Macron och Scholz under belägring

Ledarna i Frankrike och Tyskland står inför ekonomiska och politiska utmaningar

Under de senaste decennierna har Frankrike och Tyskland fungerat som Europeiska unionens två pelare, inte bara som ekonomiska maktcentra utan också som viktiga politiska aktörer som är avgörande för att främja den europeiska integrationen. Tyskland, som är EU:s ledande ekonomiska och demografiska kraft, har haft ett betydande inflytande över utformningen och genomförandet av EU:s politik. Dess robusta industriella kapacitet och finanspolitiska styrka gör det möjligt för landet att spela en central roll när det gäller att ta itu med olika utmaningar som unionen står inför, från att hantera ekonomisk tillväxt till att samordna svar på kriser. Omvänt har Frankrike historiskt sett spelat en viktig roll för att definiera EU:s identitet och politiska ramverk. Med ett rikt arv av förespråkare för ett starkt, enat Europa har Frankrike ofta drivit på initiativ som syftar till att fördjupa integrationen och förbättra samarbetet mellan medlemsländerna. Detta dubbla ledarskap har varit avgörande för att navigera i komplexiteten i den regionala styrningen och för att främja gemensamma värderingar och mål inom unionen. Under de senaste åren har dock båda länderna brottats med betydande interna utmaningar som utgör allvarliga risker inte bara för deras stabilitet utan också för den övergripande sammanhållningen i Europeiska unionen. Frankrike har drabbats av ökande social oro som drivs av ekonomiska skillnader och politiskt missnöje, medan Tyskland har brottats med återverkningarna av demografiska förändringar och framväxten av populistiska rörelser som hotar landets traditionellt stabila politiska landskap. Dessa kriser har potential att underminera ländernas respektive roller inom EU och väcker oro för den europeiska integrationens framtida inriktning och medlemsländernas enighet. Frankrikes politiska kris accelererade betydligt i och med att premiärminister Michel Barniers regering (LR, EPP) föll efter bara tre månader vid makten. Barnier, en republikan, hade ersatt Macrons allierade Gabriel Attal (Renaissance, RE) efter den senares avgång i kölvattnet av det nedslående resultatet i parlamentsvalet i juli förra året. Misstroendeförklaringen mot Barnier stöddes av vänsterpartiet Nya folkfronten (NFP, S&D + GUE/NGL) och högerextrema Nationella rallyt (RN, PfE) och utlöstes av en kontroversiell budgetlag på 60 miljarder euro. Budgetförslaget innehöll nya skatter och nedskärningar i offentliga tjänster, inklusive sjukvården, vilket ledde till ett utbrett missnöje bland allmänheten. President Emmanuel Macron (Renaissance, RE) har meddelat att han inte kommer att avgå och har redan utsett en ny premiärminister – hans tredje under 2024 – som ska leda en ”regering av allmänt intresse”. Men trots François Bayrous (MoDem, RE) erfarenhet vid rodret befinner sig Frankrike i politisk instabilitet. Barniers försök att etablera en stabil regering misslyckades snabbt. Hans administration kämpade för att skapa politiskt samförstånd och utsattes för ökande påtryckningar från extremistpartier som krävde hans avgång. Med ett offentligt underskott på 6,2% av BNP och en av de högsta spreadarna i Europa står den nya regeringen inför enorma utmaningar för att stabilisera den franska ekonomin. Den måste utarbeta en finanspolitisk plan som omfattar både utgiftsnedskärningar och skattehöjningar, men den politiska instabiliteten gör det mycket komplicerat att genomföra sådana åtgärder.

