Omagh-bomben 1998. På väg mot rättvisa eller ytterligare besvikelse?

Lördagen den 15 augusti 1998 ödelades den lilla staden Omagh i grevskapet Tyrone i Nordirland av en terroristbomb som dödade tjugonio personer och två ofödda barn samt skadade tvåhundrafemtio personer allvarligt. De som mördades i explosionen kom från alla delar av samhället, inklusive de största religiösa samfunden, katoliker och protestanter. Två spanska turister fanns också bland de döda.

Händelsen skulle komma att betraktas som det enskilt värsta terroristdådet i den långa tragiska katalog av fasor som följt sedan Nordirlandkonflikten bröt ut 1969.

Ansvaret för Omagh-bomben togs snabbt på sig av terroristgruppen Real Irish Republican Army (RIRA – en utbrytargrupp ur Provisoriska irländska republikanska armén), som var våldsamt fientligt inställd till fredsvillkoren i långfredagsavtalet.

Under de mellanliggande decennierna skulle det emellertid komma att ske en långvarig och komplex serie av utredningar, domstolsförhandlingar, krav och motkrav med avseende på huruvida den tragiska händelsen hade kunnat förhindras eller om åtgärder hade vidtagits i tillräckligt god tid för att minska antalet dödsoffer och antalet personer som lemlästats av explosionen.

Trots att den nordirländska polisen, som då verkade under namnet Royal Ulster Constabulary (RUC), omedelbart hade inrättat en utredningsgrupp för bombattentatet i Omagh, dröjde det ända till 2002 innan den första fällande domen föll mot Colm Murphy, som ursprungligen greps för bombattentatet 1999 i en gemensam utredning av RUC och An Garda Síochána (irländsk polis).

Murphy dömdes till 14 års fängelse efter att ha befunnits skyldig av Dublins särskilda brottmålsdomstol för konspiration i samband med bombningen av Omagh. Han friades dock i en ny rättegång 2010, efter att förhörsbevis från An Garda Síochána hade förklarats otillåtna.

Vid det laget hade Murphy och fem andra män redan fällts till ansvar i ett civilmål som offrens familjer hade väckt 2008.

Påståenden om missade möjligheter att förhindra attacken framfördes för första gången offentligt i juli 2001, då tidningen Sunday People publicerade avslöjanden och anklagelser från en man som beskrev sig själv som en före detta agent inom den brittiska säkerhetsstyrkan som arbetade inom de oliktänkande republikanernas led, och som fick namnet Kevin Fulton.

Fulton hävdade att han hade vidarebefordrat viktig information om attacken till RUC före explosionen.

Detta ledde till att polisombudsmannen i Nordirland började undersöka dessa påståenden i augusti 2001.

Syftet med undersökningen var att fastställa:

I den utredningsrapport som offentliggjordes i december 2001 konstaterades att även om den person som kallas Kevin Fulton vid fem tillfällen mellan juni och augusti 1998 vidarebefordrade information om påstådda terroristaktiviteter till sin chef inom den brittiska säkerhetsstyrkan, så hävdade han aldrig att en bomb var avsedd för Omagh.

Polisombudsmannen fann att ”med beaktande av all den information som Kevin Fulton lämnat och som blivit tillgänglig under utredningens gång, är polisombudsmannens objektiva slutsats att det är osannolikt att Omagh-bomben skulle ha kunnat förhindras, även om rimliga åtgärder hade vidtagits enbart med hänsyn till denna information”.

Polisombudsmannen skulle också undersöka det avgörande påståendet att ett anonymt samtal hade ringts till polisen den 4 augusti 1998, där det sades att en ”ospecificerad attack skulle göras mot polisen i Omagh den 15 augusti 1998”. Det skulle senare visa sig att medan den polisman som tog emot telefonsamtalet informerade RUC:s specialavdelning om att det rörde sig om ett allvarligt hot, avfärdade specialavdelningen samtalet som ett ”bråk mellan smugglare”.

Polisombudsmannen rapporterade slutligen att hon visserligen var av den bestämda uppfattningen att denna viktiga information inte hanterats korrekt, men att ”det inte är möjligt att säga vilken inverkan andra åtgärder mellan den 4 augusti 1998 och den 15 augusti 1998 skulle ha haft, eller om andra åtgärder än de som vidtogs av Special Branch skulle ha kunnat förhindra Omagh-bomben”.

Rapporten avslutades med ett mycket kritiskt fördömande av RUC:s agerande:

”Denna rapport handlar om ett misslyckat ledarskap. Polisombudsmannen erkänner de påfrestningar, bördor och personliga risker som medlemmar av RUC utsätts för när de hanterar terrorhandlingar och grymheter av den omfattning som bombdådet i Omagh. Offren, deras familjer och RUC:s tjänstemän har blivit svikna av bristfälligt ledarskap, dåligt omdöme och brist på brådska.”

