Livsmedelssuveränitet, ett etiskt koncept som måste försvaras

Bland nyheterna i den nybildade regeringen Meloni finns de nya namnen på fyra ministerier, inklusive det som tidigare var jordbruksministeriet som har blivit ministeriet för jordbruk, livsmedelssuveränitet och skogsbruk (Masaf) och som har anförtrotts Lollobrigida.

Även om det nya namnet har lett till lättsinnig polemik från oppositionen och den partiska pressen, är det nya ministeriet inget nytt i Europa, eftersom det har en motsvarighet i Frankrike, ”Ministère de l’Agriculture et de la Souveraineté alimentaire”.

Begreppet ”livsmedelssuveränitet” är i själva verket inte nytt i politiken i många länder och organisationer inom sektorn, inte ens i FN och FAO, som faktiskt ser positivt på den princip som är kopplad till det.
Men vad menas egentligen med ”livsmedelssuveränitet”?

Begreppet ”livsmedelssuveränitet” myntades 1996 av en internationell icke-statlig organisation som består av små och medelstora företag från mer än 80 länder, via Campesina, som arbetar för ett hållbart jordbruk och mot multinationella företags exploatering. Sedan dess har termen och begreppet livsmedelssuveränitet kommit in i institutioner och regeringsorgan runt om i världen.

Hittills har flera definitioner använts för att sammanfatta principen om suveränitet i jordbruks- och livsmedelspolitiken. För det italienska landsbygdsförbundet är den följande: ”Livsmedelssuveränitet är folkets rätt till hälsosamma, kulturellt lämpliga och hållbart producerade livsmedel och deras rätt att definiera sina egna jordbruks- och livsmedelssystem”. På internationell nivå definierades dock begreppet väl 2007 under Nyéléni Forum for Food Sovereignty: ”Livsmedelssuveränitet är folkens rätt till hälsosamma, kulturellt anpassade livsmedel som produceras med ekologiska och hållbara metoder, och deras rätt att definiera sina egna livsmedelssystem och jordbruksmodeller. Livsmedelssuveränitet prioriterar lokala och nationella ekonomier och marknader, prioriterar familjejordbruk, traditionellt fiske och boskapsuppfödning samt produktion, distribution och konsumtion av livsmedel som bygger på miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet”, en definition som är resultatet av ett sammanfattande arbete och som nu är den första artikeln i ett internationellt dokument som utarbetats och undertecknats av otaliga föreningar, icke-statliga organisationer och internationella organ.
I huvudsak är livsmedelssuveränitet en etisk modell för användning av livsmedel och naturresurser som syftar till att motsätta sig den ekonomiska modell som bygger på exploatering och standardisering och som förnekar små lokala producenter rätten att välja vad och hur de ska producera.
Tanken är en ny modell för att förvalta jordens resurser, en modell som prioriterar att tillfredsställa livsmedelsbehoven med full respekt för miljön och arbetstagarna, även och framför allt trots vinstmaximering.
Man vill också minska avståndet mellan leverantör och konsument, bekämpa slöseri och stärka den traditionella kulturen inom livsmedelsproduktionen.

Det är förmodligen därför som beslutet att byta namn på det italienska ministeriet har välkomnats av många branschorganisationer, från Coldiretti till Italia Olivicola, från Filiera Italia till Slow Food Italia.
Utanför politikens och instrumentaliseringens palats verkar det alltså som om valet verkar vara omtyckt och uppskattat av dem som arbetar och tror på sektorn.

