Republiken Irland är ett litet land som ligger på en stor ö, som öar nu gör. Enligt FN:s havsrättskonvention (UNCLOS) omfattar en kuststats kontinentalsockel havsbotten och underliggande jordlager i ett undervattensområde som sträcker sig ut till 200 nautiska mil från dess baslinjer i territorialhavet, eller längre om den naturliga förlängningen av dess landmassa sträcker sig bortom detta. En kuststat utövar suveräna rättigheter över sin kontinentalsockel i syfte att utforska den och exploatera dess naturresurser. När en marginal sträcker sig längre än 200 nautiska mil får en kuststat utvidga sin kontinentalsockelgräns, med förbehåll för de kriterier som anges i artikel 76 i UNCLOS. Om man räknar med Irlands havsområde är landet ett av de största i Europa. Irlands havsområde omfattar mer än 220 miljoner acres (880.000 km2), vilket är tio gånger större än ön Irland. Den totala kustlinjen uppgår till 6883km från, från vilken sträcker sig till 22km eller 12 miles statens suveräna territorium. Det är mycket hav. I slutet av mars i år var den irländska flottans operativa kapacitet ett fartyg.

Den irländska marinen har 764 aktiva soldater och 77 reservister som arbetar på 6 fartyg (varav 4 i reserv). För att ge en bakgrund har Norge en exklusiv ekonomisk zon på 819 620 km runt sin kust och 2008 bestod den norska marinen av cirka 3 700 soldater (9 450 i mobiliserat tillstånd, 32 000 vid full mobilisering) och 70 fartyg, inklusive 4 tunga fregatter, 6 ubåtar, 14 patrullbåtar, 4 minsvepare, 4 minjaktfartyg, 1 mindetekteringsfartyg, 4 stödfartyg och 2 utbildningsfartyg. Den⁶ april i år rapporterade Naval News

Den norska regeringen presenterade idag sin nya långsiktiga försvarsplan för perioden 2025 till 2036. Planen, som går under namnet The Norwegian Defence Pledge, förutser en betydande tillväxt som inte bara kommer att leda till att landet når NATO:s mål om att 2 % av BNP ska gå till försvaret redan i år, utan också till att siffran passerar 3 % mot slutet av perioden.

Det vore orättvist att säga att dessa två länders marina behov är exakt likadana. Den exklusiva ekonomiska zonen och fiskezonen är mycket viktiga för Norge med sina stora rika fiskevatten och sin gas- och oljeindustri. Irland gav naturligtvis bort kontrollen över de myllrande fiskevattnen i Atlanten när landet gick med i EEG i utbyte mot stöd till sina nötkötts- och mjölkbesättningar. Den hjord som nu är på väg att slaktas för att visa vårt engagemang för klimatagendan. Till skillnad från norrmännen har irländarna, som långt ifrån utvinner naturgas ur havsbotten, åtagit sig att inte ens leta efter den. Det innebär dock att våra havsbaserade väderkvarnar i stort sett är oförsvarade.

Krisen när det gäller bemanning och investeringar i marinen är inte ny och den har sin motsvarighet i erfarenheterna från armén och flygvapnet. För sex år sedan hade The Times denna rubrik

Irländska flygvapnet i kris när fyra seniorpiloter ansluter till Aer Lingus.

De fyra piloternas avgångar innebär att 31 pilotofficersvakanser kvarstår av en planerad personalstyrka på 107, och det totala antalet avgångar före pensionering sedan 2010 uppgår till 56. En talesman för Representative Association of Commissioned Officers hävdade då att problemet hade sina rötter i de utgiftsnedskärningar som skedde i kölvattnet av den ekonomiska krisen 2010, då de ekonomiska incitamenten för att behålla piloter avskaffades vid en tidpunkt då både Ryanair och Aer Lingus aktivt rekryterade. Trots att det officiellt förnekas att Irland skulle vara beroende av något annat land för sitt nationella försvar är det en utbredd uppfattning att det i själva verket finns ett flera decennier gammalt avtal med Storbritannien om att Royal Air Force i praktiken ska täcka och skydda det irländska luftrummet. I vad som i irländska regeringskretsar ansågs vara ett överdrivet uppriktigt svar på en parlamentsfråga sade James Heappey, Storbritanniens försvarsminister, 2022

”RAF:s jetplan har ibland flugit in i irländskt luftrum. Det är upp till den irländska regeringen att fastställa sin policy om varför, när och hur.”

