Medlemsstaternas stöd avgörande för de nya EU-institutionernas överlevnad

Det nyligen genomförda valet till Europaparlamentet blev startskottet för det komplexa diplomatiska arbetet med att utse ledarskapet för de nya EU-institutionerna.
Medlemsstaternas positionering har under de senaste veckorna lett till att Roberta Mestola har bekräftats som Europaparlamentets talman, att Ursula Von der Leyen har valts till kommissionens ordförande och Antonio Costa till Europeiska rådets ordförande, samt att Kaja Kallas har utsetts till hög representant för utrikespolitiken.
På så sätt avslutades den första fasen av omstarten av EU:s institutioner, men arbetet – och framför allt utmaningarna – är verkligen inte över.
NÄSTA INSTITUTIONELLA STEG Precis som en stat har också Europeiska unionen sina byråkratiska processer och sedvänjor, som i detta fall behöver tid för att förverkligas.
Faktum är att arbetet med institutionernas sammansättning ännu inte är slutfört.
Senast i augusti kommer medlemsstaternas regeringar att ha till uppgift att utse ledamöterna i kommissionen.
Ordföranden kommer faktiskt att behöva ge dem särskilda delegationer och en portfölj för att utföra de särskilda åtgärder som krävs.
När detta steg har slutförts går ordet vidare till Europaparlamentets enskilda utskott, som kommer att ha till uppgift att lyssna på och framför allt godkänna kommissionsledamöterna.
Detta är ett ganska känsligt och allt annat än formellt ögonblick.
Tidigare har friktioner (både personliga och politiska) lett till en inbromsning av arbetet, som i vilket fall som helst förhoppningsvis kommer att avslutas senast vid plenarsammanträdet i oktober 2024.
Vid det tillfället kommer ordförande Ursula von der Leyen att tala direkt till parlamentet och presentera sitt arbetsprogram, som måste ratificeras genom en förtroendeomröstning.
Först efter denna nya omröstning kommer kommissionen verkligen att vara installerad och accepterad.
MÅNGA KRISER ATT BEHANDLA De senaste veckornas sammandrabbningar om namngivningen och omröstningen av ordförandeskapen kommer med största sannolikhet att återkomma i de steg som just beskrivits.
Detta beror på att den nya europeiska lagstiftande församlingen aldrig tidigare har öppnats i en mycket utmanande kontext.
Krisen utvecklas inte bara ur en ekonomisk synvinkel, och den är inte heller begränsad till Europeiska unionens gränser.
Internationell instabilitet, liksom långsiktiga fenomen, skapar säkerhetsproblem på Europas tröskel, medan ekonomin måste räkna med kraven från den globala marknaden och den gröna politiken.
INTERNATIONELLA UTMANINGAR De institutionella stegen för att inleda mandatperioden ser i bakgrunden upplösningen av de stora kriser som vi tvingas hantera på den internationella scenen.
Kriget i Ukraina, där det ännu inte verkar finnas någon realistisk och genomförbar färdplan för en fredsprocess, står verkligen i centrum för de europeiska institutionernas tankar och arbete.
Kriget på Europas tröskel är uppenbarligen en icke försumbar del av vad von der Leyens program bör vara, och förtroendeomröstningen som planeras till oktober kommer också att behöva bedömas noggrant utifrån detta.
Men Europas säkerhet hotas inte bara av konflikten mellan Ryssland och Ukraina, utan instabiliteten i hela Mellanösternregionen, med början i den israelisk-palestinska konflikten, är en fråga som ständigt måste analyseras.
Särskilt i dessa dagar när en utvidgning av konflikten till resten av regionen verkar överhängande och nästan oundviklig. I alla dessa sammanhang har den ståndpunkt som intagits i uppbyggnaden av de nya europeiska institutionerna av regeringar som den italienska ett betydande värde.
Att utöva påtryckningar på institutionerna, särskilt om de utförs av starka regeringar på nationell nivå, har en tyngd som inte får glömmas bort och som måste utnyttjas särskilt i frågor som är av avgörande betydelse för säkerheten vid Europeiska unionens gränser.
Låt oss betrakta det redan öppna spelet om det amerikanska presidentvalet och hur resultatet kan få konsekvenser för relationerna över Atlanten.