Kort sagt har den italienska vänsterns uppmaning till den fruktade suveräniteten inte mycket att göra med begreppet livsmedelssuveränitet, vilket Macrons Frankrike också visar.
Det nya namnet skapades förmodligen ironiskt nog också för att motsätta sig det transalpina ministeriet och dess Nutri Score.
Nutriscore, som redan motsattes och tillfälligt blockerades av Melonis parti när det var i opposition, är i sin nuvarande utformning en verklig ”fiende” för de italienska producenterna, till fördel för de franska och tyska producenterna.
Men vad är Nutriscore och varför väcker det förvirring och fientlighet inte bara i Italien?
Det är ett obligatoriskt system för näringsvärdesmärkning som harmoniserats på EU-nivå och som är en del av ”Farm to Fork-strategin”, en strategi som Europeiska kommissionen har utarbetat för att omvandla det europeiska livsmedelssystemet och göra det mer hållbart och hälsosamt samt för att minska dess påverkan på tredjeländer.
Nutriscore, som skapades på ett franskt förslag och redan har antagits i Belgien och Tyskland, använder bilden av ett trafikljus och tilldelar varje livsmedel en färg från rött till grönt beroende på socker-, fett- och salthalten, beräknad på en referensbas på 100 gram av produkten. Det är uppenbart att livsmedel med grönt trafikljus är att föredra framför röda.
Problemet är att analysen görs för varje enskilt livsmedel och inte för resultatet av att kombinera livsmedel i olika doser, vilket just missgynnar medelhavsdieten och många italienska produkter.

Enligt den nya regeringens tankegångar, som stöds av många experter och forskare, är kosten ett ”övergripande beteende” och består följaktligen inte ”av ett enda livsmedel eller en grön färg som ger en idé om att man kan äta när man vill eller en röd färg som gör att ett visst livsmedel verkar förbjudet”, och kan därför inte tillämpas på enskilda livsmedel och mängder.

Det är svårt att föreställa sig en maträtt som består av 100 gram olja plus 100 gram ost och 100 gram tomat för att smaksätta 100 gram spaghetti…

Det italienska förslaget, som är ett alternativ till det franska, kallas NutrInform Battery och utvärderar inte de enskilda livsmedlen utan snarare deras förekomst i kosten. Etiketten är utformad som ett batteri och visar alla värden för en enskild portion som konsumeras. Symbolen visar därför hur mycket energi, fett, mättat fett, socker och salt som ingår i enskilda portioner jämfört med den rekommenderade dagliga mängden. I praktiken representeras den procentuella andelen energi eller näringsämnen som ingår i den enskilda portionen av den laddade delen av batteriet, så att den kan kvantifieras visuellt. Syftet är att bidra till att definiera en metod för att bekämpa sjukdomar som är kopplade till dåliga matvanor.
Det italienska förslaget fick medhåll av många europeiska partner, bland annat Tjeckien, Cypern, Grekland, Ungern, Lettland och Rumänien, som också oroade sig för den vikt som ett system som Nutriscore skulle kunna få för produktionen och exporten.
Kort sagt, en kamp som är ekonomisk, men också kopplad till mattraditioner och territoriernas särdrag, precis det som kännetecknar begreppet livsmedelssuveränitet och som, redan genom ministeriets nya namn, verkar känneteckna den nya italienska kursen.
Det kommer att vara upp till den nya ministern Lollobrigida att företräda Italien och dess tradition och särdrag i det europeiska forumet, och vi är övertygade om att han kommer att kunna göra detta bättre än sina föregångare.

Francesco Lollobrigida är född 1972 och har en juristexamen.
Han gick in i politiken som mycket ung i Fronte della Gioventù, den italienska sociala rörelsens ungdomsorganisation, och blev chef för provinsavdelningen i Rom fram till 1995.
Han var kommunalråd i Subiaco 1996-2000, nationell ledare för Azione Studentesca 1997-1999 och provinsråd i Rom 1998-2003. Mellan 2005 och 2006 var han kommunalråd för idrott, kultur och turism i Ardea kommun.
År 2010 gick han in i regionregeringen och blev fram till 2013 rådman för rörlighet och transport, en post som han fick mycket beröm för. Den 20 december 2012 lämnade han Popolo della Libertà tillsammans med Giorgia Meloni och andra PDL-politiker för att grunda Fratelli d’Italia. År 2018 valdes han in i deputeradekammaren för FdI och blev partiets gruppledare i Montecitorio. Han omvaldes 2022 och utnämndes till minister för jordbruk och livsmedelssuveränitet.

FeMo