Subscribe
Den så kallade europeiska planeringsterminen skapades 2010 som ett icke-bindande årligt förfarande för medlemsstaterna att samordna sin respektive ekonomiska politik. När det gäller de makroekonomiska, finanspolitiska och monetära områdena är detta ganska logiskt om det finns en i det närmaste gemensam valuta i Europeiska unionen, euron. Alla europeiska nationer som har anslutit sig till den monetära unionen avstår per definition från en egen penningpolitik, som nu kommer att styras från Frankfurt. Detta kräver att de underliggande villkoren för att hålla den gemensamma valutan på en nivå som återspeglar unionens ekonomiska makt och den inre marknaden beaktas och tas om hand. Med tanke på dess betydelse kan detta instrument för icke-bindande lagstiftning faktiskt betraktas som ganska starkt. Under de senaste åren har den europeiska planeringsterminen dessutom utvidgats till att omfatta miljöpolitik och på senare tid även bredare och bredare sociala frågor. Varför detta är nödvändigt och hur olika politiska grupper reagerar på denna trend i Europaparlamentet är därför en nödvändig övning, särskilt med tanke på att många befogenheter under rubriken ”sociala” i praktiken kan överföras till Bryssel, även om de formellt sett tillfaller och förblir hos medlemsstaterna. Genom ett nytt förslag till betänkande, som författades av den spanska ledamoten Maravillas Abadia Jover i början av den nuvarande mandatperioden, uppmanar Europeiska folkpartiets grupp kommissionen att inkludera särskilda rekommendationer om överkomliga bostäder i den europeiska planeringsterminen och att främja bostadsinvesteringar, bland annat genom Europeiska investeringsbankens finansiella instrument. Man anser också att översynen av EU:s regelverk för bostadssektorn bör skydda husägare från ytterligare minskande utbud. Detta har dock två uppenbara brister: för det första är termen ”EU:s regelverk för bostadssektorn” tvetydig, eftersom regelverket för bostadssektorn huvudsakligen tillhör medlemsstaterna, och EU inte har någon behörighet i frågan utöver ett enda omnämnande i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna; och för det andra behöver inte husägare skyddas från minskande utbud, eftersom de faktiskt gynnas av det – de som behöver skyddas från minskande utbud är de medborgare i medlemsstaterna som vill bli husägare och som hindras från att äga på grund av ett minskande utbud. EPP:s föredragande i ärendet uppmanar dessutom den europeiska planeringsterminen att ta itu med ensamhetens socioekonomiska inverkan på produktivitet och välbefinnande genom att främja en EU-strategi. Varför inte uppmuntra medlemsstaterna att stödja familjen, i stället för att kringgå vädjan om denna traditionella institution, samhällets grundpelare som den konservativa Pragdeklarationen skulle uttrycka det? Abadia Jover föreslår ett europeiskt kort för stora familjer, även om detta enligt subsidiaritetsprincipen bättre kan uppnås på nationell nivå. Reaktionen från de europeiska konservativa och reformisterna (ECR), i form av ändringsförslag som lagts fram av tre av ECR:s sex ledamöter i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, Maląg, Teodorescu och Elena Donazzan, är att uppmana kommissionen att genomföra konkurrenskraftskontroller av varje nytt lagstiftningsförslag, med hänsyn till EU-lagstiftningens övergripande inverkan på företag, liksom på annan EU-politik och andra EU-program.
Samtidigt uppmanar den andra stora politiska gruppen som utmanar den centralistiska trenden, gruppen Patrioter för Europa, kommissionen att undvika att lägga bördan av energieffektivitetsomvandlingar av hus på familjer och att sätta Europa i spetsen för forskning och innovation globalt, särskilt inom omstörtande teknik, för att uppnå målet att 3 procent av BNP ska gå till forskning och utveckling senast 2030. Det är framför allt den ungerska och den franska delegationen i den sistnämnda gruppen, som företräds av Pál Szekeres och Mélanie Disdier, som försöker korrigera förslaget till betänkande i den riktningen. Källa till bilden: Wikipedia