Subscribe
Det tog en hel vecka, men på fredagsmorgonen hade alla irländska platser i Europaparlamentet tillsatts. Folket hade talat, nu kom den svåra biten med att försöka förstå vad de sa. Vilka var vinnarna och förlorarna. Fine Gael tappade nästan nio procentenheter av sin andel av rösterna 2019 men fick ändå fyra mandat. I början av valrörelsen var det många som inte trodde att de skulle ha en chans att behålla två platser i Midlands North West, men det gjorde de och det med råge. Så trots en minskning av rösterna med 30% var FG glada över att kunna säga att det var ett bra val eftersom det inte var så dåligt som förutspått. Fianna Fail tappade knappt 4 procentenheter men gick från ett till fyra mandat, varav 2 i södra delen av landet, ett resultat som inte ens de mest begåvade prognosmakarna hade räknat med. Fianna Fail kan man lugnt säga var nöjda med sin prestation, om än inte med omröstningen. Labour höll ställningarna och tog en plats i Dublin mot alla odds, de förklarade sig mycket nöjda eftersom det kunde ha varit mycket värre. Socialdemokraterna ökade sitt röstetal från drygt en procent till knappt tre procent, så även om det inte var ett genombrott gjordes definitivt framsteg.
Sinn Feins röster minskade med en halv procentenhet i 2019 års val och detta var den stora nyheten 2024. Hur stoiskt partiet än tog resultatet offentligt var detta ett katastrofalt resultat och ställer några grundläggande frågor för partiet framöver. För 6 månader sedan var SF-undersökningen i mitten av trettiotalet nationellt. Det fanns en tro på att de hade en mycket god chans att ta två mandat i var och en av de tre valkretsarna och att de var på god väg att bli det största partiet i nästa Dail och faktiskt sitta i regering. Deras ständigt uppåtgående resa hade fått en viss känsla av oundviklighet över sig. Deras opinionsundersökningar var solida och konsekventa och replikerades av alla de olika opinionsinstituten. Under de senaste månaderna hade siffrorna sjunkit kraftigt, men trots det låg de fortfarande på runt 20 procent i opinionsmätningarna inför omröstningen, vilket skulle ge dem en plats i alla tre valkretsarna och en chans att få en eller två till. När rösterna räknats kom de hem med 11,14% av förstapreferensrösterna och misslyckades med att ta en plats i Midlands North West, som allt annat lika borde vara deras starkaste region traditionellt sett.
Vad hände? Det finns naturligtvis olika åsikter och en hel del chock, men vissa skarpa observatörer av irländsk politik och data var inte förvånade. Vi vet från opinionsundersökningar att Sinn Feins väljare tillhör de starkaste blocken som är för lägre invandringsnivåer, men partiet sågs som ett parti som var för invandring och öppna gränser. Verkligheten var att Sinn Fein i åratal hade använt sig av det snygga tricket att rida två hästar samtidigt, som cirkusartisterna förr i tiden, och så länge hästarna var nöjda med att färdas i samma riktning kunde det fungera. De som studerar opinionsundersökningar hade sedan en tid tillbaka vetat att Sinn Fein var det parti som hade den största värdeklyftan mellan väljarna och ledningen, och det var invandringsfrågan som gjorde att denna klyfta kom i dagen. I grund och botten blev de inneboende motsättningarna i systemet uppenbara, vilket ledde till en kris för partiet. Frågan för Sinn Fein är nu hur man ska få ihop den tidigare koalitionen av väljare. Det kan visa sig vara en omöjlig uppgift, åtminstone under den tid som står till buds före nästa allmänna val.
Miljöpartiet var den andra stora förloraren både när det gäller mandat och röster. De förlorade båda sina platser i parlamentet och fick se sina röster gå från 11,37% av förstahandsvalen till 5,36%, en minskning med mer än hälften av rösterna. Det märkliga är att det finns en uppfattning om att De gröna har varit det mest effektiva regeringspartiet när det gäller att uppnå sina mål och driva en bredare politik. Det kan ha varit just den framgången och det faktum att kostnaderna för att gå mot Net Zero märks i praktiken under en levnadskostnadskris som har lett till deras nedgång. Vissa kommentatorer anser att även om det kan finnas stöd för den rent miljömässiga sidan av politiken, så skadar de mer extrema progressiva ståndpunkter som de förespråkar i kulturkriget dem i Mellanirland.
