Subscribe
Europeisk dagbok: Reykjavik, december 2021
Namnet på Islands huvudstad Reykjavik är på engelska ”Smoke Bay”. Platsen fick sitt namn år 874 av den första nybyggaren på Island, Ingolf Arnarson från västra Norge, efter att han kommit till en vik på sydvästra Island och sett ångpelare stiga upp från varma källor där. Han bestämde sig för att etablera en gård på platsen. Under de följande nio århundradena var Reykjavik bara en av de omkring femtusen gårdar som låg utspridda längs Islands kust, tills en by långsamt började bildas där i slutet av 1700-talet. Island hade varit ett självständigt samvälde från 930 till 1262 och blev därefter lydrike under den norske kungen. År 1380 ärvdes den norska kronan av Danmarks kung, och därefter styrdes Island från den danska huvudstaden Köpenhamn. Nästan alla tjänstemän på Island var dock islänningar och under 1800-talet bosatte de sig främst i Reykjavik. När den danske kungen 1843 återupprättade det isländska parlamentet sammanträdde det dessutom i Reykjavik och inte på sin gamla plats på den isländska landsbygden. När danskarna gav Island självstyre 1904 var Reykjavik alltså redan inofficiell huvudstad på Island, som då fortfarande var ett danskt lydrike. År 1918 blev dock Island ett suveränt land i personalunion med den danske kungen, med Reykjavik som huvudstad, vilket staden förblev när republiken utropades 1944.
En ren, grön och säker stad
Reykjavik är världens nordligaste huvudstad i ett suveränt land, och det är den västligaste större europeiska staden, en verklig europeisk utpost. Idag är det en av de renaste, grönaste och säkraste städerna på jorden: Island har trots allt den lägsta fattigdomsgraden av alla länder, den största inkomstjämlikheten och en av de lägsta brottsfrekvenserna. En anledning till att staden är så ren är att den inte behöver förbränna några fossila bränslen för att värma upp sina hus. Istället har man sedan 1930- och 1940-talen använt varmt vatten från närliggande termalkällor för detta ändamål, som leds in i ett stort nätverk av rör och vidare till enkla radiatorer i varje byggnad. Pionjären bakom denna geniala användning av Islands stora värmeresurser var civilingenjören och entreprenören Jon Thorlaksson, som under en period var statsminister och senare borgmästare i Reykjavik. Han var grundare och förste ledare för Islands konservativt-liberala självständighetsparti, och 1992 publicerade jag hans biografi på uppdrag av Reykjaviks geotermiska energibolag.
Snorris två politiska idéer
Det var i Reykjavik den 2 december 2021, vid ett seminarium som anordnades av University of Iceland Centre for Medieval Studies, som jag läste ett föredrag om den isländske krönikören Snorri Sturluson som en tidig förespråkare av den konservativa-liberala traditionen inom politiken. Snorri (1179-1241) är förmodligen den mest kända islänningen genom tiderna, författaren till den hyllade
Edda
om nordisk mytologi och poesi,
Heimskringla
, de norska kungarnas historia, och
Egils saga
en av de bästa isländska sagorna. I min artikel påpekade jag att Snorre i Heimskringla (som troligen skrevs mellan 1220 och 1237) tydligt sympatiserade med två politiska idéer från medeltiden, nämligen att kungar var underkastade lagen som alla andra och att de kunde avsättas om de bröt mot lagen. Snorre gick faktiskt längre och sade i ett tal som han lade i munnen på den isländske bonden Einar från Thvera år 1024 att eftersom kungar är ojämna, vissa bra och andra dåliga, är det bäst att inte ha någon kung, vilket var fallet på Island under samväldet.
Den första individen?
Egils saga av Snorre kan dessutom läsas som en hyllning till individualiteten: krigarpoeten Egil Skallagrimsson var en av de första verkliga individerna som steg ut ur dimman av familj, stam och region. Enligt Lord Acton var Thomas av Aquino den förste whiggern, men det var snarare Snorri som förtjänade det epitetet. På samma sätt hade Jacob Burckhardt lärt ut att individualiteten först uppstod i renässansens Italien, men man kan argumentera för att den uppstod hos Egil, som hade ett rikt inre liv som kom till uttryck i hans dikter. Jag föreslog att de isländska sagorna skrevs när islänningarna, som utmanades av Norge, var tvungna att bekräfta sin nationella identitet. Egils saga skrevs troligen 1239-1241, efter Snorris andra besök vid det norska hovet där han blev osams med kungen. Slutligen undrade jag om Snorris politiska program, att upprätthålla vänskapliga förbindelser med Norge utan att Island blev en tributär till den norske kungen, var genomförbart vid den tiden. Jag erinrade mig att i slutet av 1200-talet bildades det som idag är Schweiz i Alperna, ett självständigt land utan kung. Schweizarna gav aldrig efter för utländska potentater. Om schweizarna kunde göra det, varför inte islänningarna?
Kommentarer från en kritiker
Historieprofessor Sverrir Jakobsson kommenterade min uppsats. Han medgav att liberala eller antiroyalistiska stämningar kunde spåras i Heimskringla, men han ifrågasatte om Snorre verkligen var författaren till Egils saga och tillade att Snorre under sin livstid egentligen inte uppträdde som en motståndare till den norske kungen. Jag svarade att huvudkällan till Snorris liv, hans kusin Sturla Thordson, som också var en välkänd krönikör, verkade vara partisk mot honom. Det bör också påpekas att Snorri naturligtvis inte var fientligt inställd till norrmännen. Han ville ha vänskapliga relationer med dem, men inte träldom under dem.