RRNP som en stor möjlighet för repowering i Italien

Yttranden från presentationen av Europeiska revisionsrättens rapport för 2022.

Presentationen av Europeiska revisionsrättens årsrapport för budgetåret 2022 hölls på förmiddagen den 24 november 2023 i Rom, i den italienska senatens palats, under ledning av ECR:s generalsekreterare, parlamentsledamot Antonio Giordano (FdI).

Giordano inledde mötet med att sammanfatta Europeiska revisionsrättens viktigaste befogenheter och påminde om att det är en institution som alltid har ökat sitt utrymme under de senaste åren. I sitt tal riktade han stor uppmärksamhet mot subsidiaritetsprincipen, som är tydligt inskriven i de europeiska fördragen, och noterade att den ännu inte har fått sin rättmätiga plats. ”Denna princip – förklarar Hon. Giordano – skulle konfigurera den gräns där det är lämpligare för den nationella staten att hantera en viss verksamhet eller reglering. Ju mer subsidiariteten höjs, desto mer minskar utrymmet för Europeiska unionen, och ju mer den sänks, desto mer tenderar Europeiska unionen att lagstifta ”överflödigt”, vilket alltmer undergräver de lokala realiteterna.

Vid öppnandet talade ministern för förbindelser med parlamentet Luca Ciriani (FdI, ECR) inledde med en varning om hur Europeiska revisionsrättens verksamhet konkret visar behovet av att lokala myndigheter garanterar genomförandet av stora arbeten inom den tid som de är giltiga för samhället, med skydd mot kriminella personer och spekulanter, som söker offentliga resurser för att berika sig själva på samhällets bekostnad.

Rapporten lades fram av Pietro Russo, domare i Europeiska revisionsrätten, som uttryckte olika överväganden. Han började med att särskilt fokusera på sammanhållningsfonderna som, trots att de utgör cirka 40,4 procent av hela EU-budgeten, fortsätter att uppvisa stor komplexitet i de byråkratiska förfarandena för att fördela dessa resurser i varje stat. Under årens lopp har Italien alltid rankats bland de sista nationerna när det gäller utgiftskapacitet, vilket är anledningen till att ledningen under ledning av Giorgia Meloni, med stöd av ministern för Europafrågor Raffaele Fitto (FdI, ECR), omedelbart koncentrerade stora ansträngningar för att vända trenden redan 2023. I redogörelsen för rapporten tog Dr. Russo tillfället i akt att redogöra för några viktiga konkreta fall för att ge en översikt över den kontrollverksamhet som revisionsrätten är skyldig att utföra. I detta fall betonades att de i Grekland hade upptäckt avsaknaden av genomförandebestämmelser som kunde ge grönt ljus för utbetalningen av de förväntade medlen, eller hur vissa dokument i Spanien till och med hänvisade till perioder innan deras plan för återhämtning och resiliens skapades och därför inte kunde användas som grund för utbetalningen av delbetalningen.

Ledamoten Caterina Chinnici (FI, EPP), vice ordförande i CONT (budgetkontrollutskottet), presenterade i sitt anförande en rad utmaningar som måste hanteras för att fullt ut hantera det enorma belopp som summan av strukturfonderna och nästa generations EU utgör.
Först och främst det grundläggande behovet av att förenkla förfaranden, även rationalisering av skyldigheter, så att felprocenten minskar alltmer, bestämd i förekomsten av fall av djupgående komplexitet. Ett förslag som hade formulerats var till exempel användningen av klumpsummor, men med svårigheten att följa finansieringsprocesserna med effektiva och ständiga kontroller. Vi får inte glömma att det finns en stor risk för att medlemsstaterna inte kommer att utnyttja möjligheterna till finansiering genom delad förvaltning utan den nödvändiga rationaliseringen: för att garantera insyn i förvaltningen av medel utan att bromsa finansieringsmaskinen kan man tänka sig en lösning som innebär ett enda integrerat övervakningssystem mellan EU och nationalstaterna.

