Palestinska asylsökande: Fråga danskarna

År 1991 lyckades 321 statslösa palestinier från Libanon ta sig in i Danmark och ansökte om asyl. Deras ansökningar avslogs av den danska kommissionen för asylsökande. Sedan ockuperade nästan 100 av dem en kyrka i Köpenhamn, med hjälp och stöd av dess pastor. Det blev ett humanitärt ramaskri från de vanliga misstänkta, vänsterorienterade sångare, skådespelare, journalister och vissa uppmärksamhetssökare, och från välmenande, pratglada präster. Den tidigare statsministern och socialdemokratiske ledaren Anker Jørgensen besökte den ockuperade kyrkan. Den populära rocksångaren Kim Larsen gav en konsert till stöd för de asylsökande. Men den konservative justitieministern Hans Engell stod fast vid att palestinierna inte skulle släppas in. Slutligen körde en majoritet i det danska parlamentet över den konservativa-liberala minoritetsregeringen. Socialdemokraterna, de socialliberala och Socialistisk Folkeparti antog 1992 en särskild lag som gav hela gruppen asyl i Danmark. De konservativa, liberalerna och folkpartiet röstade emot.

Två tredjedelar av den ursprungliga gruppen dömd

Nu har det gått mer än trettio år, så det är dags att göra bokslut. Siffrorna har kommit. Av de 321 asylsökande har 204, eller nästan två tredjedelar, under perioden 1992-2019 dömts för något brott. Av dessa 204 har 71 dömts till fängelse, ibland villkorligt, och resten till böter på mer än 200 euro; mindre böter än så ingår inte i siffrorna. Av de 321 asylsökande lever 176 på statliga bidrag, de flesta genom ”förtidspensionering” (122 personer, en eufemism för att de är arbetsoförmögna). I slutet av 2019 bodde 270 i denna första grupp på 321 fortfarande i Danmark.

Hans Engell, justitieministern som avslog palestiniernas ansökningar, är nu journalist. I en intervju med den socialdemokratiska nättidningen
Pio
Han säger: ”Vi var emot speciallagen, eftersom sådana lagar endast bör antas under särskilda omständigheter. Det fanns ingen rättslig grund för att denna grupp skulle ha kunnat släppas in i Danmark. De som röstade för speciallagen kunde dock inte ha förutsett vad som skulle hända. De kan inte klandras. Men dessa asylsökande borde inte ha släppts in.

Naturligtvis finns det individer från denna grupp som har arbetat hårt och gjort bra ifrån sig i Danmark. Engell säger själv att han nyligen åkte taxi och att taxichauffören tackade honom så hjärtligt för att han fått asyl i Danmark. ”Jag kände mig tvungen att berätta för honom att han inte kom in genom min röst. Tvärtom kämpade jag hårt mot den särskilda lagen.

En tredjedel av den andra generationen dömd

Hela affären var ett stort misslyckande, vilket nu erkänns av alla större partier i Danmark, inklusive socialdemokraterna. En av de aktivister som 1992 kämpade för gruppen, Fathi El-Abed, medger att siffrorna är dystra, men han påpekar att situationen verkar vara något bättre för de 999 barnen från gruppen. Av denna andra generation hade 337, eller en tredjedel, under 2019 dömts för brottslig verksamhet, och de flesta hade fått böter: 132 hade dömts till fängelse, villkorligt eller ej. Av de 999 barnen fick 372 statligt stöd, men för 194 av dem var stödet kopplat till utbildningsprogram av något slag. Lite komfort!

Folkpartiets ledare, Pia Kjærsgaard, ställde de frågor i parlamentet som ledde till offentliggörandet av dessa extraordinära siffror. I en intervju med Pio är hon mer frispråkig än den tidigare ministern Engell. ”Detta var ett stort misstag. Jag varnade för den särskilda lagen. Men naiva socialdemokrater och socialliberaler var fast beslutna att låta dessa människor stanna i Danmark. Nu måste vi stå ut med kriminalitet, otrygghet och stora utgifter av offentliga medel.

En kultur av våld?

För närvarande finns det starka påtryckningar på Island från vissa högljudda anti-israeliska grupper om att släppa in omkring 100 palestinier från Gaza, även om de inte är isländska medborgare. De övriga nordiska länderna har mer eller mindre begränsat sina insatser i Gaza till sina egna medborgare (oftast av palestinskt ursprung). Kanske kan man dra lärdom av affären i Danmark 1992, naturligtvis inte för att en grupp olika individer skulle kunna dömas som helhet och i förväg, utan snarare för att social integration är svår om invandrare kommer från en kultur där våld accepteras och till och med applåderas och där människor inte ser något fel i att gå på socialbidrag trots att de är fullt kapabla att arbeta.