Populism, bra och dåligt

Europeisk dagbok: Aix-en-Provence

Aix-en-Provence, ”staden med de tusen fontänerna”, är en av de finaste och trevligaste städerna i Frankrike, och faktiskt i hela Europa.
Den är ganska gammal, grundad 123 f.Kr., och under medeltiden var den huvudstad i den vackra regionen Provence som först 1486 blev en del av Frankrike.
Centrum är pittoreskt med ståtliga byggnader, smala gator och breda torg.
Stadens brasserier och utomhuscaféer besöktes i slutet av 1800-talet av två berömda invånare, Paul Cézanne och Émila Zola, som var skolkamrater, och senare av Ernest Hemingway och hans vänner.
Jag har haft stor glädje av mina många besök i Aix.
Under den andra veckan i juli 2024 befann jag mig återigen i staden för att hålla ett föredrag på en sommarskola som professor Pierre Garello, professor i ekonomi vid Aix-Marseille universitet, hade organiserat för två franska tankesmedjor, IES Europe och IREF.
Temat för sommarskolan var ”Restoring Freedom to Move Away from Chaos”.
Bland talarna fanns de franska forskarna Jean-Philippe Delsol, Nicolas Lecaussin och Philippe Nemo, den brittiske författaren Lord Syed Kamal, den argentinske ekonomen Emilio Ocampo, den amerikanske ekonomen Nikolai Wenzel och den svenske politiske teoretikern Nils Karlson.
Mitt anförande handlade om den nordiska liberalismens relevans för detta tema.

De nordiska liberalerna

Jag hävdade att det fanns en stark liberal tradition i de nordiska länderna, vilket Montesquieu hade erkänt när han i Lagens anda skrev att de skandinaviska nationerna ”har varit frihetens källa i Europa, vilket är att säga nästan allt som finns av den idag bland människor”.
Men de nordiska länderna var framgångsrika trots socialdemokratin, inte på grund av den.
De tre pelarna i den nordiska framgången var en tradition av rättssäkerhet, frihandel och social sammanhållning.
Dessa pelare beskrevs av framstående nordiska tänkare.
Den isländske 1200-talskrönikören Snorri Sturluson gav i sin historia om de norska kungarna tydligt uttryck för tanken att kungar inte stod över lagen och kunde avsättas om de bröt mot ett underförstått avtal mellan dem och deras undersåtar och skapade rättsosäkerhet.
Den svenske 1700-talspastorn och politikern Anders Chydenius argumenterade för frihandel och en i stort sett självreglerande ekonomi i en skrift från 1765, elva år innan Adam Smith publicerade The Wealth of Nations.
Den danske 1800-talspastorn, poeten och politikern Nikolaj F. S. Grundtvig stödde nationalstaten som för honom främst var en plats för spontant samarbete i privatskolor, fristående församlingar, olika klubbar och frivilliga föreningar: det var detta som skapade social sammanhållning, i en lång och långsam process.

Invandring och federalism

I mitt anförande diskuterade jag också begränsningarna i två vördnadsvärda liberala idéer, om det fria flödet av människor över gränserna och federalism.
Som Friedrich von Hayek påpekade i ” The Constitution of Liberty” kan obegränsad invandring leda till missnöje och konflikter.
Det var inget problem om en polack åkte till England för att söka arbete, eller en islänning till Danmark.
Men om människor kom till Europa från olika kulturer där våld inte förkastades, hårt arbete inte respekterades och kvinnor och minoritetsgrupper förtrycktes, då kunde det bli problem, vilket det också har blivit.
Den andra liberala idén, federalism, var förvisso önskvärd om den innebar ekonomisk integration, en utvidgad fri marknad.
Men ”politisk integration” var ofta bara en eufemism för centralisering.
Det var dags, sade jag, att återuppliva subsidiaritetsprincipen – att beslut ska fattas så nära dem som de berör som möjligt – som skulle utgöra grunden för den europeiska lagstiftningen, men som har ignorerats av europeiska institutioner som Europeiska kommissionen och Europeiska unionens domstol.
Drömmen om en europeisk supermakt, Europas förenta stater, borde överges och ersättas av ett nationalstaternas Europa.
En möjlig modell var Nordiska rådet, som var ett forum för rättslig integration och politiskt samarbete med endast ett minimalt överlämnande av suveränitet.

