Subscribe
I det stora geopolitiska schackspelet har väst eventuellt hittat ett nytt knep: att använda Rysslands egna frysta tillgångar för att återuppbygga den nation som man försökte nedmontera. Det är ett drag som kombinerar poetisk rättvisa med finansiell pragmatism och vänder på steken mot Moskva på ett sätt som inte ens den mest rutinerade Kreml-strategen hade kunnat förutse. Men är ett sådant drag möjligt?
De frusna miljarderna
När Ryssland beslutade sig för att gå in i Ukraina utan inbjudan 2022 svarade västvärlden med ett sanktionssystem som skulle få en ekonom från kalla krigets dagar att rodna. En av de viktigaste åtgärderna var frysningen av ryska centralbankers tillgångar utomlands, en summa på totalt cirka 300 miljarder dollar. Dessa medel, som nu är immobiliserade i västerländska finansinstitut, utgör ungefär hälften av Rysslands totala valuta- och guldreserver. Europeiska unionen har den största delen, uppskattningsvis mellan 201 och 210 miljarder euro, medan USA och Japan har mindre delar.
Planen
I november utarbetade G7-länderna en plan för att använda räntan från dessa frysta tillgångar för att finansiera lån till Ukrainas återuppbyggnad. Planen innebär att Ukraina ska få 50 miljarder dollar i lån, varav USA bidrar med 20 miljarder dollar, EU med ytterligare 20 miljarder dollar och Kanada, Storbritannien och Japan med resterande 10 miljarder dollar. Lånen ska amorteras och återbetalas med hjälp av intäkterna från de immobiliserade ryska tillgångarna, vilket effektivt säkerställer att Rysslands egna pengar används för att återuppbygga det land som man försökte förstöra. Det är ett finansiellt ”karma”-grepp som omdirigerar angriparens resurser för att läka de sår som angriparen har orsakat. I mitten av december beordrade en finsk domstol att ryska tillgångar för 34 miljoner euro skulle säljas så att de kunde komma Ukraina till godo. Men hittills är Finland den enda av EU:s nationer som genom domstolssystemet permanent konfiskerat en del av de frysta tillgångarna.
Juridiska akrobatiker och dilemman
Att beslagta och återanvända en suverän nations tillgångar är naturligtvis inte så enkelt som att hitta lös växel i soffkuddarna. Internationell rätt, med dess otaliga fördrag och principer, ser inte precis med blida ögon på konfiskering av en annan stats egendom. Statlig immunitet och avtal om investeringsskydd utgör formidabla juridiska hinder. För att kringgå dessa hinder har västländerna valt ett mer nyanserat tillvägagångssätt: att använda den ränta som genereras av de frysta tillgångarna snarare än kapitalbeloppet. Denna metod, som fortfarande är juridiskt komplicerad, ses som en mer hållbar lösning som gör det möjligt för medel att flöda till Ukraina utan direkt expropriering. Den20 december gick dock Valdis Dombrovkis, EU:s handelskommissionär, i spetsen för en tonförändring i frågan i Europaparlamentet. ”Vi måste verkligen utforska och arbeta med alla alternativ”, sade Dombrovskis i en intervju. ”Det finns en etablerad princip i internationell rätt att angriparen är ansvarig för den skada som den skapar, så vi måste hitta sätt att få Ryssland att betala för den skada som landet skapar i Ukraina.” EU:s diplomattjänst gör nya bedömningar av de finansiella och ekonomiska riskerna med att konfiskera ryska tillgångar och överlämna dem till Ukraina, har Bloomberg tidigare rapporterat. Diskussionen har fått ny fart i och med att EU står inför risken att USA:s stöd till Kiev dras ned eller upphör när Donald Trump har tillträtt. Beslutet att återanvända ryska tillgångar har inte mötts av universella applåder. Moskva har förutsägbart kallat åtgärden för ”fullständig laglöshet” och hotat med vedergällningsåtgärder som kan omfatta konfiskering av västerländska tillgångar i Ryssland. Den statliga nyhetsbyrån RIA rapporterade att västerländska företag har tillgångar värda minst 288 miljarder dollar i Ryssland, vilket gör dem till potentiella mål för sådana åtgärder. Några av de största tillgångarna finns inom energi- och fordonsindustrin. Inom Europeiska unionen har planen väckt debatt. Österrikes utrikesminister Alexander Schallenberg varnade för att konfiskeringen utan en ”vattentät” rättslig motivering skulle kunna bli ett ”enormt bakslag och i princip en skamfläck” för EU. Det är en påminnelse om att i internationella relationer kan den moraliska höjden vara ett halt sluttande plan.