Utan att glömma hur konkurrensen mellan USA och Kina utvecklas på global nivå och därmed också starkt påverkar den europeiska marknaden och ekonomin.
De nya institutionerna förbereder sig därför för att verka inom ett multilateralt system som genomgår sin kanske värsta kris.
Stödet från starka regeringar bland medlemsstaterna är förvisso ett villkor som måste eftersträvas, särskilt med tanke på den långsiktiga stabiliteten.
GEMENSAMT FÖRSVAR OCH IMMIGRATION Stödet för institutionerna, särskilt från de medlemmar som utgör unionens gräns, är i dag av avgörande betydelse.
Under denna mandatperiod kommer integrationsprocessen för det gemensamma europeiska försvaret att granskas på nytt, liksom invandringsfrågorna (särskilt från de afrikanska länderna) kommer att stå i centrum för debatten.
Det nuvarande globala scenariot kan inte annat än kräva att Europa tar på sig ett ansvar som tidigare var otänkbart.
Själva unionens säkerhet hotas av en konflikt på dess tröskel.
Den indirekta inblandningen i konflikten mellan Ryssland och Ukraina innebär utmaningar som endast starka europeiska institutioner (särskilt starka i medlemsstaternas samförstånd) kan ta itu med.
Europa måste utveckla sin förmåga att vara ett centralt och ledande element inom Atlantpakten, särskilt med tanke på utvecklingen vid Natos senaste toppmöte med anledning av alliansens 70-årsjubileum.
Försvarsutgifterna måste genomföras på ett intelligentare sätt och med sikte på driftskompatibilitet, särskilt när det gäller gemensamma uppdrag och med Europa i centrum för den inre försvarsmarknaden.
Den tekniska tillväxten i detta avseende måste vara en viktig tillgång för den europeiska ekonomin och bli en pelare som kan ligga till grund för ett förnyat fokus på det gemensamma försvaret.
Den södra fronten påverkas också av den ökande invandringen, som inte får underskattas av de nya EU-institutionerna, särskilt inte i förbindelserna med de medlemsstater som är mest involverade i fenomenet.
Utmaningen kommer att vara att bekämpa den illegala invandringen också genom Europeiska unionens tyngd i samråd med migrationsströmmarnas ursprungs- och transitländer.
Initiativ som inte bör bortse från unionens engagemang, men som i allt högre grad överlåts till enskilda länder, som lämnas ensamma att hantera de obalanser som dessa fenomen ger upphov till.
TILLVÄXT OCH MILJÖ Vikten av stöd från starka regeringar bland medlemsstaterna är säkerligen också kopplad till en ekonomisk situation med en ganska svag tillväxt, utöver nedgången i de globala handelssiffrorna på grund av internationell instabilitet och alla de kriser som hittills har beskrivits.
I detta scenario förblir EU:s ledande roll avgörande, särskilt eftersom denna roll verkligen inte har uppnåtts under de senaste åren. Det råder ingen tvekan om att von der Leyen i presentationen av sitt program (som enligt vad som tidigare skrivits är planerat till plenarsammanträdet i oktober 2024) kommer att fokusera på att återupprätta EU:s konkurrenskraft, även i syfte att minska beroendet av energi och strategiska resurser.
I konfrontationen om dessa frågor får man absolut inte bortse från länder som Italien, länder som är naturliga kandidater för en nyckelroll i energidistributionen.
Sedan har vi frågan om den gröna given, där medlemsstaternas rättmätiga förväntningar på den ekonomiska fronten måste förenas.
Om energiomställning och minskade koldioxidutsläpp faktiskt förblir en prioritering för EU får de absolut inte tvinga specifika industrisektorer på knä eller tynga ekonomierna, särskilt inte om de riskerar att försämra de nationella marknadernas resultat och därmed regeringarnas stabilitet.
Kostnaderna för dessa gröna strategier får inte heller belasta nationella regeringar eller enskilda sektorer.
Detta skulle leda till en upptrappning av konflikter och framför allt skulle det inte uppfylla förväntningarna på en förnyad konkurrenskraft för EU på den globala ekonomiska marknaden.