Resultaten avvisades kategoriskt av PSNI och den dåvarande polischefen Ronnie Flanagan beskrev polisombudsmannens rapport som varken ”rättvis, grundlig eller rigorös”.

PSNI tillbakavisade också anklagelserna om bristande samarbete med ombudsmannens utredare. PSNI insisterade på att det inte alls var fråga om bristande engagemang, utan att polisombudsmannens utredare hade fått ”oöverträffad tillgång till system och information”. Man avvisade helt och hållet anklagelserna om bristfälligt ledarskap, dåligt omdöme och brist på brådska.

Under de 24 år som gått sedan rapporten publicerades har det inte skett någon meningsfull försoning mellan dessa radikalt skilda tolkningar av de åtgärder som vidtogs före och efter att illdådet inträffade.

De politiska följderna av attacken har också varit betydande, särskilt när det gäller påståenden från offrens familjer om att deras uppmaningar till den irländska regeringen om att tillsätta en gränsöverskridande utredning inte har fått något stöd. Påtryckningarna för en sådan utredning har letts av Michael Gallagher som företräder Omagh Support and Self Help Group.

Enligt en konfidentiell rapport som sammanställdes av gruppen 2012 finns det detaljerade bevis för att RUC, An Garda Siochana, MI5 och FBI inte delade med sig av viktig information om Real IRA under månaderna före illdådet.

Dessa påståenden har avvisats av de irländska regeringarna på grundval av en omfattande granskning 2018 av inlagan från Omagh Support and Self Help Group av den dåvarande irländska justitieministern Charlie Flanagan.

Utredningen kom fram till att ”det inte fanns några betydande nya och trovärdiga bevis för att staten eller dess organ skulle ha begått några felaktigheter som skulle motivera att en offentlig utredning tillsätts”. Detta har förblivit den irländska statens ståndpunkt trots upprepade uppmaningar om en gränsöverskridande utredning.

Storbritannien har dock tillmötesgått en begäran om en lagstadgad utredning. I februari 2024 inrättades Omagh Bombing Public Inquiry av Secretary of State for Northern Ireland för att utreda om bombningen rimligen kunde ha förhindrats av brittiska myndigheter.

Dess mandat överlappar delvis mandatet för 2001 års utredning av den nordirländska polisombudsmannen. I andra avseenden är den dock bredare eftersom den omfattar ”alla andra frågor som är relevanta för huruvida bombattentatet i Omagh den 15 augusti 1998 kunde ha förhindrats av brittiska statliga myndigheter och i den mån det är relevant för frågan om huruvida brittiska statliga myndigheter kunde ha förhindrat det, kan detta omfatta informationsutbyte och utredningar med och av statliga myndigheter i Republiken Irland”.

Micheál Martin, utrikesminister i den tidigare irländska regeringen och nu Taoieach, uppgav i maj 2024 att tjänstemän från hans departement och justitiedepartementet ”hade en del kontakter med utredningsgruppen innan direktiven publicerades och att de nu har löpande kontakt”.

Han bekräftade också att den irländska staten kommer att fortsätta att samarbeta fullt ut med den brittiska utredningen och att ett antal åtgärder finns tillgängliga för att ge stöd, vilket inkluderar bestämmelser för Gardas samarbete med lagstadgade utredningar i Storbritannien.

Den brittiska utredningen har dominerat den senaste tidens nyhetsflöde på Irland efter beslutet att inleda fyra veckors ”minnesförhör och förhör med personliga vittnesmål i Strule Arts Centre i Omagh den 28 januari 2025”.

Detta är viktigt eftersom dessa utfrågningar är de första muntliga utfrågningar som hålls av utredningen i syfte att offentligt hedra minnet av varje person som dödades i bombningen, och för det andra eftersom utredningen kommer att höra personliga uttalanden från dem som skadades i eller direkt påverkades av bombningen.

Detta, säger utredningen, ”kommer att erkänna den bredare inverkan av illdådet på samhället i Omagh och bortom.”

Även om dessa möjligheter välkomnas av många av offrens familjer är det viktigt att notera den oro som uttrycks av sådana som Claire Hayes, vars bror Alan Radford dödades i bomben när han var 16 år.

Hayes uppges ha sagt att hon var skeptisk till utredningens resultat på grund av vad hon anser vara en pågående brist på öppenhet från regeringsorganens sida. Hon tror att utredningens slutsats kommer att ge ”en mycket utspädd version av sanningen”.

Det är uppenbart att den svåra situationen för offrens familjer och den vånda de har utstått efter den barbariska förlusten av sina nära och kära fortsätter att kasta en mörk skugga över deras liv.

Vi kan bara hoppas att den process som nu pågår slutligen kommer att förena några av de skilda och motstridiga tolkningar som har funnits sedan 1998 och att den också kommer att medföra den typ av klarhet, öppenhet och ansvarighet som familjerna så desperat längtar efter.