Subscribe
Arbetsvillkoren för ”nya kurirer” väcker viktiga frågor om det skydd och de rättigheter som de bör åtnjuta.
Under de senaste åren har det europeiska arbetslandskapet präglats av en växande närvaro av gig-arbetare, bland vilka de så kallade ”riders” sticker ut. Dessa kurirer som levererar mat, paket och annat har blivit en vanlig syn på gatorna i europeiska städer. Gigekonomin, eller ekonomin för små oberoende företag, har vuxit kraftigt i Europa, drivet av expansionen av digitala plattformar som sammanför oberoende arbetstagare med dem som behöver deras tjänster. Bland dessa plattformar har hemleveransplattformar, som Deliveroo, Uber Eats och Glovo, spelat en central roll och deras användare har i synnerhet hamnat i centrum för detta fenomen. Många av dem är unga och vill ha ett flexibelt arbete och snabba förtjänstmöjligheter. Denna flexibilitet sker dock ofta på bekostnad av anställningsstabilitet och socialt skydd, vilket väcker frågor om deras arbetsvillkor.
En av de viktigaste frågorna rör karaktären på de avtal som ingås mellan förarna och leveransplattformarna. Många av dem klassificeras som egenföretagare, vilket innebär att de inte åtnjuter samma skydd som anställda. Denna klassificering har gett upphov till rättsliga tvister i flera europeiska länder, där fackföreningar och aktivister kräver större skydd för ryttare. I vissa fall har domstolar beslutat att förare ska betraktas som anställda och därmed erhålla rättigheter som minimilön, betald semester och sociala avgifter. Detta har dock fått vissa plattformar att ändra sina affärsmodeller och införa avtal som erbjuder större flexibilitet, men som bibehåller skillnaden mellan egenföretagare och anställda.
En annan viktig aspekt gäller försäkringar eftersom förare, som ofta har arbeten med hög fysisk intensitet och löper risk att råka ut för trafikolyckor, trots att de behöver ett adekvat försäkringsskydd, lider av en viss oklarhet när det gäller deras anställningsstatus, vilket komplicerar försäkringsfrågan, och vissa inte får tillräckligt skydd i händelse av en arbetsrelaterad skada eller sjukdom. En annan grundläggande aspekt är möjligheten för förare att organisera sig och försvara sina rättigheter genom fackligt deltagande. Den fragmenterade och ofta isolerade karaktären hos ryttararbetet gör det i själva verket svårt att bilda starka och representativa fackföreningar, även om det har gjorts betydande ansträngningar av vissa fackföreningar för att mobilisera och stödja ryttare i kampen för rättvisare arbetsvillkor.
Fackligt deltagande har ofta försvårats av företagspolicyer som förhindrar bildandet av fackföreningar eller kollektivförhandlingar. Kampen för att erkänna förarnas rätt att organisera sig och förhandla har blivit en stor utmaning i strävan efter större rättvisa i gig-ekonomin. Debatten om ryttarnas villkor i Europa kommer att fortsätta att stå i centrum för diskussionerna om arbetets framtid. Även om den flexibilitet som gig-ekonomin erbjuder är något som många arbetstagare uppskattar är det viktigt att balansera den med adekvat skydd och grundläggande rättigheter. Digitala plattformar, regeringar och fackföreningar måste arbeta tillsammans för att hitta lösningar som säkerställer en hållbar samexistens mellan flexibilitet och anställningstrygghet.
Omdefinieringen av anställningsavtal, utvidgningen av det sociala skyddet och tillgången till ett adekvat försäkringssystem är avgörande steg för att förbättra villkoren för ryttare. Dessutom är det viktigt att främja fackligt deltagande och se till att arbetstagare inom gig-ekonomin har en effektiv röst i beslut som påverkar deras arbetsvillkor. Den nuvarande situationen för åkare i Europa kännetecknas av en komplex korsning av flexibilitet och otrygga anställningar, och för att ta itu med denna utmaning krävs ett kollektivt åtagande från plattformar, regeringar och arbetstagarna själva för att säkerställa en hållbar och rättvis framtid i den europeiska gig-ekonomin. Det kommer att bli nödvändigt att ta itu med problemet så snart som möjligt för att bättre integrera de nya generationernas arbete i det kontinentala ekonomiska sammanhanget.
Italien är förvisso en intresserad åskådare, med tanke på att landet hittills tillämpar två olika avtalsmodeller, båda i samförstånd med fackföreningarna, men med olika regler och löner.
Alessandro Fiorentino