Slutet på Timmermans era

EU-kommissionens vice ordförande och chefen för den europeiska gröna given Frans Timmermans har avgått för att ställa upp i nästa allmänna val som hålls i Nederländerna i november nästa år.

Under de sista dagarna i augusti 2023 informerade Timmermans därför kommissionens ordförande Ursula von der Leyen om sitt beslut att han ville lämna sitt uppdrag.

Vid detta tillfälle uttryckte kommissionens ordförande all sin tacksamhet och uppskattning för Timmermans arbete under hans långa mandatperiod som ledamot av kommissionen. Hon förklarade följande: ”Jag tackar Frans Timmermans för hans passionerade och outtröttliga arbete för att förverkliga den europeiska gröna given. Han har varit en viktig medlem av mitt kommissionärskollegium. Tack vare hans utmärkta bidrag och starka personliga engagemang har vi gjort stora framsteg mot att uppfylla EU:s mål att bli den första klimatneutrala kontinenten, och mot att höja klimatambitionsnivåerna globalt. Frans Timmermans bidrag till kommissionens arbete och till det europeiska projektet sträcker sig längre än den europeiska gröna given. Han har bidragit till att utforma många av kommissionens initiativ, i en sann kollegial anda.”

Timmermans lämnar sin post tio månader före mandatperiodens slut. Den tidigare kommissionsledamoten var också första vice ordförande för Europeiska kommissionen 2014-2019, med ansvar för bättre lagstiftning, interinstitutionella förbindelser, rättsstatsprincipen och stadgan om de grundläggande rättigheterna, innan han tog över ansvaret för den europeiska gröna given under den nuvarande mandatperioden för EU-kommissionen. I denna roll samordnade han EU-kommissionens ambitiösa lagstiftningsagenda för att göra Europa till den första klimatneutrala kontinenten senast 2050 och företrädde EU i internationella klimatförhandlingar. Han samordnade också Europeiska kommissionens arbete med EU:s strategi för biologisk mångfald, en framtid utan föroreningar och den cirkulära ekonomin.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen gav vice ordförande Maroš Šefčovič rollen som verkställande vice ordförande med ansvar för den europeiska gröna given. Hon har också beslutat att tillfälligt ge vice ordförande Šefčovič ansvaret för klimatpolitiken tills en ny ledamot av kommissionen av nederländsk nationalitet har utsetts. Maroš Šefčovič är medlem i partiet Socialdemokraterna och har tio års erfarenhet från EU-kommissionen. Han har varit Vice President för Energy Union sedan 2014. Under perioden 2010-2014 var han dessutom vice ordförande för Europeiska kommissionen med ansvar för interinstitutionella förbindelser och administration, och från 2009 var han under en kort period kommissionsledamot med ansvar för utbildning, kultur och ungdomsfrågor. Šefčovič är en före detta slovakisk diplomat som har tjänstgjort i Zimbabwe, Kanada och som slovakisk ambassadör i Israel (1999-2002). Han var också Slovakiens ständiga representant vid Europeiska unionen (2004-2009).

Under dessa dagar tar Šefčovič alltså på sig denna mycket viktiga roll inom Europeiska unionen och blir ledare för den europeiska klimatpolitiken vid ett av dess mest komplexa historiska ögonblick.

Det är faktiskt just under den senaste perioden som miljöpolitiken har fått en alltmer framträdande plats i den offentliga debatten och skapat en klyfta mellan klimatextremisterna, som vill ha en omedelbar och abrupt omställning, och i stället en falang som består av anhängare av en mer försiktig grön omställning, som tar hänsyn till alla samhällets variabler för att uppnå en omställning som är både miljömässigt och socialt hållbar.

Frans Timmermans anses vara den gröna givens fader. I den meningen har han under hela sin ämbetstid alltid betonat det nästan tvångsmässiga behovet av att göra en ekologisk och miljömässig omställning så snabbt som möjligt. Det var under hans ledning som Europeiska kommissionen ville införa orealistiska miljömål. Faktum är att det övergripande målet för den välkända europeiska gröna given är att uppnå noll nya nettoutsläpp till år 2050. Detta är ett ambitiöst mål, som om det uppnås skulle kunna göra Europa till den första kontinenten i världen med nollutsläpp.

