Marknadens moral

Europeisk dagbok: Zagreb, april 2024

Zagreb är en av de många pittoreska Habsburg-städerna i Centraleuropa som har en lång och ibland snårig, men alltid intressant historia. Jag var där för två år sedan, som jag beskriver här. Den 24 april 2024 befann jag mig återigen där, på en konferens som hölls gemensamt av Zagreb School of Economics and Management och Austrian Economics Centre. Eftersom jag är utbildad politisk filosof blev jag ombedd att diskutera marknadens moral. Jag inledde mitt anförande med att påpeka att argumenten för handel var relativt enkla och raka. Jag har ett äpple, jag behöver en apelsin. Du har en apelsin medan du behöver ett äpple. Vi får det båda bättre om vi byter äpplet mot apelsinen. Vi handlar bara om det är till ömsesidig nytta. Det finns inget tvång inblandat. Men argumentet för privat äganderätt verkar vara svårare. Hur kom det sig att jag fick mitt äpple och du din apelsin från första början?

Motiveringar för privat äganderätt

Den engelske filosofen John Locke gav ett svar i sin
Andra avhandlingen om den civila regeringen
år 1689. I grund och botten handlade det om att du kunde tillägna dig varor – vilket innebar en rätt att utestänga andra från användningen av dem – om du inte gjorde andra sämre genom tillägnandet; och du gjorde dem inte nödvändigtvis sämre eftersom den enorma produktivitetsökning som den privata äganderätten medförde mer än väl kompenserade för den enda förlorade möjligheten från ditt tillägnande. Lockes argument har förfinats och stärkts av den amerikanske filosofen Robert Nozick i hans lysande bok Anarchy, State, and Utopia. Den skotske filosofen David Hume ansåg dock att det inte var nödvändigt att motivera den privata äganderätten på det sätt som Locke gjorde. Det enda som krävdes var att det inte fanns några legitima motkrav. Den kanadensiske filosofen Jan Narvesen har argumenterat på ett trovärdigt sätt i ungefär samma anda.

Både Locke och Hume presenterar övertygande argument för sina ståndpunkter. Men om man bortser från problemet med ursprunglig tillägnelse är argumenten för privat äganderätt verkligen starka. Sådana rättigheter ger både välstånd och fred. De ger välstånd eftersom du tar bättre hand om det som tillhör dig än det som tillhör andra. Du kommer att plantera äppelträd och apelsinträd i din egen trädgård, men knappast i allmänningen. Att ha äganderätt till varor gör det också möjligt att byta ut dem till ömsesidig nytta för alla. Dessutom gör sådana äganderätter det möjligt för dig att planera för framtiden, till exempel investera i innovationer. För det andra skapar privat äganderätt fred eftersom man inte behöver bråka med andra om hur resurserna ska användas. Du fattar beslut om dina resurser och andra fattar beslut om sina resurser. Bra staket ger bra grannar.

Argumentet från identitet

Privat egendom är dock bara en av de fyra pelarna i ett fritt samhälle, tillsammans med frihandel, begränsad statsmakt och respekt för traditioner. Vad är filosofin bakom det fria samhället? Hur kan det motiveras? I mitt anförande påpekade jag att de två vanligaste motiveringarna för det fria samhället var utilitarism och naturrätt. Var för sig tror jag inte att någon av dessa två motiveringar skulle räcka, men i kombination skulle de kanske kunna göra det, som den engelske filosofen H. L. A. Hart hävdade i en berömd essä med titeln ”Den naturliga lagens minimiinnehåll”. Men det fanns ett tredje sätt att närma sig problemet, som den engelske filosofen Michael Oakeshott presenterade. Det är kort sagt så att vi inte behöver något rättfärdigande av det fria samhället, eftersom vi med tiden har kommit att acceptera och anta en viss identitet, nämligen den av individer med vilja och förmåga att välja själva. Det jag har kallat konservativ liberalism kan bäst beskrivas som det fria samhällets självmedvetenhet, formuleringen av en praxis som har blivit vår andra natur. Det tydligaste uttalandet av denna ståndpunkt finns i Oakeshotts essä ”The Masses in Representative Democracy”, där han också förklarar massmänniskornas motstånd mot det fria samhället. De är de människor som saknar vilja och förmåga att göra egna val och därför drar sig tillbaka till grupper med förutbestämda syften: en massmänniska tar värvning i en armé och marscherar med under order, eller så går han med i en förening som gör de flesta eller alla val åt honom. Han är rädd för sig själv som individ, vägrar att vara sig själv.

Oakeshotts argument från identitet kan beskrivas i metafysiska termer. Människans historia är frihetens historia i den meningen att Hegels världsande, Weltgeist, gradvis har blivit självmedveten. Först var det frihet för en man, despoten, sedan frihet för några, eliten, och slutligen frihet för alla, i en liberal demokrati. Men allas frihet kräver regler som gör det möjligt för olika individer att leva fredligt tillsammans, och dessa regler, säger Oakeshott, måste vara ändamålslösa, även om de förvisso inte är meningslösa. Lagen ska gälla en domare, inte en spelare. Den ska tala om för människor hur de ska göra saker, inte vilka saker de ska göra. Den gradvisa utvidgningen av friheten var den idé som den amerikanske filosofen Francis Fukuyama använde när han föreställde sig ”historiens slut”, där den västerländska andan hade blivit världsandan. Men Fukuyamas misstag var att tro att alla nationer var på väg mot frihet. Vissa nationer har istället dragit sig tillbaka till livegenskap, till exempel ryssarna som, med några hedervärda undantag, verkar vara rädda för frihet. Men i princip har Fukuyama rätt: Alla människor är lämpade för frihet, även om det kan ta lång tid att skaffa sig viljan och förmågan att utöva den.