Enligt en undersökning från Europeiska revisionsrätten som offentliggjordes den 13 december 2023 får två av tre praktikanter i Europeiska unionen betalt. En del av dem, cirka 365 000, får ekonomisk ersättning från EU-medel. Med tanke på att antalet praktikanter per år uppskattas till 3,7 miljoner uppgår EU:s finansiering av praktikersättningar till cirka 10 procent av det totala antalet praktikanter och 15 procent av dem som faktiskt får ersättning. Detta verkar redan vara en mycket betydande siffra, som inte behöver prioriteras ytterligare.
Enligt rådets rekommendation om en förstärkt ungdomsgaranti främjar EU praktikplatser i alla sina medlemsstater. Sedan 2013 har det ansetts önskvärt att ungdomar under 30 år praktiserar inom fyra månader efter att de blivit arbetslösa eller avslutat sin utbildning.
År 2023 har andelen ungdomar mellan 18 och 25 år som har genomfört minst en praktikperiod i Europeiska unionen varit 78 procent i genomsnitt. Den medlemsstat som har lägst andel är Sverige med 53 procent, medan Tyskland ligger på första plats med 90 procent.
Å andra sidan rekommenderar den förstärkta ungdomsgarantin att ungdomar genomför sina praktikperioder utanför sin egen medlemsstat. Hittills har detta uppnåtts av 21 procent av praktikanterna, enligt den nämnda undersökningen av EU:s revisorer. Återigen visar ett sådant genomsnitt olika grader av framgång beroende på ursprungsmedlemsstaten: 2023 reste endast 11 procent av de portugisiska praktikanterna utomlands till något annat territorium i unionen, medan 28 procent av praktikanterna i Rumänien inte genomförde sin praktik i sitt eget land.
Dessa siffror visar i själva verket att de allra flesta arbetsgivare och praktikanter fortfarande föredrar att praktiken äger rum i deras ursprungsmedlemsstat, snarare än att uppfylla den önskan som uttryckts av de nuvarande EU-institutionerna.
Europeiska unionen kräver också att varje praktik regleras genom ett skriftligt avtal mellan arbetsgivaren och praktikanten; detta görs i 68 procent av fallen. En liknande siffra, 68,7 procent, uppnås när det gäller att ge praktikanter samma arbetsvillkor som för ordinarie anställda. Man kan i detta avseende fråga sig om denna jämlikhet också iakttas när det gäller praktikanter från EU:s institutioner, till exempel när det gäller sjukförsäkring eller krav för tillträde till arbetsplatsen.
När det gäller längden föreslår unionen en minimilängd på trettio dagar och en maximilängd på sex månader. I praktiken är det endast 16,7 procent av praktikperioderna som är kortare och endast 14,4 procent som sträcker sig längre än den angivna maximiperioden.
När det gäller betald praktik leder Polen EU:s 27 medlemsstater med mer än 85 procents efterlevnad av EU:s rekommendation att ge praktikanten ekonomisk ersättning. I den andra änden av spektrumet får mindre än 40 procent av de tyska praktikanterna någon lön under sin praktikperiod.
Inom EU:s institutioner erbjuds cirka 5000 praktikplatser varje år. Detta motsvarar 0,1 procent av det totala antalet befintliga medlemsstater i unionen, en mycket marginell mängd. Intressant nog är de flesta praktikanter vid EU:s institutioner av italiensk nationalitet, mer än 10 procent. Dessutom dominerar ansökningar om sådana praktikplatser från Italien massivt, mer än 25 procent av de totalt 68000 per år. Spanien och Frankrike ligger på andra respektive tredje plats när det gäller antalet ansökningar från EU:s medlemsstater, men ingen av de två når ens upp till 50 procent av de italienska kandidaterna. Trots att antalet ansökningar från Tyskland är mindre än hälften av antalet ansökningar från Spanien, är de tyska praktikanterna 15 procent fler än sina spanska kamrater. Praktikanter från länder utanför EU är fler än de från 17 medlemsstater.
Källa till bilden: The Business Standard