God populism

Efter föredragen på sommarskolan följde livliga diskussioner.
När min gode vän Nils Karlson argumenterade mot populismen, som han nyligen gett ut en bok om, och ställde den i motsats till liberalismen, gjorde jag några skeptiska kommentarer.
Vad är populism?
I Oxford Learner’s Dictionary definieras det som ”en typ av politik som gör anspråk på att representera vanliga människors åsikter och önskemål”.
Jag kan inte se något fel med det, åtminstone inte i en liberal demokrati.
Man kan faktiskt skilja mellan bra och dålig populism.
Ronald Reagan och Margaret Thatcher var till exempel båda populister i god bemärkelse: de ville tygla den förankrade eliten i Washington DC och London och överföra makt från dem till vanliga människor, skattebetalare, konsumenter och väljare.
De använde sig båda omväxlande av hoppets och rädslans språk.
De gav hopp om materiell förbättring genom ekonomisk tillväxt, och de vädjade till rädslan, Reagan för det kommunistiska ”onda imperiet”, Thatcher för mobbande fackföreningsledare.
De var båda skickliga politiska entreprenörer, som identifierade och organiserade intressegrupper som kunde stödja dem.
Ett exempel på detta var Thatchers försäljning av kommunala bostäder, som skapade en politisk valkrets för henne.
Detta var populism, men det var inget fel i att göra oansvariga hyresgäster till ansvarsfulla ägare (även om prissättningen naturligtvis inte fick snedvrida bostadsmarknaden på ett betydande sätt).
Ett annat exempel skulle vara om statliga företag privatiserades genom att priset på aktierna i dem hölls så lågt att köparna (som borde vara så många som möjligt) nästan säkert skulle göra en vinst.
På så sätt skulle ännu en politisk valkrets skapas.
Varför ska djävulen ha alla de bästa melodierna?

Dålig populism

Alla politiker måste i någon mån vara populister om de ska kunna behålla sina jobb.
Vad liberala tänkare måste göra är att utforma en politik där röstberättigade gruppers egenintresse sammanfaller med allmänintresset.
De kan bara på egen risk ignorera ”vanliga människors åsikter och önskemål”, för att använda orden från Oxford Learner’s Dictionary. Men Karlson har säkert rätt i att det också finns dålig populism: när demagoger för att få röster främjar särintressen som uppenbart strider mot allmänintresset, som protektionism i stället för frihandel, och när de försöker väcka hat mot ”de andra”, de rika enligt extremvänstern och judar eller muslimer enligt extremhögern (samtidigt som extremvänstern nu, otroligt nog, faktiskt har anslutit sig till extremhögern i sin antisemitism).
De arketypiska populisterna i detta avseende kan tyckas vara Lenin och Hitler.
För att få och behålla makten i Ryssland lovade Lenin bönderna land och fred.
Hitler lovade tyskarna att han skulle avsäga sig Versaillesfördraget, som allmänt ansågs vara orättvist, och han framställde judarna som ondskefulla och farliga (vilket han kanske själv trodde att de var).
Men kanske kan Lenin och Hitler inte riktigt betecknas som populister eftersom deras egentliga mål inte var att ge folket vad folket ville ha, utan snarare vad de själva ville ha.
Lenin ville egentligen inte att bönderna skulle äga jord, och han önskade en världsrevolution som säkerligen inte skulle ha varit fredlig.
Hitler dolde också sina verkliga mål för de tyska väljarna, i synnerhet utrotningen av judarna.

Demagogi

Den populism som Karlson diskuterar och kritiserar är mycket mindre dramatisk än Lenins och Hitlers.
Det är i grunden demagogi, den invandringsfientliga och antielitistiska retorik som Karlson tillskriver politiska partier som Fidesz i Ungern, Nationell samling i Frankrike, UKIP i Storbritannien, AFD i Tyskland, Fremskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti i Danmark, Sverigedemokraterna och Trumps republikanska parti.
Karlson må ha rätt i många av sina utfall mot dessa partier och deras ledare, men några av dem har dock uppfattat fyra viktiga sanningar.
Två av dem nämnde jag redan i mitt anförande i Aix.
Den ena är att många väljare inte kommer att acceptera massinvandring från kulturer som inte delar den västerländska betoningen på mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen, tolerans, självtillit och hårt arbete.
Den andra sanningen, som är relevant för EU:s medlemsländer, är att många väljare inte heller kommer att acceptera EU:s ökande centralisering.
En tredje sanning är att det allmänna argumentet för frihandel kan vara övertygande, och enligt min mening korrekt, men att det kanske inte är helt tillämpligt på Kina under kommunisterna.
Det förefaller mig, liksom det gör för den skotske historikern Niall Ferguson och många andra forskare, som om de kinesiska kommunisterna för ett kallt krig mot väst.
De ägnar sig också åt orättvisa handelsmetoder.
Den fjärde sanningen är att många väljare inte kommer att acceptera absurditeterna i cancel-kulturen och den utbredda wokeismen på västerländska universitet och i medierna.
Dessa fyra sanningar handlar om vad väljarna faktiskt kommer att acceptera.
Naturligtvis bör vi skilja mellan detta och vad som är moraliskt försvarbart.
Men kanske är det ”vanligt folk” som har rätt i dessa fyra frågor, inte eliten i London, Bryssel och Washington DC.