”Populismens” ryggradskolonn

”Många unga människor är inte främlingsfientliga men deras liv är otrygga, säger experter, mitt i kriser på bostads- och sjukvårdsområdet”. Så börjar den senaste artikeln i The Guardian (gudarna skall veta att det finns många) där man försöker förklara omröstningen i det allmänna val som hölls i Nederländerna förra månaden. I synnerhet segern för Geert Wilders och hans politiska parti. För gammelmedia (eller åtminstone den största delen av dem) måste varje gång ett parti som är emot öppna gränser vinner titeln innehålla ”populism” och skälen till segern måste innehålla många nyanser, med undantag för elefanten i rummet – invandringen. Ibland är det bostadskrisen, ibland är det ”rysk inblandning”. Ibland är det 4chan och ”meme-kultur” i kombination med våldsamma videospel. Andra gånger är det ekonomin. Det är ”ett förkastande av den rika eliten” eller ”en röst mot sociala åtgärder för de fattiga”. Men det är aldrig, aldrig någonsin, invandring. Åtminstone inte för så många av dem.

Men för den europeiska medborgaren ser saker och ting annorlunda ut. Och till och med unionens officiella organ för allmänhetens uppfattning visar det. Enligt Eurobarometern har de europeiska medborgarnas främsta och största oro sedan 2017 varit invandringen, den öppna gränspolitik som inte debatterades särskilt mycket, utan snarare infördes i början av den islamiska migrationskrisen 2015-2016. Sedan dess anser 58% av EU-medborgarna att ”integrationen” misslyckades (Nota bene: Europeiska kommissionen presenterar det inte på det sättet. Den skryter med att ”42 % anser att den var en framgång”. Ordvalets makt…). Än i dag är invandringen den viktigaste frågan vid sidan av kriget i Ukraina och den inflation som varit kopplad till det sedan starten. Det är inte raketforskning, det är ett enkelt statistiskt faktum. Människor oroar sig för två huvudsakliga saker. Den ena ligger utanför Europeiska unionens gränser (så möjligheten att ändra verklighetens fiber genom politiska åtgärder är relativt liten), och den andra ligger <på> vid unionens gränser och innanför dem. Det är invandring.

Så varför denna skillnad i presentation? Låt mig inte bli missförstådd: sjukvård, bostadspriser, ekonomin och andra frågor är verkligen mycket viktiga. Trots detta är ”ryggraden” i den ”populistiska” uppstigningen densamma som den alltid har varit. Invandring. Massinvandring. Genom att tona ned dess betydelse försöker gammelmedia få EU-medborgarna att glömma att det 2015, i början av allt detta, fanns människor, människor med namn och efternamn, människor som tillhör vissa politiska partier … som uppmuntrade fenomenen.

Ibland, när detta faktum blir alltför påtagligt, försöker de medieaktörer som stöder de etablerade politiska partierna att främja en världsbild där avvisandet av islamiska (och vissa afrikanska) invandrare beror på någon form av glödande etnonationalism. En stor del av befolkningen framställs helt enkelt som rasister av naturen. Och även om det faktiskt finns vissa marginella organisationer och personer som främjar rasism i hela Europa, är deras antal förmodligen på historiskt låga nivåer.

Om man frågar en vanlig anhängare av en strängare migrationspolitik (och/eller omlokalisering), skulle de främsta motiven för denna hållning vara kriminalitet och enklavisering. Och åtminstone statistiskt sett har de rätt. Detta är inte längre en fråga om uppfattning, som det var när de första vågorna av papperslösa migranter började strömma in på den gamla kontinenten. Det råder stor enighet bland dem som övervakar brottsligheten om att den islamiska invandringen kraftigt förstärker fenomenet.

Under 2017, 74,4% av stölderna i Tyskland hade invandrare som gärningsmän. 37% av alla våldtäkter och 30% av morden tillskrevs också invandrare. En ännu mer oroande studie som gjordes av Sveriges Television 2018 visade att över 58 % av de dömda våldtäktsmännen var icke-medborgare. I Danmark har brottslighet efter etnicitet dokumenterats ännu mer utförligt, och resultaten visar att av de 10 etniciteter som är mest dömda för brott kommer 8 från muslimska länder. Och denna uppräkning skulle kunna göras mycket längre, men det är inte poängen.

Intervjuad av Frankrike24Den politiska konsulten Johannes Hillje, som också är författare till en oansenlig (den har inte ens översatts) ”Propaganda 4.0: how far-right populists do politics” uttryckte besvikelse över att VVD (Mark Ruttes center-högerparti) ”inte hade någon makt att sätta villkoren för debatten om Wilders föredragna teman”.

