27 november 2012 åt han på kvällen middag med David, som var vänlig nog att bjuda med mig. Över gravlax och isländskt lamm hade vi en livlig diskussion om aktuella frågor och förhållandena i de nordiska länderna. Persson såg inte ut som en typisk svensk. Han var av medellängd och ganska kraftig, med ett tillbakadraget hårfäste. Han var vänlig, men bestämd och mycket jordnära.
Persson var fascinerad av det föga kända faktum som jag påpekade för honom att Island på 1300-talet under en tid var förenat med Sverige, och inte med Norge och Danmark. Efter att ha bildat ett rike utan kung 930 hade islänningarna motvilligt gått med på att bli undersåtar till den norske kungen 1262. År 1319 blev Magnus Eriksson, kallad Magnus Smek, kung över Norge och Sverige och därmed även över Island. Men Magnus var impopulär i Norge och 1343 beslutades att hans unge son Håkon skulle bli kung av Norge, med Magnus som tillfällig regent, medan han fortsatte att regera Sverige. Magnus behöll överhögheten över Island och var därför nominell kung av Sverige och Island fram till sin död 1374, även om han förlorade makten i Sverige 1364. Så åtminstone från 1343 till 1364 och till och med nominellt fram till 1374 var Island i en personalunion med den svenske kungen. Därefter styrdes Island av Magnus Smeks son, Haakon VI av Norge, fram till hans död 1380. Håkon VI:s hustru var Margareta av Danmark, och deras son Olav ärvde den danska tronen 1375 och den norska tronen 1380. Från och med då styrdes Norge och Island från Danmark. Så började Islands långa historia under den danska tronen, som avslutades först med utropandet av den isländska republiken 1944.