När Prometheus blir Procrustes

Europeisk dagbok: Prag, november 2021

Inte helt oväntat har Prag blivit ett av de mest populära turistmålen i Europa. Det var länge huvudstad i kungariket Böhmen och residens för flera härskare i det heliga romerska riket, och även om denna märkliga enhet varken var helig, romersk eller ett imperium, bodde dess härskare verkligen i magnifika palats. Många av Prags imponerande byggnader härstammar från senmedeltiden, och staden klarade sig i stort sett undan förstörelse under andra världskriget. Staden har en speciell charm, inte minst på grund av de många gamla kyrkorna, klostren och privata palatsen: den kallas verkligen ”staden med de hundra spirorna”. På den vänstra stranden av floden Vltava (Moldau) tornar Pragborgen upp sig över staden, världens största gamla slott, med den pittoreska Karlsbron från 1300-talet som förbinder de två stränderna. På den högra stranden ligger Gamla stan, Nya stan (som också är ganska gammal) och det judiska kvarteret.

Två möten i Mont Pelerin-sällskapet

Jag besökte Prag första gången 1991 för att delta i ett regionalt möte med Mont Pelerin Society, den internationella akademi av liberala forskare som Friedrich von Hayek grundade 1947. Mötet 1991 organiserades av ekonomen Vaclav Klaus, som hade varit finansminister sedan 1989, då kommunismen kollapsade. Han blev Tjeckoslovakiens premiärminister 1992 och efter Slovakiens utträde ett år senare Tjeckiens premiärminister i fem år och därefter president i tio år, 2003-2013. I kapitlet om Milton Friedman i min tvåvolymsbok
Tjugofyra konservativa-liberala tänkare
beskriver jag den omfattande och framgångsrika ekonomiska liberaliseringen i Central- och Östeuropa som inspirerades av Friedman och som genomfördes av Klaus i Tjeckien. Min vän Birgir Isl. Gunnarsson, Islands centralbankschef, var min gäst på mötet och vi hade trevligt tillsammans på några av stadens jazzklubbar. Gunnarsson, som var utbildad jurist och tidigare borgmästare i Reykjavik, var jazzentusiast och en skicklig pianist.

År 2012 återvände jag till Prag för att delta i Mont Pelerin-sällskapets generalförsamling, där Klaus, som nu är ordförande, spelade en viktig roll. En kväll anordnade han en oförglömlig fest för oss i de stora trädgårdarna vid sitt residens, Pragborgen, i det milda septembervädret, med en enastående utsikt över staden i skymningen. Jag tog tillfället i akt att prata med min gamle vän dr Edwin Feulner, som hjälpte mig mycket när jag organiserade ett möte för sällskapet på Island 2005. Han var ordförande för sällskapet 1998-2000. Jag hade också en intressant diskussion med professor Allan Meltzer, en välkänd monetarist och författare till ett banbrytande verk om den amerikanska centralbanken. Han hade nyligen skrivit en bok, In Defence of Capitalism. I Prag utsågs han till ordförande för Mont Pelerin Society för 2012-2014.

En annan kväll i Prag åt jag middag med en gammal vän, Elisalex, vars fullständiga namn är Marie Elizabeth von Wuthenau-Hohenthurm. Hennes make Eduardo Helguera var medlem i Mont Pelerin Society. Elisalex och Eduardo hade varit mina älskvärda värdar när jag besökte Argentina 1997. När jag sedan bodde i hennes systers lägenhet på Recoleta i centrala Buenos Aires lade jag märke till en massa böcker om Österrike under Habsburgarna. Jag frågade systrarna om deras intresse för den här perioden. Förklaringen visade sig vara att Sophie hertiginna von Hohenberg, hustru till ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike och skjuten tillsammans med honom i Sarajevo 1914, var deras gammelmoster, syster till deras mormor. Elisalex far, Franz Ferdinand von Wuthenau-Hohenthurm, döptes faktiskt efter den österrikiske tronföljaren till Habsburgs tron. Han hade emigrerat till Argentina efter första världskriget och anlände utan några pengar. De två systrarnas farfars far hade varit en böhmisk adelsman och diplomat, Bohuslav greve Chotek av Chotkowa och Wognin. Elisalex deltog inte bara i Mont Pelerin Society-mötet, utan reste också i Centraleuropa för att ta en titt på några av de slott som tidigare hade tillhört hennes familj. En melankolisk resa, skulle jag tro.

Plattformen för europeiskt minne och samvete

Jag har också ofta besökt Prag i samband med mitt deltagande sedan 2012 i plattformen för europeiskt minne och samvete, som har sitt högkvarter där. Plattformen inrättades 2011 på uppmaning av Europaparlamentet, och dess främsta mål är att hålla minnet levande av de många offren för totalitarismen under 1900-talet, det ”härjade århundradet”, som Robert Conquest kallade det. Jag lärde mig mycket av mina samtal vid plattformsmöten i Prag med Mustafa Dzhemilev, ledare för Krimtatarerna, Sofi Oksanen, den prisbelönte fenno-estniske författaren, Vytautas Landsbergis, Litauens tidigare president, biskop László Tökes, en ungersktalande tidigare rumänsk dissident och parlamentsledamot, och professor Stéphane Courtois, som 1997 gav ut den banbrytande Svart bok om kommunism som jag sedan översatte till isländska.

Den 11-13 november 2021 höll plattformen sitt årliga medlemsråd i Prag, parallellt med en internationell konferens om det ödesdigra året 1991. Jag höll huvudanförandet vid konferensen där jag hävdade att misslyckandet med bolsjevikrevolutionen i november 1917 inte främst berodde på att fel personer hade gjort den (även om det förvisso var sant), utan på att det marxistiska projektet i sig var orealistiskt och därför var dömt att misslyckas. Stalinism och maoism var således oundvikliga resultat av marxismen. Huvudskälet var att det utan en kapitalmarknad inte fanns någon möjlighet att fatta rationella beslut om användningen av kapitalvaror, vilket de österrikiska ekonomerna Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek hade visat. Den heroiske Prometheus som tar elden från gudarna skulle därför i den marxistiska mytologin förvandlas till den ondskefulle Procrustes som försöker tvinga alla sina gäster att rymmas i samma säng. Jag erinrade om det misslyckade kuppförsöket i Sovjetunionen i augusti 1991, som gav de baltiska länderna möjlighet att bekräfta sin självständighet efter årtionden av ockupation. Min gamle vän, Islands premiärminister David Oddsson, som länge varit en övertygad antikommunist, tog tillfället i akt att återuppta de diplomatiska förbindelserna med de baltiska länderna. Jag betonade att även om det marxistiska projektet var dömt att misslyckas ekonomiskt, så var det inte alls säkert att kommunisterna skulle lämna ifrån sig den politiska makten på ett fredligt sätt, vilket det sovjetiska kuppförsöket 1991 verkligen visade.