Subscribe
Förtida val i Frankrike: möjlighet för en fransk ny höger
Macron upplöste parlamentet, efter den tydliga framgången för Marine Le Pens Rassemblement National (ID), och sparkade därmed officiellt igång valkampanjen. Under en två timmar lång presskonferens var den tidigare franske presidentens ståndpunkter tydliga: rädsla för politisk fraktionalism, för extremism (höger med Le Pen och vänster med Mélenchon), en stark demonstration av begreppet demokrati för dem som kritiserar valet av tidigarelagda val, samtidigt som man respekterar det franska folkets vilja.
Tyngdpunkten låg dock på de värderingar som ligger till grund för hans programtal, hans och Reinassances (RE), som nu tilltalar vänsterväljarna långt från La France Insoumise (LFI, GUE/NGL) och även från socialistpartiet (PS, S&D) som leds av Raphael Glucksmann.
Macron anklagade Jean-Luc Mélenchons radikala vänster för antisemitism och antiparlamentarism och för att ha skapat ständiga och oroande oroligheter i nationalförsamlingen. Inför detta politiska liv som enligt honom bestod av ”bricolages d’appareils” ville presidenten visa en ”uppriktig och ödmjuk önskan att skapa samförstånd och väva kompromisser” med hjälp av socialdemokraterna å ena sidan och den republikanska högern (LR, EPP) å andra sidan. Han talade således om en ”federation av regeringsprojekt”, och det är nu upp till partierna i presidentlägret, som berövats sin absoluta majoritet under två år, att inleda en dialog med de andra politiska grupperna.
Under tiden har dock en koalition redan bildats, den nya folkfronten med socialister, gröna och anhängare till Mélenchon: en koalition som redan har delat upp nästan alla de 577 valkretsarna inför det tidiga parlamentsvalet. Syntesen hittades i ett ”pluralistiskt” ledarskap, enligt den avgående parlamentsledamoten François Ruffin (LFI) som sedan flyttade uppmärksamheten till valkampanjen och behovet av en enad vänster mot ”rasisternas och de rikas union”, och därmed markerade en brytning med Macronianerna och Gaullisterna.
Ledaren för La France Insoumise, Jean Luc Mélenchon, har ett flexibelt svar när han tillfrågas om samma ämne: ”Je ne m’elimine pas, mais je ne m’impose pas”, han eliminerar inte sig själv men han påtvingar sig inte sig själv, och förklarar sig ändå helt kapabel att kunna spela rollen som premiärminister i händelse av en jordskredsseger för vänstern i parlamentsvalet. Han hänvisade sedan till den formel som föreslagits av PS:s nationella sekreterare Olivier Faure för att avgöra vem som skulle leda en eventuell regering för den ”nya folkfronten”.
Enligt de senaste opinionsmätningarna ligger Marine Le Pens parti på 30%, med president Jordan Bardella som den ledande kandidaten till rollen som premiärminister, med målet att begära Macrons avgång vid en eventuell seger. Reinassance, som krossas av de två polerna, ligger på cirka 20% och har redan beslutat att inte presentera kandidater i cirka 20 valkretsar som redan från början betraktades som förlorare.
I båda scenarierna ligger den franska konstitutionen fast, så utrikespolitik, internationella allianser och försvar förblir republikens presidents – eller Macrons – privilegier under de återstående tre åren av hans presidentperiod, liksom positionen som chef för de väpnade styrkorna.
Resultaten är svårlästa med tanke på det franska valsystemet: valkretsarna kan antingen vinnas i första omgången om en kandidat överstiger 50% av rösterna och 25% av de röstberättigade, annars alla de som nått minst 12,5% av rösterna rakt fram. Det är alltså möjligt att det blir tvåvägsomröstningar (RN mot NFP) eller trevägsomröstningar (RN, NFP och Reinassance), medan de som knappast har något hopp om räddning skulle vara gaullisterna.
De kan bli en avgörande punkt: genom att gå med Macron kan de försöka hålla Mélenchon stången och utmana Le Pen i slutomgången; genom att gå med Le Pen kan de garantera en ny höger i Frankrike. En komplex men avgörande utmaning för Frankrikes framtid.