Den sista gruppen att ta hänsyn till är de oberoende, här finns ingen tydlig överenskommelse, bra val, dåligt val. Det är i alla fall vad som sägs. Det här utropades som de oberoende personernas val, både på europeisk nivå och för lokala val, men när man tittar på siffrorna på papper före och efter ser det inte så radikalt annorlunda ut, hör vi. Det finns en genuin känsla av lättnad från två stora regeringspartier som fruktade att saker och ting kunde ha varit värre, mycket värre. Vi bör dock notera att medan det totala antalet röster som gavs till enkla oberoende minskar med 1,77% procentenheter fick Aontu och Independent Ireland, nya motnarrativa partier, tillsammans 10% av rösterna och en plats i och nästan en plats i Dublin. De oberoende ledamöterna Mick Wallace och Clare Daly förlorar sina platser medan Michael McNamara tar en plats. Siffrorna ser kanske likadana ut, men personalen är väldigt olika. En annan siffra att notera är Övriga partier, upp till 5,58% av rösterna. Även om det är en mycket varierad grupp kom de flesta av dessa nya andra från partier på den invandringsskeptiska högern tillsammans med en rättvis spridning av liknande oberoende. Och där ligger ett problem för högern på Irland. Det finns inget konservativt parti som skulle vara den naturliga välgöraren för det nuvarande missnöjet. Fine Gael och Fianna Fail är progressiva mittenpartier, oavsett vad de identifierar sig som nu eller vad de faktiskt har varit i det förflutna. De lockar utan tvekan konservativa väljare, men det handlar om tradition, lojalitet, familjearv och brist på alternativa erbjudanden. I avsaknad av ett verkligt sammanhängande mitten-högerparti kommer högerväljarna att vara oändligt splittrade. Den kommer att vara odisciplinerad i sitt budskap och riskera att radikaliseras negativt, vilket i slutändan kommer att skada konservatismen i landet.
Röstning och politik i det irländska systemet
För att förstå valresultatet, dess sammanhang och möjliga konsekvenser är det tyvärr nödvändigt att ha viss kunskap om processen och det röstningssystem som används i Republiken Irland. För att kandidera till Europaparlamentet behöver du inte vara medlem i ett politiskt parti eller någon annan särskild erkänd gruppering, du behöver bara vara EU-medborgare. I lokalvalen finns det inte ens något krav på medborgarskap – det är bara att kliva av planet och registrera sig i röstlängden i tid.
För att bli nominerad till Europaparlamentet har du tre möjliga vägar att gå. Du kan nomineras av ett registrerat politiskt parti mot uppvisande av ett intyg om partitillhörighet. Du kan gå runt till dina vänner och grannar och få 60-60 underskrifter eller lagstadgade förklaringar från samtyckande personer, som måste finnas med i valkretsens röstlängd och underskriften måste vara formellt bevittnad. Eller helt enkelt betala en deposition på 1 800 euro. Detta innebär i praktiken att inträdeshindren är mycket låga och att praktiskt taget vem som helst kan ställa upp i valet till Europaparlamentet eller i något annat val som hålls på Irland. Dessutom finns det inga partilistor och inte heller några miniminivåer av stöd som du måste uppnå för att ta din plats. Allt detta är ur ett irländskt perspektiv en bra sak, ett demokratiskt sätt att göra saker.
Men när man väl har blivit nominerad måste man ställa upp och det kostar pengar. Det finns en utgiftsgräns på 230.000 euro för varje kandidat i ett europeiskt val. Detta är en angelägenhet som kandidater från oberoende eller nya partier skulle drömma om att ha, och ingen av dessa kandidater i det senaste valet kommer att ha haft en bråkdel av dessa pengar att spendera på sina kampanjer, till skillnad från de etablerade partierna. En gång i tiden var det möjligt att samla in medel från rika donatorer och företag, men för att öka transparensen och undvika potentiell korruption övergick Irland till en statligt finansierad modell. Idag är alla partier som får mer än 2% av rösterna i ett allmänt val berättigade till finansiering på en proportionell basis. För de övriga är reglerna tuffa. En kandidat får inte ta emot mer än 1.000 euro från en och samma person under ett kalenderår. De måste öppna ett särskilt bankkonto för donationer. Kontanta donationer får inte överstiga 200 euro och anonyma donationer över 100 euro är förbjudna och om en sådan donation tas emot måste den överlämnas till Standards in public office commission (SIPO). Mycket viktigt är att dessa regler inte bara omfattar monetära erbjudanden utan även gåvor i form av egendom, användning av egendom, varor och tjänster.
Det positiva med processen och regleringen är att det är mycket lätt att få sitt namn på valsedeln, men mycket svårt att faktiskt driva den typ av kampanj som skulle kunna ha en chans att ta en plats. I princip släpper de in alla i godisbutiken, men de flesta kan bara titta, inte köpa. År 2009 fanns det 10 kandidater på valsedeln i södra Irland, år 2024 fanns det 23. År 2009 i gamla North West fanns det 13 kandidater på valsedeln, år 2024 fanns det 27 kandidater. Många av dessa, men inte alla, var högerorienterade eller antiprogressiva. Naturligtvis skulle det vara en meningslös förenkling att bara lägga ihop alla röster från höger om mitten och säga att en plats förlorades eller till och med två. Det är dock sant att i det irländska röstsystemet med en enda överförbar röst där väljaren röstar på det hon föredrar från först till sist, i teorin avger 26 röster, att ju fler erbjudanden desto mindre disciplinerade överföringar till likasinnade kandidater och det innebär i slutändan bortkastade röster. Inte bara bortkastade röster. Slöseri med tid, ansträngningar, resurser, personal och pengar som om de hade samlats, samordnats och spridits över valkretsen hade kunnat få en verklig effekt istället för att slösas bort på 10 församlingar. Om detta fortsätter att vara mönstret för den irländska högern, där alla får ha ett parti som representerar dem perfekt, där kompromisser och koalitioner ses som bannlysta, då kommer vi att se samma partier på samma maktkarusell som vi har gjort i en generation.