Även när och om flygvapnet kan sätta piloter i flygplan gör åldern och typen av maskiner och teknik som det har till sitt förfogande att det är en stum punkt om hur effektivt det kan vara, Flygvapnet förlitar sig på Pilatus PC-9, en propellerdriven skolflygplan som förvärvades av flygvapnet 2004, strax efter att den sista jetskolflygplanet pensionerades. Det har ett teoretiskt servicetak på 25000 fot men det har ett praktiskt tak på 10000 fot. De flesta kommersiella flygplan flyger på mellan 33.000 och 42.000 fot.

Om man kan lita på att någon annan betalar notan, varför ska man då betala, tycks vara den inställning som de irländska regeringarna successivt har intagit i frågan om det nationella försvaret. Hittills har man nöjt sig med att acceptera att vi i slutändan kan vända oss till USA, Storbritannien eller EU för att täppa till hålen i det slitna plagg som det nationella försvaret utgör. I ett svar på en parlamentsfråga publicerade utgiftsdepartementet dessa siffror som visar en mycket tydlig trend.

År Försvarsutgifter €m Bruttonationalprodukt €m Utgifter i % av BNP
1999 760 92,669 0.82%
2000 820 108,400 0.76%
2001 731 122,010 0.60%
2002 725 135,956 0.53%
2003 711 145,534 0.49%
2004 733 156,189 0.47%
2005 759 170,231 0.45%
2006 772 184,914 0.42%
2007 817 197,130 0.41%
2008 880 187,620 0.47%
2009 804 169,786 0.47%
2010 744 167,674 0.44%
2011 704 170,951 0.41%
2012 657 175,104 0.38%
2013 667 179,616 0.37%
2014 673 195,148 0.34%
2015 671 262,853 0.26%
2016 671 270,809 0.25%
2017 681 300,387 0.23%
2018 701 326,986 0.21%
2019 756 356,051 0.21%

För rättvisans skull bör vi påpeka att ökningen av BNP-siffrorna på senare tid snedvrider procenttalen något, men även om man använder en modifierad BNI som bas kommer Irland knappt att bryta en halv procent och fortfarande ligga bekvämt längst ned på listan över utgifter i Europa. I en artikel i Foreign Policy 2022 sa Eoin Drea: ”Glöm Tyskland och Europas andra eftersläntrare på försvarsområdet – vi måste ha ett allvarligt samtal om Irland, Europas värsta säkerhetspolitiska fripassagerare”

Slutsatsen från kommissionen om försvarsmakten som publicerades 2022 var att Irland är försvarslöst på land, till sjöss och i luften. Det kanske en gång i tiden var Irlands problem, men inte nu längre. Drogsmuggling, människohandel, illegala vapen och fientliga nationer i öst kan alla utnyttja gapande hål i den irländska säkerheten. Om man vet att det bara finns ett enda örlogsfartyg som patrullerar ett stort område till havs och man vet ungefär var det fartyget befinner sig, blir det lätt som en plätt att undvika målet. Det uppskattas att 75 procent av den transatlantiska kabeln som förbinder Europa med Amerika passerar genom eller i närheten av Irlands exklusiva ekonomiska zon. NATO:s Critical Undersea Infrastructure Protection Cell inrättades i februari 2023 för att kartlägga sårbarheter och samordna insatser mellan NATO-allierade, partner och den privata sektorn, men Irland har ännu inte anslutit sig.

Ett kroniskt problem med bemanning och finansiering har tillåtits fortgå under så lång tid att det har blivit akut. De investeringar som nu krävs för att på kort tid få upp försvarsmakten till en nivå som är i det närmaste acceptabel är oöverkomliga. Politiskt är det svårt att tänka sig att Irland skulle överge sin historiska neutralitetsposition. Även om ett NATO-medlemskap skulle bli aktuellt och accepteras skulle minimikravet på 2 procent av BNP innebära en tiofaldig ökning av budgeten. Med tanke på att den nuvarande regeringen basunerar ut sin avsikt att öka utgifterna från 1,1 miljarder till 1,5 miljarder fram till 2028 verkar en ökning till 10 miljarder euro osannolik. Det är en politisk truism att statens första plikt är att skydda sina medborgare. Det är olyckligt att irländska politiker på detta område, till skillnad från så många andra, inte verkar bry sig om att ha sina kollegers goda minne i Bryssel. Kanske är det dags för dessa kolleger att kräva lite mer av Irland.