För att göra allt detta lades ett antal åtgärder fram, några av dem mycket drastiska, återigen under Timmermans starka påtryckningar.

Ett exempel är direktivet om gröna hus, som syftar till att främja en plan för att renovera och bygga hus som kan minska energiförbrukningen och utsläppen. Återigen den så kallade industriella gröna given, som fokuserar på industrisektorn och syftar till att stärka konkurrenskraften hos Europas netto-noll-industri och påskynda övergången till klimatneutralitet genom att skapa en mer gynnsam miljö för att öka EU:s produktionskapacitet för netto-noll-teknik och produkter.

Slutligen är också målet i den allmänna europeiska gröna given att uppnå en minskning av växthusgasutsläppen med minst 55 procent till 2030, eller inom en tidsram på mindre än tio år, centralt.

Detta är bara några av de förslag som hittills har lagts fram av kommissionen och därmed av Timmermans.

Lösningar som dock ger upphov till en hel del problem för medborgarna och företagen i Europeiska unionen. Samtidigt som man uppnår dessa mål som påtvingats från toppen av de europeiska institutionerna har man faktiskt inte alls tagit hänsyn till vikten av de konsekvenser som dessa förändringar skulle få för hela det europeiska medborgarskapet, med tanke på att dessa resultat vill uppnås på ett tvingande sätt under en mycket kort tidsperiod. Att införa ett direktiv om bostäder innebär att tvinga medborgarna att betala orimliga kostnader för att renovera eller rusta upp sina hem, precis som att tvinga industrier att drastiskt minska utsläppen genom att välja andra arbetsvägar rimligen kan förväntas leda till nedläggningar av företag och följaktligen förlorade arbetstillfällen för miljontals människor som arbetar inom industrisektorn. Alla dessa dramatiska konsekvenser har inte utvärderats alls, eftersom man vill införa en klimatprioritering på en politisk och social prioritering.

I dag är det dock ganska utbrett i Europa att man stöder en långsammare och mer gradvis väg för att nå ett ekologiskt ekosystem som är hållbart i alla avseenden. Detta är just de europeiska högerpartiernas åsikt, som förhoppningsvis, särskilt med tanke på de kommande valen, skulle göra EU-politiken mer ansvarsfull och förnuftig.

Därför kan vi med rätta säga att Timmermans avgång inte på något sätt är ett nederlag eller en förlust för att uppnå ett grönt Europa, utan snarare kan det vara det första steget mot en förändring av de åtgärder som ska vidtas i miljöfrågor.

Och så är det att när den så kallade fadern till den europeiska gröna given lämnar scenen kan det leda till en verklig förändring av den europeiska miljöagendan inom en snar framtid. En agenda som inte längre bör göras i forcerade steg, talesmän för extremistisk och irrationell miljörörelse.

Nyckelordet måste vara pragmatism. Allt detta innebär därför att vi måste gå i riktning mot att skapa ett Europa utan miljöpåverkan, men genom en gradvis process som inte förstör lugnet och den ekonomiska stabiliteten för miljontals medborgare och företag. Å andra sidan kan inget gott komma ur något som görs på en gång. Och detta gäller i ännu högre grad när det handlar om frågor som involverar flera parter och flera intressen. Miljön och dess skydd och försvar är fortfarande en prioriterad fråga på den europeiska politiska dagordningen. Men för att nå fram till ett verkligt grönt och hållbart Europa är det viktigt att vi också tänker på alla dem som är en del av det.

Det kommande valet till Europaparlamentet 2024 kommer att klargöra om vinden kan vända och driva åt höger, vilket redan har skett i många EU-medlemsstater, och det kanske äntligen finns en chans att uppnå utmärkta klimatresultat, gradvis och utan lidande för medborgarna och för den europeiska konkurrenskraften.