Subscribe
Migrationskrisen eskalerar, men EU misslyckas med att erbjuda en gemensam hållning, vilket det senaste mötet mellan EU:s inrikesministrar visar. Även om de olagliga flöden som landar på unionens södra kuster har ökat betydligt jämfört med tidigare år, ser framtidsutsikterna mycket värre ut, inte bättre.
Afrikansk politik har nyligen utmanats av ett antal kupper som belyser, och är resultatet av, årtionden av europeiskt kortsiktigt underengagemang på kontinenten. I andra länder kommer den sociala oron sannolikt att eskalera på grund av stigande priser och livsmedelsbrist som Ryssland ivrigt har bidragit till genom att blockera den ukrainska spannmålsexporten. Sist men inte minst påverkas Afrika i allt högre grad av negativa klimatförändringar, trots att landet står för mindre än 5 procent av de globala koldioxidutsläppen. Om man lägger samman alla dessa faktorer kan man lätt dra slutsatsen att den nuvarande krisen kan eskalera ytterligare om inte proportionerliga åtgärder vidtas på unionsnivå.
Inom EU har bristen på ledarskap lett till en valdebatt som mestadels har handlat om att dela på bördorna, eftersom olagliga invandrare tenderar att hamna på unionens södra sida – hur ska man dela på kostnaderna för detta? Viktigare frågor som hur stor kapacitet EU har att integrera, inte bara tillfälligt välkomna, nyanlända invandrare, vilken kompetensmix vi behöver och så vidare – det vill säga en ordentlig migrationspolitik – har kommit i andra hand, om de överhuvudtaget har kommit på tal.
I det läget har Italiens premiärminister Giorgia Meloni, tillika ECR:s ordförande, försökt fylla tomrummet genom en tredelad strategi. Hon har fört samtal med Tunisien, ett land med sina egna utmaningar, men ett land som de senaste migrantvågorna har avgått från, i syfte att hitta en gemensam grund. Genom att göra detta har hon försökt att involvera multilaterala institutioner som IMF och Europeiska kommissionen på högsta nivå.
Med kort varsel anslöt sig Ursula von der Leyen, kommissionens ordförande, till henne i Tunis och nu senast på den lilla men viktiga ön Lampedusa där många av dessa desperata illegala invandrare går i land. Detta är knappast en nationell strategi, utan en strategi som tar hänsyn till politiken på plats och behovet av en bredare, mer inkluderande EU-baserad lösning. Visserligen kan det fungera eller inte. Men om det inte gör det, kan ingen hävda att hon inte försökte.