Det är under alla omständigheter nödvändigt att EU:s fonder öppnar nya vägar, med tanke på deras vikt i EU:s budget och därmed i den beskattning som krävs av medborgarna i EU:s medlemsstater: Revisionsrättens generalsekreterare Franco Massi understryker att en ”bra utgift” är den viktigaste försäkringen för att upprätthålla den ”demokratiska cirkeln”. I den meningen är det visserligen den lagstiftande makten som ska besluta om budgetreglerna, medan den verkställande makten ”förvaltar” medlen genom att fastställa de mål som ska genomföra regeringens politiska program, men det hela – understryker Massi – måste uppfylla mycket specifika kriterier för effektivitet, ändamålsenlighet, kostnadseffektivitet, legitimitet och aktualitet. Tidsvariabeln kan, om vi tänker efter, till och med göra en offentlig investering värdelös och föråldrad, hur stor den än är.

Carlo Alberto Manfredi Selvaggi, chef för PNRR:s uppdragsstruktur, pekade på de skäl som hade gett upphov till Next Generation EU, nämligen att reagera på pandemisituationen. Först efter konflikten mellan Ryssland och Ukraina tillkom hela den del som rör RepowerEU. Dagens situation skiljer sig ytterligare från den 2020, men den viktigaste principen bakom projekten har förblivit densamma: inte pengar att spendera, utan mål att uppnå. Ett paradigmskifte som innebär att medel tilldelas på grundval av en prestationsbaserad parameter, enligt vilken målet uppnås först, och först därefter erhålls pengarna. Logiken säger att om målet inte nås så utlöses inte finansieringen och därmed slösas inga pengar bort. Å ena sidan hade detta ett kostnadseffektivitetskriterium, å andra sidan innebar det att viktigare verk inte kunde inkluderas.

Ordförande för deputeradekammarens finansutskott, Hon. Marco Osnato (FdI, ECR) återvände till temat förenkling och förklarade hur det härrör från medvetenheten om att de slutliga målen måste vara tydliga, annars är risken att gå vilse i samtal som inte är tillgängliga och därför i en misstro mot ekonomisk tillgänglighet, medan prof. Luciano Monti från LUISS Policy Observatory betonade, för att återgå till kriteriet om aktualitet, hur ”risken” att inte använda medlen väl (eller inte alls) istället blir en möjlighet: om ett medlemsland, vilket är Italien eller någon annan, visar att det verkligen bryr sig om att uppnå vissa mål, blir PNRR nyckeln till att genomföra befintliga projekt, hållbara i sig eftersom de redan är kopplade till ett projekt, vilket gör dem till verklighet genom europeiska medel.

En nödvändighet, vilket också togs upp och framhölls av statssekreteraren vid ekonomi- och finansministeriet, Hon. Lucia Albano (FdI, ECR), som sedan redogjorde för de mer eller mindre tydliga likheterna mellan PNRR och Marshallplanen, ett namn som till och med lånats av Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen själv.

Slutsatserna från evenemanget anförtroddes åt Domenico Lombardi, direktör för LUISS Policy Observatory, enligt vilken ett av målen med mötet var att skapa en plattform för dialog mellan företrädare för regeringen och företrädare för akademiska institutioner och redovisningsdomstolar: ett perfekt uppnått mål. Under förmiddagen blev många medvetna om att Lombardi, som är utbildad ekonom, på ett skickligt sätt kopplade samman begreppet kostnad, inte så mycket ”redovisning” som ekonomiskt. Det har funnits en medvetenhet om att oegentligheter – om inte rent olagliga handlingar – är källor till kostnader som, förutom att de inte är bra för systemet, får återverkningar på samhället; att ”rädslan för att göra misstag” hos den offentliga förvaltningen leder till uppskjutanden som sedan ger ytterligare ”kostnader” i form av tid för investeringar och finansiell tillgänglighet av medel; och att det är nödvändigt att bygga samarbete mellan tillsynsorganen och de offentliga förvaltningarna så att de konkret kan stödja alla dessa lokala förvaltare, som kanske har olika bakgrunder från finans- och redovisningsvärlden.

Mötet mellan politik och institutioner med finanspolitiska och monetära befogenheter har därför visat på det omfattande arbete som måste göras för attRRNP skall få en betydande relevans för utvecklingen i Italien och Europa.