En annan angelägen fråga är pensionsreformen, som är avgörande för att hantera den åldrande befolkningen och säkerställa långsiktig finansiell hållbarhet. Pensionsreformer har dock historiskt sett varit djupt impopulära och kommer sannolikt att möta starkt politiskt och socialt motstånd. Jean-Luc Mélenchon (LFI, GUE/NGL), som tidigare varit en högljudd kritiker av sådana reformer, befinner sig nu i den besvärliga situationen att han måste mildra sitt motstånd för att undvika att stärka Marine Le Pen (RN, PfE). Situationen kompliceras ytterligare av att det inte finns någon tydlig majoritet i parlamentet. För närvarande uttrycker endast 22% av den franska allmänheten att de är nöjda med Macrons presidentskap. Macron har lovat att regera ”till sista sekunden”, men hans förmåga att göra detta undergrävs av det växande missnöjet bland allmänheten och landets ekonomiska problem. Utsikterna för en andra valomgång mellan Mélenchon och Le Pen i presidentvalet 2027 är överhängande, ett scenario som skulle vara obehagligt för mittenkrafterna, från Macrons allierade till republikanerna. Inte ens den så kallade ”republikanska barriären” som ska förhindra att högerextrema vinner presidentposten kanske håller. Tyskland står samtidigt inför en liknande prekär politisk situation. Regeringskoalitionen mellan socialdemokraterna (SPD, S&D), de gröna (Grünen, Greens/EFA) och de fria demokraterna (FDP, RE) har spruckit. Denna kris härrör direkt från avskedandet av finansminister Christian Lindner (FDP, RE) på grund av meningsskiljaktigheter om den federala budgeten och finansieringen av stödet till Ukraina. Förbundskansler Olaf Scholz (SPD, S&D) har utlyst extraval till den 23 februari 2025 efter att ha förlorat en förtroendeomröstning i förbundsdagen. Scholz fall markerar en kritisk tidpunkt för Tyskland, vars regering nu är begränsad till att hantera aktuella frågor fram till valet. Interna spänningar inom koalitionen har gjort det svårt att nå överenskommelser om viktiga nationella frågor, samtidigt som Tyskland störtar ner i en djup recession. Landets fordonsindustri – en sektor som sysselsätter nästan en tredjedel av arbetskraften – står inför en ihållande nedgång, vilket ytterligare förvärrar de ekonomiska problemen. Politisk fragmentering hotar Tysklands förmåga att leda EU genom de nuvarande finansiella utmaningarna. Trots dessa svårigheter förutspår regeringen en återhämtning under 2025, med en beräknad tillväxt på 1,1%. Experter tror att återhämtningen kommer att drivas av ökad privat konsumtion och stabiliserad inflation. Ekonomiminister Robert Habeck (Grünen, Greens/EFA) har betonat vikten av att genomföra ett strukturreformpaket bestående av 49 åtgärder som syftar till att stimulera tillväxten och ta itu med långsiktiga ekonomiska utmaningar. Framgången för dessa reformer är dock beroende av politiskt stöd och stabilitet i regeringen, vilket båda är ifrågasatta. Dessutom är landskapet efter valet i februari 2025 fortfarande osäkert. Oppositionspartiet Kristdemokratiska unionen (CDU, EPP), som för närvarande leds av Friedrich Merz, är favorit i opinionsmätningarna. Merz CDU förespråkar en hårdare invandringspolitik och utlovar ökade försvars- och säkerhetsutgifter. Migrationspolitiken är på väg att bli en central valfråga, där CDU föreslår strängare åtgärder än den avgående regeringen.

Opinionsmätningar ger CDU, i koalition med sitt bayerska systerparti (CSU, EPP), ett stöd på 30-33%, vilket ger den borgerliga alliansen en överlägsen ledning över både det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD, ESN) och vänsterpartierna. Med dessa siffror skulle den moderata mitten-högerkoalitionen kunna regera utan ytterligare allierade – ett sällsynt scenario i den senaste tyska historien. Det är dock viktigt att ta itu med missnöjet i östra Tyskland, där AfD har ett betydande stöd. Om man inte gör det riskerar man att stärka ett parti som fortfarande är för kontroversiellt för att leda en nation av Tysklands storlek. De politiska kriserna i Frankrike och Tyskland har betydande konsekvenser för Europeiska unionen. Med ett tyskt val planerat till den 23 februari 2025 och ett potentiellt tidigt val i Frankrike i juni samma år står EU vid en kritisk korsväg. Intern instabilitet kan hindra ansträngningarna att hantera de växande ekonomiska underskotten och förbättra EU:s konkurrenskraft. Dessutom kan den politiska osäkerheten leda till att extremistpartier växer i båda länderna, vilket ytterligare komplicerar det politiska landskapet i Europa. Dessa utmaningar är särskilt akuta när Europa står inför yttre påtryckningar, t.ex. de geopolitiska utmaningarna från USA:s nyligen omvalde president Donald Trump (GOP, ECR-ansluten) och det fortsatta behovet av att försvara Nato och motverka Kinas globala inflytande. I detta sammanhang är det viktigt att noga följa den politiska utvecklingen under de kommande månaderna, eftersom den kommer att ha en betydande inverkan inte bara på den interna stabiliteten i Frankrike och Tyskland utan även på EU:s bredare styrningsramverk. Situationen är särskilt prekär med tanke på de svårigheter som uppstod under bildandet av Ursula von der Leyens andra kommission från Kristdemokratiska unionen (CDU) och Europeiska folkpartiet (EPP). Denna process stod inför betydande utmaningar när det gällde att säkra en sammanhållen parlamentarisk majoritet, vilket indikerar underliggande spänningar i EU:s politiska landskap. Framför allt spelade Fratelli d’Italia, ett politiskt parti på högerkanten, tillsammans med de europeiska konservativa och reformisterna (ECR) en avgörande roll för att stabilisera kommissionen under denna tumultartade period för Europa. Deras stöd var avgörande för att navigera i koalitionsbyggandets komplexitet, vilket belyser den känsliga maktbalansen och de skiftande allianser som kännetecknar EU-politiken. I takt med att denna dynamik utvecklas kommer det att bli avgörande att hålla utkik efter förändringar i det politiska klimatet för att bedöma den framtida utvecklingen av både EU:s grundläggande politik och unionens övergripande sammanhållning.