Preliminär överenskommelse om förordningen om förpackningar och förpackningsavfall

Förra veckan nådde det belgiska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd och Europaparlamentets förhandlare en preliminär överenskommelse om förordningen om förpackningar och förpackningsavfall, ett ambitiöst lagstiftningsförslag som Europeiska kommissionen lade fram i november 2022 för att vända trenden med en ständigt ökande produktion av förpackningsavfall.

I detta avseende fastställs i förslaget till förordning krav för förpackningars hela livscykel när det gäller miljömässig hållbarhet och märkning. Denna förordning syftar också till att bidra till att den inre marknaden fungerar effektivt genom att harmonisera nationella åtgärder för förpackningar och förpackningsavfall för att undvika handelshinder, snedvridning och begränsning av konkurrensen inom EU och samtidigt förebygga eller minska de negativa effekterna av förpackningar och förpackningsavfall på miljön och människors hälsa, på grundval av en hög nivå av miljöskydd.

Europaparlamentet godkände lagstiftningsakten vid första behandlingen i november 2023, medan Europeiska unionens råd antog sin allmänna riktlinje i december 2023, vilket gjorde det möjligt för medlagstiftarna att inleda interinstitutionella förhandlingar, s.k. trepartsmöten. Efter två politiska trepartsmöten den⁵ februari och den⁴ mars, och många tekniska trepartsmöten däremellan, nådde medlagstiftarna slutligen en preliminär överenskommelse efter det politiska trepartsmötet den⁴ mars.

Om vi går in i detalj på vad som överenskommits är några av de mest relevanta bestämmelserna i den överenskomna texten följande När det gäller kraven på ämnen i förpackningar stärker den överenskomna texten dessa genom att införa en begränsning av marknadsföringen av förpackningar i kontakt med livsmedel som innehåller alkylperfluorerade och polyfluorerade alkylämnen (PFAS) utöver vissa nivåer. Avtalet begränsar också summan av koncentrationsnivåer av bly, kadmium, kvicksilver och sexvärt krom som härrör från ämnen som finns i förpackningar eller emballage.

Lagstiftningen fastställer också mål för minskning av förpackningsavfall som ska uppgå till 15 % senast 2040, medan vissa plastförpackningsformat för engångsbruk kommer att förbjudas helt från och med 2030.

I den överenskomna texten fastställs dessutom ett mål för obligatorisk återvinning av förpackningar senast 2030, mål för lägsta återvunnet innehåll för alla plastdelar i förpackningar, mål för lägsta återvinning per vikt av genererat förpackningsavfall och ökade krav på återvinning, samt obligatoriska mål för återanvändning senast 2030 och vägledande mål för 2040 som påverkar olika förpackningar och sektorer såsom alkoholhaltiga och alkoholfria drycker, transport- och försäljningsförpackningar samt grupperade förpackningar.

Lagstiftningen innehåller också viktiga bestämmelser för att främja övergången till en cirkulär ekonomi, till exempel krav på att medlemsstaterna senast 2029 garanterar separat insamling av minst 90 % av plastflaskor för engångsbruk och dryckesförpackningar av metall varje år, och att de inrättar pantsystem (DRS) för att uppnå dessa mål. Medlemsstaterna måste också anta obligatoriska insamlingsmål och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa insamling av olika material, inklusive plast, aluminium, glas, papper och kartong.

Det är dock viktigt att påpeka att lagstiftningsakten ännu inte har antagits, och den överenskomna texten är bara resultatet av informella interinstitutionella förhandlingar mellan medlagstiftarna, som nu måste ratificeras formellt av både Europeiska unionens råd och Europaparlamentet. För det första, på rådets vägnar, måste den kompromisstext som trepartsmötena enats om först godkännas av Coreper I, för att sedan formellt kunna godkännas av Europeiska unionens råd (eventuellt vid mötet i rådet (miljö) den ²⁵ mars). När det sedan gäller parlamentet måste ENVI-utskottet först godkänna texten, för att den sedan skall kunna röstas om av parlamentets plenarförsamling (förmodligen i april).

Dessutom väntar den överenskomna texten fortfarande på grönt ljus från EU-kommissionen. Även om EU:s verkställande organ agerar som en neutral mäklare under trepartsmötena, informerar kommissionen medlagstiftarna om huruvida den samtycker till de ändringar som gjorts av dess förslag. Detta har politiska konsekvenser, eftersom rådet, om kommissionen inte kan godta de ändringar som gjorts i dess förslag, tvingas att anta ett lagstiftningsärende med enhällighet i stället för med kvalificerad majoritet. Även om kommissionen inte är med på några av de ändringsförslag som har gjorts av parlamentet och rådet, måste den besluta om den skall gå med på att säkra antagandet av lagstiftningen, eller om den skall riskera att detta ärende misslyckas.