Hur mycket kommer kriget att kosta för Ukraina?
Den förödelse som Rysslands invasion orsakade har lämnat Ukraina med en återuppbyggnadsräkning som uppskattas till 411 miljarder dollar i mars 2023. Vissa prognoser tyder på att den totala kostnaden så småningom kan överstiga 1 biljon dollar, beroende på krigets bana. Det tidigare nämnda lånepaketet på 50 miljarder dollar är visserligen betydande, men det är bara en delbetalning på den bredare återuppbyggnadsinsatsen. Det är som att försöka lappa ihop ett sjunkande skepp med silvertejp – till hjälp, men knappast en heltäckande lösning. Det är ändå en början och symboliskt betydelsefullt, eftersom det kanaliserar ryska resurser till Ukrainas återhämtning. Ukrainas järnvägar, motorvägar och broar har drabbats av allvarliga skador, vilket har stört den livlina som förbinder städer och samhällen. Järnvägar, som är viktiga för att förflytta varor och människor, har varit ett särskilt mål, med dussintals stationer, spår och godsdepåer förstörda. Motorvägar och broar, som är viktiga för evakuering av civila och militär logistik, har bombats för att hindra framkomligheten. Att återuppbygga dessa nätverk kommer att kräva miljarder dollar, eftersom återställande av transportinfrastruktur inte bara handlar om att reparera fysiska strukturer utan också om att säkerställa säkerhet och modernisering för att uppfylla internationella standarder. Energiinfrastrukturen har också varit ett av de främsta målen för den ryska aggressionen, vilket har lett till att miljontals ukrainare har hamnat i mörker och kyla under vintrarna. Kraftverk, transformatorstationer och överföringsledningar har upprepade gånger attackerats. Ukrainas beroende av sitt omfattande nätverk av kärnkraftverk, värmekraftverk och vattenkraftverk innebär att skador på dessa anläggningar har omfattande effekter på industrier, sjukvård och det dagliga livet. Att återuppbygga energisystem är särskilt kostsamt på grund av komplexiteten i att ersätta avancerad utrustning och säkerställa motståndskraft mot framtida attacker. Världsbanken uppskattar att enbart återuppbyggnaden av energisektorn kan kosta tiotals miljarder dollar. Dessutom har städer som Mariupol, Kharkiv och Bakhmut reducerats till ruiner. Bostadshus, skolor och sjukhus har utplånats och miljontals människor har tvingats på flykt. Att återuppbygga stadskärnor innebär inte bara fysisk återuppbyggnad utan också att återuppliva lokala ekonomier, återupprätta samhällstjänster och ta itu med miljöföroreningar från tunga bombningar. Omfattningen av förödelsen i städerna gör denna insats till en av de dyraste i modern historia.
Slutsatser
Även om planen att använda frysta ryska tillgångar för att finansiera Ukrainas återuppbyggnad är innovativ, är den full av utmaningar. Rättsliga strider tornar upp sig vid horisonten och det geopolitiska schackbrädet är i ständig förändring. Den kommande amerikanska administrationen, under den tillträdande presidenten Donald Trump, har signalerat potentiella förändringar i politiken som kan påverka genomförandet av planen. Hur den 47:e presidenten kommer att tippa vågskålen är dock fortfarande okänt. Man får inte glömma att Donald Trump visade en oväntad hjärtlighet gentemot Ukrainas Zelensky, träffade honom i både New York och Paris och hade vad hans team beskrev som ”konstruktiva” samtal. De etiska konsekvenserna av att använda en nations tillgångar för att återuppbygga en annan nation väcker dessutom frågor om prejudikat. Om västvärlden kan återanvända ryska medel i dag, vad hindrar liknande åtgärder mot andra nationer i framtiden? Det är en Pandoras ask som beslutsfattare måste öppna med försiktighet. Om västvärldens strategi att använda Rysslands frysta tillgångar för att återuppbygga Ukraina lyckas i slutändan kan det vara ett mästerstycke av finansiell och diplomatisk manövrering. Det tvingar Moskva att stå för återuppbyggnaden av en nation som man försökte underkuva, och förvandlar aggression till en omedveten handling av restitution. Vägen framåt är dock fylld av juridiska komplikationer, etiska dilemman och geopolitiska risker. När världen ser denna makalösa saga utspela sig är en sak klar: i den internationella politikens spel med höga insatser kan dagens schackmatt snabbt bli morgondagens dödläge.