Subscribe
När omröstningen om att ge landet en ny regering närmade sig, uppstod en hetsig debatt i Italien om NRRP och om huruvida man ska begära en omformning av programmet på EU-nivå eller inte.
Men vad är NRRP och varför står det i centrum för den politiska debatten?
NRRP (National Recovery and Resilience Plan) är det dokument som varje medlemsstat måste utarbeta för att få tillgång till nästa generations EU-medel (NGEU), det verktyg som EU infört för återhämtning efter en pandemi orsakad av kovid-19 för att återuppliva ekonomin i medlemsstaterna och för att gå mot en mer hållbar och digital ekonomi.
NGEU är ett 750 miljarder euro stort paket av bidrag och lån, där den centrala komponenten är mekanismen för återhämtning och motståndskraft (RRF), som har en löptid på sex år, från 2021 till 2026, och en total storlek på 672,5 miljarder euro (312,5 bidrag, resterande 360 miljarder lågräntelån).
Italien är den största mottagaren med 191,5 miljarder euro fördelat på bidrag (68,9 miljarder) och lån (122,6 miljarder). Till detta kommer cirka 13 miljarder euro från programmet React-Eu (Recovery Assistance for Cohesion and the Territories of Europe) och ytterligare 30,62 miljarder euro som Draghi-regeringen har anslagit och som kommer att användas för att slutföra projekten i återhämtningsplanen.
Sammanlagt kommer de medel som Italien kommer att förvalta att uppgå till över 235 miljarder euro.
Den italienska planen är uppdelad i sex ”uppdrag”:
Digitalisering, innovation, konkurrenskraft, kultur och turism, grön revolution och ekologisk övergång, infrastruktur för hållbar rörlighet, utbildning och forskning, integration och sammanhållning samt hälsa, där de två första områdena ensamma absorberar omkring 60 % av resurserna.
Detta är en enorm siffra som visar hur viktigt det är för Italien att lyckas uppfylla alla parametrar och tidsfrister som fastställts, men som omedelbart visar på en anomali: hälsovården har fått det minsta anslaget efter en kris som har visat på dess begränsningar och brister.
För närvarande, efter att de två första faserna avslutats med att målen uppnåtts, är processen för att nå decembermålen försenad på grund av att den nuvarande regeringen inte lyckats aktivera de flesta av genomförandedekretena, och i dagarna kommer den att fortsätta i forcerade etapper för att avsluta det som planerades, risken för att de inte kommer att uppnås är därför, som medgetts av undersekreteraren vid rådets ordförandeskap, Roberto Garofoli, nästan noll.
Men varifrån kommer idén om att begära en omarbetning av planen?
Enligt centerhögerledaren Giorgia Meloni är utarbetandet av en ”ny plan” ett mer än logiskt val om man tänker på att återhämtningen hade utarbetats i funktion av en återhämtning efter Kovid-19 före den energi- och politiska kris som orsakades av Rysslands invasion av Ukraina.
De nya scenarier som uppstod, framför allt ökningen av gas- och elpriserna, utlöste snabbt en ohejdbar ökning av inflationen och en oproportionerlig ökning av energikostnaderna i hela Europa och naturligtvis även i Italien.
Att tänka sig att omfördela en del av resurserna för att fördela dem på nya kritiska scenarier, särskilt när det gäller den ekologiska omställningen, som hittills verkar vara svår att genomföra om man betänker att man efter kriget i Ukraina beslutade att återaktivera kolkraftverk för att kompensera för energisvårigheterna, verkar faktiskt vara ett förnuftigt val som stämmer överens med den verkliga situationen.
Det bör tilläggas att en stor del av medlen, som redan nämnts, är lån och inte återbetalningsskyldiga, så det verkar osannolikt att ett lån inte skulle kunna omförhandlas, dock inom vissa riktlinjer och med garantier för att, vilket också anges i det politiska programmet för mitten-högerkoalitionen, resurserna i det nationella reformprogrammet används fullt ut, även genom att man kompenserar för de nuvarande förseningarna i genomförandet.
Kort sagt, ett val som vi skulle kunna definiera som ett verkligt politiskt val för dem som förbereder sig för att styra en nation i ekonomisk kris som Italien, och som förutser en möjlig omfördelning av resurser utifrån de aktuella scenarierna, i stället för att betrakta det som skrivs och presenteras som en oantastlig dogm.
Att ställa sig frågan om den framlagda planen verkligen är oantastlig är därför mer än legitimt, om inte rätt.
Giorgia Meloni, ledare för Fratelli d’Italia, centerhögerpartiet som för närvarande är Italiens främsta parti, anser att det är nödvändigt och att en omformning är mer angelägen än någonsin.
Gianni Letta, sekreterare för Partito Democratico, Italiens största center-vänsterparti, anser däremot att PNRR är oantastlig i sin nuvarande utformning, en utformning som hans parti till stor del bidrog till under Draghi-regeringen.
Personligen anser vi att förmågan att anpassa valen till verkliga situationer är en av de viktigaste färdigheterna som en politiker bör ha, och därför anser vi att det är logiskt och riktigt att överväga en ombildning och att det inte skulle utlösa någon ”politisk jordbävning” inom EU, utom av dem som alltid har försökt att ”fjärrstyra” Italiens ekonomisk-politiska val, med vänsterns och dess ledares godkännande.
Författare: FeMo
The text was translated by an automatic system