MERCOSUR-avtalet ökar klyftan

Mercosur har länge varit ett initiativ under utveckling som syftar till att skapa ett gemensamt ekonomiskt utrymme för att främja handel och investeringsmöjligheter. Det uttalade målet är att integrera de nationella ekonomierna i den globala marknaden på ett konkurrenskraftigt och ömsesidigt fördelaktigt sätt – åtminstone är detta den vision som institutionen själv har lagt fram. Efter över två decennier av förhandlingar nådde EU och Mercosur 2019 ett preliminärt avtal om ett framtida partnerskap som omfattar 94% av Latinamerikas bruttonationalprodukt. Avtalet syftar till att etablera ett av de största frihandelsområdena i världen, som omfattar 750 miljoner människor och står för cirka en femtedel av den globala ekonomin. När det gäller jordbruket – en hörnsten i den europeiska ekonomin – har det dock uppstått en tydlig klyfta mellan beslutsfattare och producenter. Jordbrukare och ranchägare har i allmänhet stött idén om att sluta handelsavtal med strategiskt viktiga länder, men de menar att just detta avtal är problematiskt. I praktiken har jordbruksarbetare och producenter motsatt sig avtalet, som mer än fem år efter det att det undertecknades vid G20-toppmötet i Rio de Janeiro verkar ha återupplivats. Vissa medlemsstater, t.ex. Frankrike och Tyskland, har uttryckt reservationer via regeringskanaler, vilket återspeglar oron inom deras nationella jordbrukssektorer. Protester från franska jordbrukare har till exempel riktat uppmärksamheten mot de upplevda riskerna med avtalet. Spanien, med jordbruks-, fiske- och livsmedelsminister Luis Planas i spetsen, verkar däremot angeläget om att avtalet ska genomföras så snart som möjligt. Denna entusiasm har inte tagits emot väl av de spanska jordbrukarna och boskapsuppfödarna, som hävdar att deras sektors bidrag och rekommendationer har ignorerats under hela förhandlingsprocessen. Producentorganisationerna i Spanien varnar för att sänkningen av tullarna och importen av varor enligt de föreslagna villkoren kan få förödande konsekvenser för sektorn. Även om handelsavtal kan stärka EU:s globala ställning gentemot ekonomiska jättar som Kina och USA, anser jordbruksorganisationerna att detta sker på bekostnad av deras sektors konkurrenskraft. Spanska producenter är redan bekanta med utmaningarna med orättvis konkurrens. De har haft betydande nackdelar från nordafrikanska exportörer, vars produkter omfattas av mycket lägre sanitära standarder än de som krävs av EU:s jordbrukare. Trots denna skillnad har EU visat en oroande passivitet när det gäller att ta itu med dessa frågor. Nu hävdar spanska jordbrukare att de står inför ytterligare ett potentiellt slag när politiken från deras egen jordbruksminister och EU:s motsvarigheter återigen sätter den primära sektorn i fara. Jordbrukarna hävdar att produkter som importeras inom ramen för avtalet kommer att omfattas av mindre stränga kvalitetskontroller än de som gäller för inhemsk produktion. Denna så kallade dubbelstandard riskerar att underminera lokala industrier och kan leda till en allmän försämring av kvalitetsstandarderna. Dessutom finns det en utbredd oro för att importerade produkter kan mätta marknaden och tränga ut lokala varor av högre kvalitet som är dyrare på grund av strängare regleringskrav. Samtidigt fortsätter europeiska jordbrukare, särskilt små och medelstora producenter, att brottas med en alltmer betungande byråkrati.

Avtalet mellan Mercosur och EU har potential att ge ekonomiska och kommersiella fördelar genom att skapa en av världens största frihandelszoner, men dess genomförande innebär betydande utmaningar för Europas primärsektor. Jordbrukarna hävdar att de sänkta tullarna och importen av varor med lägre kvalitetsstandarder hotar att destabilisera den lokala produktionen och göra jordbrukarna sårbara för illojal konkurrens. Trots dessa risker verkar Spanien vara fast beslutet att driva avtalet framåt. Om avtalet genomförs i sin nuvarande form kan det förvärra problemen för de spanska jordbrukarna, som redan är tyngda av byråkratisk ineffektivitet och diskriminerande politik. För att avtalet ska lyckas utan att äventyra jordbrukssektorn måste EU:s beslutsfattare ta itu med dessa problem och säkerställa en rättvis balans mellan globala handelsambitioner och skyddet av lokala industrier.