Med all respekt för Wilders, detta är en oraffinerad överskattning av hans politiska skicklighet. De aspekter som gammelmedia försöker lyfta fram, ibland genom kampanjmakare och konsulter, har egentligen en mycket enklare förklaring. Det var inte Wilders som satte tonen i debatten inför valet i Nederländerna. Det var samhället. Wilders sålde bara skor i rätt storlek för fotens längd. Han fastställde inte längden. Under 2018, efter de stora migrationsvågorna från islamiska länder, var 39 % av nederländarna helt för att minska eller stoppa fenomenet helt och hållet. Under föregående år fick Wilders blygsamma 13% av rösterna i valet. Nya opinionsundersökningar om nederländarnas åsikter är svåra att få tag på, eftersom de enheter som skulle finansiera sådan forskning också är få. Men en logisk korrelation skulle säga att Wilders fångade 1/3 av de invandringsfientliga rösterna på den tiden. Samma 1/3 nu (25% i de allmänna valen 2023) skulle innebära att 75% av landet motsätter sig fenomenet.

På detta skulle kosmopoliten och de kloka (åtminstone enligt deras egen uppfattning) centristerna eller vänsterintellektuella hävda att det enda som ökat är populisternas förmåga att utnyttja den procentandel av medborgarna som motsätter sig migration. Men det kunde inte vara ett grövre exempel på kognitiv gymnastik. Ett sådant uttalande kan inte göras längre, eftersom de flesta av de ”vanliga partierna” under det senaste året eller två har antagit (med ett diskutabelt mått av perfiditet) en invandringskritisk hållning i sin politik. Se bara på hur PPE försöker efterlikna retoriken genom Manfred Weber, som verkar genuin i sin övertygelse, och några av deras nationella partier som Forza Italia eller Spaniens folkparti. Även vissa partier på vänsterkanten är nu emot öppna gränser, åtminstone retoriskt. Overton-fönstret har förskjutits.

Men med ett så rikt utbud för den invandringskritiska väljaren, som nu befinner sig i majoritet på EU-nivå, varför rösta ”populistiskt”? Här har jag två svar. Den ena är en oundviklig faktor, och den andra är relaterad till perceptuell autenticitet. För det första upplever ”mainstream-partierna” kulmen på vad vi kan definiera som en erosion av förtroendet.

Medborgare som tidigare var hoppfulla och mottagliga för de löften som gavs under valkampanjerna ser nu på dessa försäkringar med skeptiska ögon. Flera faktorer bidrar till denna utbredda misstro och skapar en desillusionerad väljarkår som ifrågasätter uppriktigheten och genomförbarheten i de politiska löftena.

En viktig anledning till denna skepsis är den historiska meritlistan över icke infriade löften. Under årens lopp har medborgarna kunnat bevittna ett mönster där politikerna ger stora löften under valkampanjerna, men sedan inte lyckas infria dem när de väl har tillträtt. Oavsett om det handlar om ouppfyllda ekonomiska mål, misslyckade sociala reformer eller miljöproblem som inte åtgärdats har medborgarna vant sig vid att klyftan mellan retorik och verklighet blir allt större. Detta återkommande tema har skapat cynism och fått väljarna att ifrågasätta politikernas verkliga engagemang för sina uttalade mål (vilket de faktiskt borde göra).

Dessutom har tillkomsten av sociala medier och omedelbar kommunikation avslöjat de politiska kampanjerna bakom kulisserna. Medborgarna har nu oöverträffad tillgång till realtidsinformation, vilket gör att de kan granska varje steg och uttalande som politikerna gör. Denna ökade transparens förmänskligar, men slår också undan benen på de personer som av gammelmedia kan säljas in som försynta frälsare. Den fria marknaden för frälsare är friare än någonsin.

Och här kommer autenticitetens lockelse in. En viktig aspekt av den ”populistiska” dragningskraften ligger i den raka och ofiltrerade kommunikationsstil som dessa kandidater använder sig av. Till skillnad från sina vanliga motsvarigheter uppfattas dessa karaktärer ofta som att de talar direkt till vanliga medborgare, använder ett språk som är relaterbart och saknar den politiska jargong som kan distansera politiker från allmänheten. Denna autenticitet i kommunikationen skapar en känsla av samhörighet, vilket gör att löftena framstår som mer äkta och anpassade till den verklighet som väljarna ställs inför.

Det hjälper inte heller de etablerade politiska partierna (särskilt i Västeuropa där fenomenet drabbat hårdast) att det finns påtagliga exempel i unionen (och runt omkring) på en hårdhänt hantering av frågan. Man behöver inte titta längre än till Lag och Rättvisa i Polen och (trots sina många brister) Viktor Orbán i Ungern. Deras beslut att kraftigt förstärka gränserna och i viss mån bli radikala när det gäller strikt kontroll har gett utdelning. Boris Johnsons djärva plan för återflyttning till Rwanda (som sanningen att säga var mycket mer human än vissa tidningar framställde den) var en populär åtgärd bland brittiska konservativa.

Så ja, Manfred Weber har rätt. De etablerade politiska partierna måste inse att vi inte längre kan förhala en verklig lösning på problemet med massinvandringen. Annars kommer de pelare som hittills hållit dem uppe sakta men säkert att erodera under det vatten som de och deras förespråkare i pressen definierar som ”populism”. Det enda problemet Weber har är att EPP inte kommer att lyssna på honom. Men det är en historia för en annan gång.